Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Alternativhögern misslyckades för att den identifierade sig som höger, argumenterade jag förra året i vad som genom invändningarna från dess svenska företrädare blev till en märklig, kortare debatt. Det är inte minst populistnationalismens anpassning till just den vanliga höger som jag ville se den som ett alternativ till, som under de senaste åren gjort mig alltmer kritisk till politisk och begreppslig identifikation med högern. Möjligheten att inom ramen för en större, genetisk höger etablera något som helst alternativ till den vanliga etablissemangshögern, inklusive den de “överordnade värdenas” nya socialkonservatism som jag brukar försöka förespråka, framstår allt tydligare som obefintlig.

Även begreppet “djuphöger”, som jag i sammanhanget av den specifika althögern såg som positivt i det att det definierades i termer av en starkare anslutning till den andligt-traditionalistiska skolan, är jag numera skeptisk till. Genom denna definition hoppades jag att det skulle kunna modifiera de många problematiska moderna och övervägande lägre-romantiska inslag som i övrigt dominerade inom althögern, den urskillningslösa inklusionen av radikalnationalism av olika schatteringar under parollen “unite the right”, och anslutningen till trumpismen som redan snabbt avslöjat att althögerns alternativitet, om ordet tillåts, i det väsentliga var falsk och illusorisk.

Men idag, när althögern har retirerat och upplösts som distinkt riktning verkande under denna beteckning, när den slutligt har misslyckats som sådan och gjort det just genom högeridentifikationen, är läget ett annat. Det är historiskt och sakligt problematiskt att associera den andliga traditionalismens djup med den moderna, under franska revolutionen formerade och sedan dess visserligen i olika varianter men ändå med väsentliga gemensamma drag fortlevande högern. Traditionalismen i den här aktuella meningen går alltför långt utöver den, är i alltför hög grad något helt annat. Högerns krafter och högerns agenda är andra. Kopplingen blir godtycklig, reduktiv och vilseledande.

Som jag försökte framhålla i debatten om althögern är hänvisningarna till Julius Evola och Paul Gottfried inte tillräckliga för att visa att det finns en verkligt självständig höger, klart skild från etablissemangets vanliga, borgerliga och i väst sedan länge helt övervägande atlantkapitalistiska. Evola omprövade visserligen sin tidiga, från den traditionalistiska skolan avvikande tro på fascismen och presterade en kritisk analys av den från ett traditionalistiskt perspektiv. Men efter kriget förespråkade han Italiens anslutning till NATO. Det illustrerar det problematiska i hans sätt att läsa in residuer av traditionalistiska paradigm även i det moderna västerlandets samhällsstruktur.

Evola gick bort just när den nyliberala eran började, den era som tydligare än någon historisk divergens från traditionalismens mönster visat det orimliga i denna överdrivna transposition eller projektion, ja kanske för första gången fullt tydliggjort dess principiella svårigheter. Ju längre tiden går, desto orimligare blir den. Dagens atlantglobalistiska finansoligarker är verkligen inga vaishyas. De tidigare socialistiska samhällena var och de nuvarande är ofta långt mer traditionalistiska än dagens nyliberala. Denna sena historiska erfarenhet kräver nytänkande.

Att Evola i övrigt, trots de problematiska förskjutningarna i själva de traditionalistiska utgångspunkterna, uttrycker åtskilliga viktiga sanningar ska förvisso inte förnekas, och inte bara i kritiken av fascismen. Detsamma gäller givetvis den amerikanska paleokonservatism som Gottfried länge representerat. Hans kritiska analys av liberalismens utveckling under nittonhundratalet, av neokonservatismen, av den postmoderna och postmarxistiska vänstern, äger självklart bestående värde. Men hans normativa utgångspunkt förblir den äldre, kristna, konservativa borgerligheten i den postrevolutionära erans artonhundratals-Europa. Om än på annat sätt är även Gottfried bunden till samma historiska, västerländska sociala strukturer som Evola utifrån sin version av traditionalismen partiellt så att säga, om ordet kan ursäktas i detta sammanhang, “rationaliserar”. Hur långt denna utgångspunkt än ligger från dagens höger, är genom oavlåtlig ideologisering i termer av en ur de respektive historiska sammanhangen alltid i någon mån abstraherbara politiska och ekonomiska principer en identifikation och kontinuitet med den möjlig att upprätthålla.

