Högern och konservatismen
Allt det som nu skrivs om konservatismen, och av vilket mycket utan tvekan i andra avseenden äger stort värde, förefaller mig missa, för att inte säga dölja, det som Sven-Eric Liedman en gång korrekt identifierade som konservatismens essens: avvisandet av jämlikheten.
Konservatismen är antingen ett försvar för ett rådande eller tidigare rådande klassamhälle, eller en som vägledande norm uppställd, historiskt inspirerad idealbild av ett sådant. Försvaret för objektiva kulturella, moraliska och andliga värden är i konservatismen oundvikligen ett försvar för en värdenas hierarki, som är oupplösligt förbunden med en social hierarki. Det är primärt detta som är det specifika och definierande i konservatismen. Oavsett hur vi uppfattar de faktiska klassformationerna i västerlandets historia, utgör själva denna princip också mycket av det viktiga och intressanta i den. Alla må ha erkänts som lika inför Gud, men denna världens ordning var en av Gud etablerad rangordning, som avspeglade grader av värden. De högre klasserna (tidigare ständerna) var numerärt mindre och representerade högre värden.
En stor spänning finns givetvis mellan de historiska klassamhällenas verklighet och de idealiserade bilderna. Det blir som mest tydligt i vissa av den så kallade traditionalistiska skolans representanters affirmation av de förra som i hög grad, som hos Evola, motsvarande varna-systemet som ur-norm. Särskilt av det skälet att de avvisar historiematerialismens sanningar leder det till absurda slutsatser inte minst ifråga om modernitetens klasstruktur.
Även de burkeanskt traditionalistiska, borgerliga versionerna av den konservativa modellen av till social hierarki kopplad värdehierarki, vilkas inspiration begränsar sig till den europeiska historien, blir ofta missvisande helt enkelt på grund av den historiska verkligheten. Dessutom saknar grunden för de nödvändiga ideella justeringarna ofta filosofisk klarhet, ja den judisk-kristna traditionen, med dess speciella eskatologiska perspektiv, skänker den även en teologisk oklarhet. Ett avsevärt mått av suggestiv impressionism, och ett avgörande mått av selektiv konstruktion ur en komplex och motsägelsefull historisk mångfald, blir följden.
Men det väsentliga är att konservatismen alltså hävdar att ojämlikheten är något mer än ett resultat av olika tillstånd i produktionsförhållandenas utveckling. Och trots det ofta tvivelaktiga i dess historiska inspiration och det oklara i dess ideella filosofiska och teologiska motivering kan, om vi överhuvudtaget erkänner verkliga, historiskt givna värden, en någorlunda konsekvent konstruerad modell ändå ha en betydelsefull roll, inte minst som kritiskt perspektiv. För hur vi än ställer oss till frågan om den reella relationen mellan de på ett eller annat sätt historiskt inspirerade objektiva värdena och samhällsstrukturens faktiska historiska mönster, kan genom denna modell från konservativt perspektiv problemen inte bara med dagens vänster utan i lika hög grad med dagens höger belysas.
Om vi kan identifiera en sann värdehierarki på det sätt konservatismen försöker, kan vi också legitimt hävda nödvändigheten eller önskvärdheten av dess bestämmande samhälleliga inflytande, även under modernitetens villkor. Men denna samhälleliga tillämpning visar då att konservatismen, tvärtemot dess vanliga beskrivning som en den härskande klassens ideologi, i marxistisk mening, är oförenlig med dagens höger. Det blir uppenbart i vilken utsträckning det kapitalistiska systemet, såsom idag vidmakthållet, och den klass och den personlighetstyp som uppbär det, motsäger värdehierarkin, utgör en revolutionär inversion, ursprungligen i mycket möjliggjord av jämlikhetsideologin. Detta är verkligen inte den första historiskt givna “avvikelsen”, men det är den som präglar vår tid.
Vad det sedan mycket länge alltid primärt handlar om hos högern, oavsett vad den i övrigt ibland säger sig tro på, är kapitalismens försvar, och en förhärskande kapitalism strider principiellt mot den postulerade värdehierarkin. Det är uteslutande inom ramen för ett försvar för kapitalismen som högern ibland i någon mån kan tillåta och stödja en konservatism som talar om annat, om kultur, etik, tradition, historia, religion – om vad vi här kallar värdehierarkin. Om de som idag representerar den konservatism som talar om annat drog slutsatsen om dess oförenlighet med kapitalismen, skulle de flesta av deras finansieringskällor sina.
