I väntan på en BSW-AfD-koalition

Relativt AfD- och till populistnationalismen allmänt sympatiskt inställde socialistiske Europatänkaren Thomas Fazi sammanfattar kort det grundläggande rörande de östtyska valresultaten i UnHerd under rubriken ‘The AfD has Destroyed Germany’s Political Mainstream’; på sin Substack publicerar han också en något längre version av artikeln. Nu har vi två stora populistnationalistiska partier som inte gått över till motståndarsidan:

“The most interesting takeaway from the elections is…the emergence of a new – and unique in the European panorama – Left-Right populist spectrum, in the form of the AfD and the BSW which collectively make up almost 50% of the vote. This underscores that dissatisfaction with the established parties is even more significant than what Right-populists parties alone are able to capture – a lesson for other countries as well.”

Oroväckande är dock att möjligheten både av CDU-AfD- och t.o.m. CDU-BSW-allians överhuvudtaget diskuteras av populistnationalisterna själva. Den självklara vägen framåt är givetvis gemensam tysk enhetsfront i form av en AfD-BSW-koalition så snart som möjligt, mot hela atlantavgrunden:

“For now, the BSW has ruled out forming regional coalition governments with the AfD, which is understandable from a tactical standpoint: many disaffected voters from the centre and the Left are turning to the BSW precisely because it is not the AfD. But in the future the mood might shift. If the establishment refuses to respond to popular concerns, the demand for a Left-Right populist front could grow. Meanwhile, the fact that both ends of the political spectrum are converging on similar migration policies suggests that the issue may be approached more pragmatically…”

Sedan måste förstås, på längre sikt, BSW bli det dominerande partiet och koalitionen därmed övervinna AfD:s olika svagheter. Det är, som Fazi framhåller, i synnerhet BSW som “has put opposition to NATO and to the deployment US long-range missiles on German territory, and the question of détente with Russia, at the centre of her party’s platform”, även om “opposition to war and to the government’s belligerent approach to the Russia-Ukraine crisis” förenar partierna och attraherar i synnerhet yngre väljare till båda.

Även om AfD i jämförelse med svenska SD äger vissa intellektuella resurser – och i allmänhet en långt mer välutbildad ledning – som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism, har BSW genom den teoretiska och historiska förståelse som följer med deras socialism ett försprång också i detta avseende: för dem är populistnationalismen bara ett moment av accepterande av verkligheten, en identifikation av en legitim opinion, och ett avvisande av den kompatibla kapitalvänsterns atlantglobalwokeism. De har överhuvudtaget inte en populistnationalistisk framtoning i vanlig flaggviftande mening, även om termen är användbar för den nyorientering som skiljer dem från Die Linke. Vad som behövs är bara en åskådningsmässig fördjupning av deras kulturkonservatism.

I själva verket har även AfD en partihistoria som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism. Men i deras fall är denna bakgrund – skild från de nämnda intellektuella resurserna – en svaghet: de släpar på ett nyliberalt arv från den tid då de bara var ett EU-kritiskt missnöjesparti för etablissemangsekonomer. Ett program som, hur riktigt det än var på enskilda punkter, Frauke Petry och Alexander Gauland insåg var fullständigt otillräckligt för att växa till en stor rörelse och ett stort parti – som Junilistan i Sverige fick erfara. Partiet blev populistnationalistiskt och kulturkonservativt, men en spänning kvarstår mellan olika falanger ifråga om socialpolitiken eller vad SD kallade socialkonservatismen och hade med sig från början.