Men det är inte bara i sig otillräckligt i ljuset av modernitetens helhetliga och fortsatta utveckling. Även när Gottfried tillfälligt använde termen post-paleokonservatism var den avsedd att beteckna en förnyelse av en i grunden gammalborgerlig, klassisk-liberal alternativ höger, som den så kallade teapartyrörelsen kunde synas peka mot. Denna rörelse avklingade emellertid med finanskrisen och libertarianismen marginaliserades, om än, som alltid i USA, endast relativt sett. Mycket snart efter att han lanserat termen post-paleokonservatism anslöt sig Gottfried i stället till Richard Spencers ursprungliga althögerprojekt, sådant det tycktes gestalta sig innan det förföll genom trumpismen och fascismen. Och det var ett projekt som byggde på insikten om inte bara den vanliga etablissemangshögerns och dess neokonservatisms otillräcklighet och ohållbarhet, utan även libertarianismens. Här såg det ut at kunna bli fråga om en verklig, ideologiskt ny post-paleokonservatism.

Vid althögerns snabba förfall drog sig emellertid Gottfried givetvis ur det hela, och han har därefter i stort fortsatt inom sina tidigare, allmänna paleokonservativa ramar. Men även i hans fall, även i paleokonservatismens fall, blir då det problem med konservatismens sociala bas eller förankring i vår tid, som han utförligt fokuserat på i sitt studium av den helhetliga amerikanska konservativa “rörelsen”, akut. Dagens finansoligarker och deras tjänande klasser är inte bara inte vaishyas; de har ständigt allt mindre att göra också med sina moderna kapitalistiska föregångare.

Efter att althögern alltså fatalt satsade på förening med en formlös fascism under den redan illavarslande parollen “unite the right”, har Spencer nu på ett sätt som är utomordentligt signifikativt gått vidare till att ytterligare vidga denna högerenhet genom att åter omfatta och försvara just den vanliga högern. Han stöder Mitt Romney som president. Med andra ord har han fullständigt givit upp idén om en alternativ höger. Trumpismen var illa nog, men nu är det bara NATO och – tämligen explicit – atomvärldskrig mot Ryssland och Kina som gäller för honom. Han försöker också drömma in sin gamla rasideologi i sin nya vision av den vanliga högern. Spencer, althögerns grundare, är en katastrofal och övertydlig illustration av hur althögern misslyckades just därför att den från början överhuvudtaget identifierade sig som en höger.

Men det är inte bara den formlöst eklektiska althögern som misslyckats på detta sätt. Även den populistnationalism som althögern ville radikalisera och assimilera och som nu, särskilt i Sverige, anslutit sig till och bildat ett formellt politiskt och ideologiskt block med den vanliga högern, har redan a priori misslyckats genom de kompromisser och anpassningar detta krävt. I och med dessa har den helt enkelt redan givit upp sina egna essentiella, definierande positioner, sin egen självständiga politik.

Man kan i själva verket gå ännu längre och säga att konservatismen som sådan misslyckas för att den är höger. Den är i verkligheten oförenlig med varje principiellt band till den atlantglobalistiska kapitalismen i dess nuvarande utvecklingsstadium, det vill säga det som den existerande högern i reella och materiella termer definitionsmässigt representerar.

Det är i detta direkta eller indirekta band vi finner orsaken till att det hittills varit omöjligt att på det sätt som alltid var uppenbart nödvändigt ideologiskt utveckla den tidigare potentiellt viktiga och värdefulla men lika potentiellt och i viss mån även aktuellt problematiska populistnationalismen i västerlandet. De intellektuella resurser som för detta syfte återfinns inom delar av konservatismen och även i någon utsträckning althögern, och som i sig, om än även de ofullständiga, förvisso är relevanta, har avväpnats och oskadliggjorts genom högerkooptionen. Den viktiga ansatsen att på ett nytt sätt, skilt från fascismens och den med denna befryndade eller direkt förbundna så kallade “tredje ståndpunkten” etablera en självständig position bortom höger och vänster, att utveckla populistnationalismen till en ny, avancerad socialkonservatism i europeisk mening, förankrad i överordnade värden, har effektivt blockerats.

Men den tankemässiga låsning som denna situation representerar inte bara för den populistnationalistiska rörelsen utan även för både de frisvävande konservativa tänkare som vägrar anpassa sig och för de socialistiska tänkare som genomskådar wokeimperialismen, CIA-vänstern och den postmoderna och postmarxistiska vänstern i allmänhet, framtvingar givetvis, inför trycket av de reella socioekonomiska förändringarna, ett intellektuellt överskridande, en ny öppning. Och den utväg som redan i många år varit den enda möjliga innebär i sak en ny, självständig och vidareutvecklad syntes av dessa konservativas och dessa socialisters tänkande.