Men den konservatism som konceptualiserar denna höger, en konservatism i den enklaste betydelsen av försvaret av de förhandenvarande förhållandena, saknar intresse till följd av den uppenbara motsättningen till de dimensioner av värdehierarkin som den utelämnar. Det väsentliga i konservatismen finner vi därför i dess tidigare former, där den försvarar aspekter av dessa nu utelämnade dimensioner, vars samhälleliga manifestationer ännu ej helt förflyktigats och profanerats, så att säga, där de “brokiga feodalband” ännu inte helt slitits sönder, som “band samman människorna med deras naturliga ledare”, där andra band än “det nakna intresset, det känslolösa ‘kontant betalning’” kvarstod, där “det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet” ännu inte helt dränkts i “den egoistiska beräkningens iskalla vatten”, och där “de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna” ännu inte helt ersatts av “den samvetslösa handelsfriheten”.
Man kan alltså, föreslår jag, hämta från konservatismen delar av den allmänna uppfattningen om den i verkligheten – inklusive en högre verklighet – förankrade värdehierarkin, och, när det är nödvändigt, frigöra den från begränsningarna i dess skiftande reella manifestationer i västerlandets historia. Vad man då, och med hjälp av de filosofiska riktningar jag försökt ansluta mig till, i förening med vad som kallats den “stora andliga traditionen”, når fram till är vad som kan kallas en de “överordnade värdenas” konservatism.
Den ur historiematerialismen springande kulturradikalismens blindhet ligger ju i oförmågan att åtminstone tillräckligt urskilja något “tidlöst” giltigt i kulturtraditionen, en rikedom av mänsklig insikt och värden som transcenderar de klassbundna historiska omständigheterna. Det är ett sådant arv som utgör grunden för det legitima i konservatismens nu bortglömda hierarkiska tänkande. Denna grund förblir, rätt förstådd med hjälp av de perspektiv jag antytt, hållbar även i beaktande av de reella historiska klasstrukturernas icke-normativa verklighet. De överordnade värdenas konservatism förmår rädda och bevara detta. Men den förmår det utan att behöva ignorera historiematerialismens delsanningar, och står även av detta skäl i motsats till dagens ohistoriska höger, nyliberalismens höger.
Den gamla liberala borgerlighetens typ av höger var en så att säga naturlig historisk produkt, en oundviklig historisk följd av, ett nödvändigt stadium i den historiska utvecklingen. Så är inte på samma sätt fallet med den “postsocialistiska” kapitalismens höger. Den framstår inte bara som en regression ur det perspektiv, och med de kriterier, som bestämmer modernitetens framstegsuppfattning, utan också som en fortsatt inversion av en värdebaserad normativ hierarki av den typ som den mer egentliga konservatismen en gång försvarade.
Denna uppfattning kunde tidigare bestridas på den grunden att kapitalismen inte var det senaste sociala och politiska systemet, utan att den börjat efterträdas av socialismen. När den senare sågs som ytterligare ett steg bort från den hierarkiska normativiteten, ett ytterligare stadium i dennas inversion, kunde det legitimt hävdas att högern även i försvaret för kapitalismen i högre grad försvarade denna normativitet.
Traditionalister hävdar fortfarande detta. Men om borgerliga konservativa gör det, måste de bli långt striktare traditionalister, och därmed plötsligt släppa de vanliga borgerliga kriterierna. Detta kan inte ske på trovärdigt sätt, eftersom de, som borgerliga, en gång var revolutionärer och nu söker frysa sin postrevolutionära ordning som tidlös norm och historiens slut. De förbiser, ja de förnekar givetvis, att socialismen också var en naturlig historisk utveckling inom ramen för modernitetens verklighet, en nödvändig historisk följd av samma allmänna faktorer som gav upphov till kapitalismen. I detta har de förstås fel i samma mening som en försvarare av den feodala ordningen under modernitetens epok “har fel” i avståndstagandet från den borgerliga revolutionen. Detta är ett faktum man måste förhålla sig till även om man, utifrån en “mjuk” traditionalism, endast bejakar en alternativ modernitet.
“Hårda” traditionalister avvisar förstås hela den moderna vetenskap och utvecklingslära som historiematerialismen bygger på, och hävdar att vad som i västerländska termer snarast liknar den feodala ordningen existerat under ofantliga tidsrymder, att historien i själva verket är ett gradvis förfall under en följd av yugas, tills, genom vad som beskrivs som ett “cykliskt återvändande”, den första tidsålderns tillstånd, där de ursprungliga värdehierarkin i sin helhet är förhärskande, inträder igen.
