Individualitetsmedvetande och bildningsideal

Individualitetsmedvetandet är, som jag diskuterat i ett tidigare inlägg, ett av de typiska drag som länge ansågs känneteckna grekerna, i högre grad än den forntida orienten. Thukydides’ kända återgiving av Perikles’ begravningstal, hans så kallade ἐπιτάφιος λόγος, brukar betraktas som en klassisk locus där skillnaden i anda kan tydligt förnimmas. Individualitetsmedvetandet framstår här i dess sammanhang med Athens statsskick och hela kultur och tradition.

Athenaren är liksom andra hellener bunden vid stadsstaten. Men det är just genom dennas begränsning och karaktär som han kommit att äga en ny och annorlunda känsla för värdet och värdigheten i den personliga uniciteten – till skillnad mot vad som var förhållandet i den centralistisk-hierarkiska despotism som av grekerna själva, åtminstone alltsedan Herodotos, ansågs prägla perserriket och orienten i allmänhet. Med sin frihet och demokrati profilerar sig grekerna mot den främre orientens slutet kosmologiska politisk-religiösa ordning.

Detta individualitetsmedvetande var alltså ett faktum på Perikles’ tid. Redan hos Homeros finner vi naturligtvis ofta den skarpaste blick för enskilda karaktärer och de i vår tids mening personliga särdragens betydelse för handlingar och skeenden. Så är fallet också i det attiska dramat. Det ”förterminologiska” persontänkandet kan också i stor utsträckning sägas vara förhanden i vad som kan kallas det mer allmänna grekiska och romerska bildningstänkandet.

Platons och Aristoteles filosofiska och pedagogiska idéer, där beskrivningen av utbildningen är nära relaterad till deras helhetliga åskådningar, Platons fokus på filosofens utveckling och egenskaper och Aristoteles’ utläggningar om karaktärens utveckling genom vanornas formande, om den sanna vänskapen som förutsättande denna utveckling o.s.v. – allt detta kretsade kring en verklighet som senare kom att beskrivas i personlighetens terminologi. Deras ideal motsvarade inte riktigt den i sin latinska form kända, av Terentius räddade sentensen från Menandros: homo sum, humani nil a me alienum puto (jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande), som senare för många kommit att definiera en humanistisk hållning. En hel del var för dem i viss mening främmande: deras kultivering de beskriver präglas av urskillning, uppnåendet av moralisk karaktär är en process i vilken människans högre, ädlare, förnuftiga och andliga sida utvecklas och hennes lägre sidor avvecklas, eller åtminstone behärskas.

Werner Jaegers klassiska verk om παιδεία fokuserar emellertid på den grekiska karaktärsdaningen och de grekiska humanistiska personlighetsidealen som produkter av den grekiska kulturens utveckling i dess helhet, alltifrån den arkaiska tiden. Fastän det konkreta fokus för idealens förverkligande är just den individuella mänskliga personens karaktär, ses kulminationen av detta förverkligande såväl som av dess artikulation under den klassiska perioden som oupplösligt förenat med stadsstatens sociala förutsättningar.

Under loppet av retorn Isokrates’ liv övergick den hellenska egenarten till historieromantik och program i främst vältaligheten. Stadsstaterna ersattes av hellenismens långt mer kosmopolitiska och individualistiska storriken. Idealen levde vidare, samtidigt som deras historiska förutsättningar till stor del försvann. Under den hellenistiska eran blir individualitetsmedvetandet blev i allt högre grad till individualism. Termen person härrör från teatern, och i den hellenistiska erans dramatik, exemepelvis hos Menandros, har känslan för den unika individualiteten redan drag av denna individualism.

Theofrastos Karaktärer, ett verk från denna tid,försöker naturligtvis beskriva allmänna typer. Men vi lär oss lika mycket om författarens tid och miljö och dess människor som om dessa typer, och i jämförelse med filosofins spekulationer om den allmänna mänskliga naturen och om människans idé innebar detta verk, och andra liknande exempel, ett steg i riktning mot ett mer speciellt och partikulariserat människostudium. Menandros anses ha lånat åtskilligt i gestaltandet av sina konkreta dramatiska rollpersoner från just Theofrastos. Till skillad från Platons och Aristoteles ideala karaktärer framställdes i denna nya typ av karaktärsstudium varken ideal eller platonska idéer, utan varnande exempel. Och den exklusiva, urskiljande, elitistiska och aristokratiska idealismen kompletteras gradvis med en allsidigare humanitet, som, utan att därför urskillningslöst acceptera dem, något som vore oförenligt med idealets kontinuitet, ändå ville uppfatta människans värdighet även med hennes brister och svagheter.

Den hellenistiska och romerska litteraturen bär rikhaltigt vittnesbörd om ett individualitetsmedvetande sprunget ur livet själv och den samhälleliga och kulturella verkligheten, ett medvetande som på olika sätt fortfarande växelverkar och samspelar med de allmänna, från det klassiska Grekland traderade och kontinuerligt tolkade och utlagda idealen. I skönlitteraturen kunde människostudiet självfallet ytterligare individualiseras, även om vi fortfarande är långt från modernitetens romankonst. Här finns exempel på en större mångfald av formella och innehållsliga konventioner, men också på större frihet från och ett bättre individuellt tillägnande av dem än vad vi under många århundraden skulle finna i den efterföljande kristna enhetskulturen.

Den hellenska bildningen övertogs av romarna som ideal. Ciceros humanitas var ett försök att vidareföra grekernas παιδεία. Men det innebar att det var ett försök att i romerskt sammahang uttrycka som ideal något som i Grekland i långt högre grad varit en verklighet. Den allmänhellenistiska föreställningen om den av förnuftet behärskade och därmed såväl fria som harmoniskt utvecklade människan, med blicken riktad mot det offentliga livet, men hyllande filosofins primat, sammanfattades i föreställningen om humanitas, den grekisk-romerska kulturmänniskans ideal. Det var varken en definition eller en beskrivning av personligheten, utan ett ideal för dess utveckling: som sådant hade det naturligtvis en tydlig ”klassicistisk” karaktär av allmänhet: det var inte bara den enes eller den andres ideal, knutet till hans egen individualitet, utan om – kanske inte allas eller ens mångas – men åtminstone fleras, så mångas som möjligt.

Sådana ideal för personligheten och dess utveckling kan inte förbises i det begrepps- och idéhistoriska studiet av personbegreppet. De växelverkar ofta på väsentliga och medvetet reflekterade sätt med den personliga individualiteten på olika nivåer, från det rent mänskliga, i mer kroppslig mening, till det själsliga och andliga. Men ett ideal är inte riktigt samma sak som en platonsk idé. Människans bildningsideal innehåller annat än den människans idé som figurerar hos Platon och som står i ett visst förhållande till sinnevärldens indidivuella människor. Det innehåller också annat än den själens idé, som hos Filon står i ett visst förhållande till de individuella själarna. I spänningsfältet mellan idé, människa, själ och ideal utspelar sig mycket av det som är av betydelse för personbegreppet.