Eftersom USA är den atlant- och globalkapitalistiska imperialismens maktcentrum är den opposition mot detta system som finns där på flera sätt den viktigaste. Inte sällan är den också av samma skäl den bästa. Och den är som vanligt särskilt lämplig att lyfta fram i Sverige på grund av den exceptionella svenska mottagligheten för allt amerikanskt, en mottaglighet som i övrigt oftast leder oss helt fel. Det mest lovande uttrycket för utvägens nödvändiga nytänkande i USA är idag kanske den nya tidskriften Compact, som startade i mars i år med Sohrab Ahmari, Edwin Aponte och Matthew Schmitz som grundare, redaktörer och drivande krafter, och en rad välmeriterade och delvis kända, självständiga skribenter som medredaktörer och medarbetare. Signifikativt nog är svenske Malcom Kyeyune en av dem, och att döma av vad han hittills publicerat här ser han ut att ha funnit ett forum där han fullt kan komma till sin rätt. Utan att helt motsvara den politiska linje jag har försökt förespråka, överensstämmer Compact på ett så att säga allmänt, västerländskt plan i ovanlig grad med den.

Några i redaktionen tror fortfarande att en ny, verkligt social, arbetarvänlig höger ska kunna utvecklas, alltså en höger som identifierar sig som höger. Jag kan bara konstatera att detta hittills har misslyckats, och det återstår därför att se vad dessa skribenter kommer presentera som stöd för sin tro. Men även de tacklar utan omsvep åtminstone centrala aspekter eller konsekvenser av det jag uppfattar som det centrala problemet med alla de ovannämnda riktningarna: problemet med själva högeridentifikationen som sådan, den identifikation som innebär en ensidig och ohållbar frontställning mot vänstern i allmänhet och därmed oundvikligen leder till misslyckande.

“Every new magazine should be an intimation of a possible future, a glimpse of how the world might be”, skriver redaktörerna i en programförklaring; “Our editorial choices are shaped by our desire for a strong social-democratic state that defends community – local and national, familial and religious – against a libertine left and a libertarian right.” Och “Our name evokes our aspiration, and defines its limits. A compact is a political union drawing together different people for a common end. It is neither a contract nor a covenant, neither a market relation nor a religious sodality. It depends not on shared blood, but on shared purpose. We are concerned with advancing this properly political form of solidarity.”

Denna förening handlar primärt, eller åtminstone mest väsentligt, om det nya mötet mellan ett visst slags konservativa och ett visst slags socialister. Negativt förenas de i en kritik av liberalismen sådan den idag ser ut: “We believe that the ideology of liberalism is at odds with the virtue of liberality”, heter det, kort och gott. Ett centralt stycke om den positiva politiska substansen följer: “Compact will challenge the overclass that controls government, culture, and capital. Whoever does this is bound to be called radical. We do not shy from the label, but we insist on its proper meaning. Rightly understood, to be radical does not mean going to extremes. It means getting to the root of things. That requires talking about class as well as culture, material realities as well as ideologies.”

Detta redaktionella program har nu under några månader redan med stor framgång börjat förverkligas. Jag ska här inte räkna upp de många viktiga artiklarna, utan begränsa mig till en av Sohrab Ahmaris senaste, som är ett gott exempel på tidskriftens relevans för just den tematik jag här uppehållit mig vid. Under rubriken ‘What the Right Doesn’t Get About the Labor Left‘ skjuter Ahmari, författare till den kritikerhyllade boken The Unbroken Thread: Discovering the Wisdom of Tradition in an Age of Chaos, direkt in sig på den centrala och fatala svagheten i de riktningar jag nämnt, sådan den manifesterar sig i dagens amerikanska samhälle. Det är en partiell uppgörelse av just den typ som behövs med den ofullständiga och i mycket missvisande analys och förståelse som vi länge funnit i den höger som gör anspråk på att vara ny och annorlunda, men som visat sig oförmögen att mer principiellt bryta med den gamla och vanliga, den nya höger som förblivit maktlös genom att helt enkelt själv fortfarande vara en del av en generisk höger. Kritiken drabbar de intellektuellt mer genomtänkta och välartikulerade uttrycken för althögern såväl som den högerorienterade populistnationalismen och, framför allt, den till populismen anpassade höger som vill framställa sig som arbetarvänlig och som förvisso, under Trump och Johnson, kunnat vinna över många väljare från vänstern i vid mening.