Denna syn skiljer sig från den typ av konservativ reflektion som ägnats betingelserna för en värdehierarkins och en denna motsvarande social ordnings återetablering, ytterst i grunden en andlig kulturs återetablering, inom ramen för moderniteten, även genom ett gradvis “återvändande”. Delar av detta har varit ett tema också hos konservativt-revolutionära och fascistiska tänkare, vars affirmation av modernitetens materiella (främst teknologiska) sida varit mer fullständig.
Men det finns ingen väg till en i social stratifiering manifesterad eller återspeglad värdehierarki som leder “tillbaka”, via en fullt återupprättad borgerlig-kapitalistisk kultur. En sådan väg inte bara strider mot arten av modernitetens nuvarande betingelser och fortsatta materiella utveckling, utan omöjliggörs också av den faktiska, icke-normativa historiska verkligheten. Det blir en väg till fortsatt inversion av värdehierarkin.
Borgerliga konservativa kan inte öppet försvara den kapitalistiska restaurationen i hierarkiska termer. Den stiliserade historiska idealbildens sociala differentiering måste omformuleras som horisontal sidoordning, som hos Hans Zetterberg. Modernitetens affirmation, även i mer måttfull form, är oförenlig med en återvändandets väg, ja noga taget även med den borgerligt-kapitalistiska hegemonins bevarande i dagens form.
En annan väg än det omöjliga, ohistoriska återvändandet är nödvändig för det förnyade erkännandet av värdehierarkin: en nyskapande traditionalism inom ramen för en postkapitalistisk modernitet. Det är ett långsiktigt projekt, men det äger den realistiska egenskapen att det kan acceptera modernitetens bejakande i de avseenden som i sig själva åvägabringar den kapitalistiska hegemonins överskridande, det vill säga för värdehierarkins egna syften. Först i en sådan ordning, där den politiska makten åter överordnas den ekonomiska, kan “marknaden”, en begränsad marknadssfär, erhålla ett värde som kan accepteras som en – underordnad, icke-jämlik – del av värdehierarkin.
Den så kallade realexisterande socialismen må ha varit historiskt prematur och på flera sätt problematisk, men den postsocialistiska kapitalismen är alltså till största delen en artificiell och tvångsmässig regression. Och efter flera årtionden av nyliberalism är det idag uppenbart att kapitalismen, med dess vidhängande “liberala demokrati”, är mer destruktiv för vad som kan accepteras som en konservatismens värdehierarki än den historiska socialismen var. De supranationella företagens, bankernas och fondernas ekonomi har vid det här laget också definitivt vederlagt de nygamla argument för kapitalismen som sådan, som kunde framstå som plausibla ännu på 80-talet.
De som idag kallar sig konservativa och försvarar den nyliberala kapitalismen, som skapat oerhörd ojämlikhet, kvarhåller alltså inte, eller förbigår åtminstone i sin argumentation, konservatismens avvisande av jämlikheten. Men det finns givetvis ingen motsägelse i detta. Den nyliberala kapitalismen har ingenting att göra med konservatismens ideella värdehierarki. Dess ojämlikhet är tvärtom en följd av dennas förnekande, dennas inversion.
Trots de starka romantiska och utopistiska inslagen kunde den tidiga arbetarrörelsen naturligtvis övertygande beskriva socialismen som ett högre samhällssystem än den låga, krassa, kring penningen, vinstintresset och ägandet centrerade kapitalismen. Ja, trots marxismens teoretiska materialism kunde även marxister trovärdigt beskriva socialismen och kommunismen som mindre materialistiska i praktisk mening. Folkbildningen och de allmänna framsteg som även skulle vara humanistiskt-kulturella gjorde dem överlägsna i idealitet. Det var detta som gjorde en Tage Lindbom till socialist.
Med de västerländska regeringarna som mer än någonsin reducerade till den globaliserade monopol- och finanskapitalismens instrument, har denna, parallellt med den fortsatta imperialistiska aggressionen, nu börjat förvandla västvärldens länder till låglöne- och polisstater. För att vara meningsfull måste konservatismen frigöras från den höger vars väsen är det fortsatta upprätthållandet av detta system. En konsekvent konservatism är oförenlig med högern.