Historiematerialism och överordnade värden

Historiematerialismens sanningar är endast delsanningar, som ryms inom en helhet som i sin reduktionism är entydigt falsk. Vi kan här bortse från frågan om hur Marx filosofiskt förstår begreppet materia, och från att marxismens dialektiska och allmänt utvecklade materialistiska analys är den mest avancerade form av materialism som tänkandets historia uppvisar. Den verklighetsuppfattning och historiesyn som, i den konsekvent tillämpade och s.a.s. totala, allomfattande historiematerialismens slutna immanentism, tillmäter de krafter, intressen, incitament och förhållanden som Marx betecknar som materiella det “i sista hand” bestämmande inflytandet över allt, är en entydigt illegitim reduktionism.

Den visserligen dialektiska och allmänt komplexa men dock ytterst sett enkelriktat kausala samvariationen (om detta motsägelsefulla uttryck tillåts - i just detta sammanhang kanske det kan göra det) mellan basen och överbyggnaden lämnade till proletariatet ett ensidigt, torftigt och osant kulturellt och allmänt åskådningsmässigt arv. Den universalitet man trodde sig uppnå när Människan slutligen framträdde bortom den sista antagonistiska samhällsformen, där Mänsklighetens verkliga historia började, blev påtagligt skev. Marxismen tillförde förvisso, närmast i jämförelse med den utopiska socialismen, stora, nya och egentligt wissenschaftliga insikter. Men den är inget plötsligt språng till en helhetlig, för första gången wissenschaftlig förståelse av samhället, människan och historien.

Marx själv, tidigt i mycket formad av den allmänna tyska bildnings- och humanitetskulturen, uppvisade genom hela livet en affinitet för äldre kulturella skapelser som delvis gick utöver det värde de ägde för hans egen nya historie- och samhällsförståelse, vad de kunde tillföra som illustration och exempel i hans analys när de nytolkats genom densamma. I den mest lästa av alla marxistiska texter, Kommunistiska manifestet, finns ju en till sympati gränsande förståelse för de värden som den frambrytande moderniteten och kapitalismen raserar. Bland Marx’ efterföljare finner man hos Lenin invändningar mot konsekvenserna av den långtgående reduktionistiska tillämpningen av historiematerialismen i hans uttalande om Proletkult. Hos Stalin växer snabbt förståelsen av ohållbarheten i den utrerade kulturradikalism som blivit följden, av omöjligheten att få med sig folket på en socialism och kommunism förstådda i dess termer. Och Mao inser periodvis klart vikten av att anknyta till den konfucianska traditionen.

Men många marxister insisterade på att alla äldre filosofiska, litterära och andra konstnärliga klassiker i själva verket betydde något annat än vad de historiskt, även trots de stora förändringarna i produktionsordning och klasstruktur, uppfattats som betydande, att endast detta andra var vad de verkligen betydde. Årtusendens mänskliga visdom – inte endast rent klasstranscenderande allmänmänsklig, utan även rörande aspekter av just den klassmässiga differentieringen – massakrerades i namn av den profanhumanistiska emancipationismen. Tydligast blir den absurda osanningen i den allomfattande, integrala historiematerialismen givetvis när det gäller religionen och andligheten. Det oförändrade upprepandet och efterföljandet, i stor samhällelig skala, av Kristi evangelium efter tvåtusen år vore väl enligt den konsekventa historiematerialismen överhuvud knappast möjligt. Men osanningen är uppenbar även när det gäller filosofin och mycket av kulturen i övrigt.

Den förverkligade socialismen överlevde inte denna svaghet, denna lögn. Det är en mycket mer allmän och central faktor i “kommunismens fall” än vad som vanligen inses. Detta fall var förutbestämt genom den inneboende falskheten. Det är detta som de mest framstående socialistiska tänkarna och politiska ledarna idag kanske för första gången fullt inser; det är denna fatala och såväl teoretiska som praktiska svaghet de nu försöker övervinna.

Det verkliga, partiella framsteg som det konservativa skiftet tillbaka till borgerlighetens värld i västerlandet under 1900-talets sista årtionden innebär återfinns på detta ofta faktiskt i sina principiella grunddrag märkligt försummade men helt centrala området. Det handlar om det jag kallar de “överordnade värdena”. Att man vände om, vände tillbaka, innebar att den ytligt förkastade bildningsborgerlighetens väsentliga värden åter i någon mån kom till sin rätt, återupptäcktes, återupprättades. Det är här den konservativa intellektuella renässansen i västerlandet, inklusive och inte minst i USA, är viktig. Det är här jag har förståelse för antikommunismen. Det är här även den traditionalistiska skolans uppfattning av de successiva historiska revolutionernas relativa “förluster” och inversioner är riktig, även om den benägenhet att generellt läsa in strikt traditionalistiska värden i den västerländska historiens successiva klassregimer, även under moderniteten, blir entydigt vilseledande i sin överdrivenhet, inte minst hos Evola.

Men man kunde önskat att återvändandet ägt rum i närmare samband med den kritiska prövningen av den historiska och dialektiska materialismen. Detta skulle möjliggjort en urskillning och därmed ett tillvaratagande och ett extraherande av de essentiella delsanningar som historiematerialismen också rymmer. Hur viktiga de nya konservativa tänkarna än var, ägde de tyvärr inga verkliga kvalifikationer för detta. Hade de gjort det, skulle det varit möjligt att fortsätta ett bredare, nyanserat, realistiskt och kvalificerat selektivt “återvändande” även till de förborgerliga historiska periodernas (och de perioders, då borgerligheten ännu var blott "uppåtstigande") kulturella arv och därmed, i enlighet med den värdecentrerade historicismens insikter, närma sig den nödvändiga fördjupade, verkliga universaliteten. Utan historiematerialismens insikter blev det återvändande jag här talar om, i den mån det skedde, ofta föga mer än populärkulturell romantisk eskapism och ibland mer eller mindre kuriösa privata livsstilsval. Skulle man på allvar rulla tillbaka hela moderniteten, industrialismen, den tekniska utvecklingen? Var det fråga om att på riktigt återupprätta den absoluta furstemakten, feodalismen, slavsamhället sådana de existerat i västerlandet? Givetvis inte.

Det icke-marxistiska och inte minst konservativa tänkandet kring modernitetens förhållande till historiska och traditionella värden har förstås alltid varit intensivt. Den typ av alternativ modernitet som eftersträvades av den s.k. konservativa revolutionens och i vissa fall fascismen är ett centralt exempel. Men som en “reaktionär modernism” var den i alltför hög grad formad inte bara av bejakandet av modernitetens materiella utveckling utan också av dess distinkta kulturella dialektik mellan rationalismen och romantiken, och när det gäller romantiken inte minst dess karaktäristiska och sedan länge dominerande “lägre” uttryck.

Av detta har oundvikligen följt att urskillningen när det gäller historiska och traditionella värden blivit högst bristfällig, ensidig, ja ofta direkt felaktig. Den i grunden pubertala och dekadensborgerliga nietzscheanismen, understödd av Heidegger, tar över. Det är faktiskt inte bara det av den rationalistisk-romantiska dialektiken bestämda urvalet av historiska inspirationer, utan indirekt också i icke ringa utsträckning oförmågan att tillägna sig historiematerialismens delsanningar som förklarar dessa brister i uppfattningen av vilka värden som i verkligheten är överordnade.