Den populismanpassade högern är givetvis bara en taktiskt anpassad variant av den vanliga högern, en variant som althögern kom att reduceras till att ideologiskt söka styra och konsolidera och som populistnationalismen på många håll strävat att förena sig med under den legitimerande förespeglingen att den verkligen motsvarar dess egna, hittillsvarande nationalistiska och ofullkomligt socialkonservativa positioner. Ahmari uppvisar det ohållbara i detta genom att påvisa bristerna i den för både althögern och paleokonservatismen centrala sociala analys som bygger på James Burnhams posttrotskistiska beskrivning av den manageriella klassen. Enligt Ahmari reducerar den genom ett ytligt och ensidigt kulturellt fokus arbetarklassen till “burly teamsters, carpenters, electricians, railroad hands, etc.”, men utesluter godtyckligt “many other wage-laborers simply because they hold lousy degrees and progressive opinions”: “At its worst, this tendency bizarrely classes adjunct professors and the like among the ruling class, while oligarchs like Elon Musk are made out to be working-class heroes, of a kind, simply because they defy some progressive orthodoxies.” Mer än vad Musk säger i politiskt inkorrekt väg behövs inte för att åtminstone stora delar av oligarkernas kapitalism ska okritiskt accepteras. Men i verkligheten gäller förstås generellt att “anyone who imagines the largest holders of capital to be ‘passive’ victims of their h.r. managers doesn’t know the first thing about, say, Jeff Bezos”.

I verkligheten är den manageriella klassen ingen “elit”. Ahmari framhåller att de största kapitalägarna utgör 0,1 % av den amerikanska befolkningen; att därefter följer en högsta nivå av Wall Street- och andra managers som utgör 1,1 %, i sin tur följda av 5-10 % av “professionals who service” dessa två gruppers tillgångar. Resten, 90 %, består av “blue-collar workers, nonmanagerial workers, non-college-educated workers, and downwardly mobile college-educated ones”. Den nya högerns kritik är alltför begränsad till de sistnämnda, som arbetar med media, information och utbildning och “often serve as the frontline enforcers of elite ideology”. I hög grad är det denna grupp, den som direkt sprider den excessiva politiska korrekthetens och wokeismens ideologi, som i den alternativa och nya högerns analys felaktigt framstår som “eliten”.

Men dess löner har i USA varit oförändrade i 30 år, vilket är “all the more painful for a generation brought up to believe that a college degree is the pathway to a stable life”. Ingen som tillhör de 90 procenten kan “[b]y any serious material measure…be counted a part of the ruling class”. Men “so much of what passes for ‘class analysis’ on the New Right is premised on the notion that the college-educated precariat is in the driver’s seat of the national economy, of politics and culture”.

Ahmari förnekar naturligtvis inte att det utbildade prekariatet har sina egna, från den gamla arbetarklassen skilda intressen, både kulturella och materiella. Här kvarstår förstås den egentliga konservativa kritiken. Men dess trovärdigaste framförande kommer idag signifikativt nog varken från etablissemangshögerns föregivet konservativa eller den alternativa högern, utan från en del av vänstern. Ahmari anknyter till Sahra Wagenknechts senaste bok, där hon helt enkelt, på tidsenligast tänkbara sätt, försvarar en “konservativ vänster”. Boken recenserades i Compact samtidigt som Ahmaris artikel publicerades.

Ahmaris korrektiv till de nya högeralternativens klassanalys syftar inte till att skönmåla “the corrosive effects of what Sahra Wagenknecht calls ‘lifestyle leftism’ on the labor movement: its obsession with boutique sexual causes; its corrupt bargain with the subsidy-hungry green wing of capital, to the detriment of workers in manufacturing and low-income consumers; its ever-more-inane language policing; its stances on questions like immigration and transnational governance that are often scarcely distinguishable from those of neoliberal elites”.

Allt detta står naturligtvis hindrande i vägen för den gamla eller mer egentliga arbetarklassens fortsatta anslutning till den så starkt förändrade vänstern. Ahmari illustrerar hur vägen dit är blockerad genom att beskriva en mem av den från Twitter kända Aimee Terese: på toppen av en höjd ligger en fästning som erbjuder “such blessings as a living wage, health and job security, retirement benefits, and so on – the best of the old left’s material aspirations”. Men nedanför den ligger “a gauntlet of other things, which must be passed through to reach the prize: ‘Drag Queen Story Hour’, ‘puberty blockers’, ‘insane censorship’, ‘BLM riots’, ‘crime surge’, ‘Covid psychosis’, and so on”.

Trots allt detta som spärrar vägen kan enligt Ahmari den alternativa högeranalysen inte tillräckligt övertyga en stor och växande del av den verkliga arbetarklassen. Han menar att “a solid share of the tangible working class recognizes enough of a material affinity between its interests and those of the labor left to stick around. If the recent strike wave sweeping the labor force is any guide, that share is growing, and growing more militant, even as the Democratic Party hemorrhages working-class voters.”

Här talar Ahmari faktiskt fortfarande om en arbetarrörelse som domineras av den nya, manageriella vänstern. Det måste därför tilläggas att denna senare, i egenskap av “frontline enforcers of elite ideology”, verkligen inte alltid ens erbjuder en väg till fästningens välsignelser, ens utlovar dem som mål. Men Ahmari konstaterar själv korrekt att den nya vänstern “inadvertently or not” (min kursiv.) hjälper den nyliberala mainstreamhögern “in keeping the fortress of material security inaccessible. Nothing is easier for the liberal right than to keep political contestation at the level of culture, to point to the left’s insanities and jeer, ‘Here, here’s your worker’s movement.'”

Men man kan också fråga sig om den del av arbetarrörelsen som leder strejkvågen inte i själva verket har långt starkare drag av den gamla, klassiska vänstern än av wokevänstern. Man tänker i dagarna på den brittiska järnvägsstrejkens facklige ledare Mick Lynch. Ingen järnvägs- eller annan arbetare torde uppfatta honom som en “enforcer of elite ideology”. Det är utan tvekan lätt att se att det är han som i alla avseenden står på arbetarnas sida, inte hans motståndare, populistnationalisternas och populisthögerns påstått konservative favorit Boris Johnson.

Hur vänstern nu än ser ut, inser enligt Ahmari en växande del av den gamla eller mer egentliga arbetarklassen att den inte har någon annanstans att gå, om den vill förverkliga det löfte Ahmari själv tror på, nämligen Roosevelts New Deals, som “is finally to empower workers in the face of powerful economic interests that otherwise hold every card”. Ahmari tillhör dock dem som inte helt vill släppa åtminstone den terminologiska högeridentifikationen. Han tror att om den nya högern bara ägnade “a modicum of earnest – as opposed to culture-war-geared – attention” åt den gamla vänsterns typiska materiella frågor om löner och pensioner såväl som nyare materiella hot som arbetslivets gigifiering, skulle det hjälpa arbetarna ett stycke uppför backen till de verkliga sociala välsignelserna. Och detta vore “an eminently just cause in itself and one that could weaken both the lifestyle left and the neoliberal right”.

Det är välkomna och sympatiska men försiktiga formuleringar, begripliga hos en skribent som väl hittills – inte minst med den oklanderligt traditionalistisk-konservativt betitlade bok jag nämnde – ansetts tillhöra den allmänna amerikanska konservativa “rörelsen” och medverkat på Yoram Hazonys National Conservatism-evenemang och även på Turning Point USA:s evenemang. Går man, som jag tror man måste, litet längre, kan man på goda grunder säga att det sociala momentet i alternativhögern, radikalnationalismen, neofascismen, populistnationalismen och populistkonservatismen i hög grad kommit att framstå som en bluff. Mönstret är inte nytt, historiska paralleller saknas inte. Den förment nya högern är, som Ahmari koncist sammanfattar det, “exercised by the cultural pretensions of woke capital, but not the material predations of capital as such”.

Det är det här det handlar om. Och “new right” är därför, liksom “new left” av andra skäl vore det, en missvisande beteckning för den politisk-filosofiska utväg och öppning Compact söker och i betydande utsträckning börjat finna. En sådan beteckning måste långt tydligare få med syntesens väsentliga komponenter. Wagenknechts “konservativ vänster” är härvidlag också otillräckligt, liksom, omvänt, “socialistisk höger” vore det. Jag har därför föreslagit “socialistisk konservatism”, och därmed avsett en ny och utvecklad socialkonservatism, inte bara en återupprepad marxism.

Det jag hittills läst av Ahmari utgör dock en otillräcklig grund för en bedömning av hans helhetliga förhållningssätt till den nya högern och uppfattning om dess alternativitet i jämförelse med den gamla vanliga, och därmed av hans föreställning om dess förmåga att komma tillrätta med “the material predations of capital as such”. Men oaktat dessa terminologiska frågor bekräftar hans artikel hur de alternativa formerna av högern misslyckas just därför att de förblir höger, förblir otillräckligt separerade från den nuvarande, med all meningsfull konservatism oförenliga högern.

Ahmari har med stor säkerhet rätt i att arbetarklassen trots dess brister åter vänder sig och alltmer kommer vända sig till den existerande arbetarrörelsen. De samhällsförändringar i väst som atlant- och globalkapitalismen oundvikligen leder till måste rimligen framtvinga en sådan politisk utveckling, under vilken arbetarrörelsen också måste förnyas. Även den av althögern förkättrade managerklassen är ju inte bara en del av de 90 procenten och därmed inte enligt något seriöst materiellt mått en del av den härskande klassen, utan också “downwardly mobile”, en del av prekariatet. Därmed kommer en tid då även den inser att det borgerligt-dekadenta trivialpyssel med könsidentiteter och språk som den tränats att ägna sig åt inte tjänar dess egna intressen.

Redan den teoretiska förståelsen av de sociala och ekonomiska förändringarna kräver ju på alltmer akut sätt tillgång till intellektuella resurser och perspektiv som går utöver de institutionaliserade och systemimmanenta, och som därmed oundvikligen väcker allt större intresse. Detta samtidigt som den övriga världens motstånd mot den imperialistiska unipolarismen – som alltmer åter rullar tillbaka globalkapitalismen till en atlantkapitalism – driver på utvecklingen i samma riktning. Endast en liten del av mänskligheten tror på det den västerländska politiska och ekonomiska högern tror på, och den delen minskar kontinuerligt. Denna höger är helt enkelt knappast framtiden.

Det främsta problemet även med de nya högerformerna är förstås deras generella frontställning mot vänstern och alla former av socialism, inklusive deras allmänna attityd mot allt vad vänster och socialism heter. Det är en attityd som inte sällan är hatisk och som betingas av det faktum att alla är formade av nyliberalismens långa årtionden, och, i de mer specifika politiska högerriktningar jag till skillnad från Ahmari diskuterat här, ofta även av en distinkt radikalnationalistisk och mer eller mindre fascistisk mentalitet. Det har helt enkelt att göra med de personlighetstyper vår tids samhälle skapat.

Från det humanistiska perspektivet i egentlig mening, sådant jag försökt försvara det, är dessa inskränktheter och trångsyntheter, och den förgrovning av debatten som de lett till, både ett kulturellt och ett centralt politiskt problem. Vi förstår vilket samhälle denna höger, som alltså inte ens tillhandahåller ett verkligt alternativ till kapitalets rovdrift utan tvärtom ofta blir det hotade kapitalets vapen, skulle skapa om den fick makten. Ahmari gör en ovärderlig insats när han för alla former av höger, för hela högern, för alla av nyliberalismen fördummade, förklarar att “[i]nsofar as the labor movement seeks to democratize our economy, and to enhance the power of workers subjected to pervasive coercion in the workplace and the marketplace, it remains a profoundly decent, humane force”. Det är idag framför allt insikter och värderingar av detta slag som behövs för att vi, i enlighet med vad som också, i dess politisk-filosofiska dimension, är den så kallade värdecentrerade historicismens position, på allvar ska kunna övervinna den obsoleta höger-vänsterdistinktionen, och därigenom också nå fram till en ny, självständig politik bortom den.

Vad handlar Ahmaris typ av kritik av klasstrukturen och de 0,1 och 1,1 procenten om? Ressentimentsfylld, plebejisk, nivellerande egalitarism? Profanhumanistisk, radikalmodernistisk, kommunistisk utopism? Naturligtvis inte – när det är en traditionalistisk katolik som just Ahmari som framför den. För mig måste denna typ av kritik åtminstone primärt handla om att strukturen inte avspeglar och de 0,1 och 1,1 procenten, som inte bara nästan helt kontrollerar ekonomin utan också politiken och, på många olika sätt, opinionsbildningen, inte representerar några som helst överordnade värden, utan tvärtom i stor utsträckning deras motsats. Som katolska kyrkan alltid – i många århundraden – vetat, är denna kritik giltig för kapitalismen som sådan. En konservatism vars innebörd är bevarandet och försvaret av överordnade värden måste ta avstånd från den höger som alltid i grunden vill bevara denna ordning, och som därvid vare sig nationellt eller globalt skyr några medel.