Invandringsspecial med Mckay

Lika viktig som frågan om “kulturmarxismen”, och därmed nära sammanhängande, är förstås för alla högerdissidenter invandringsfrågan. Även när det gäller den är därför en paleosocialistisk analys särskilt viktig. Vi vänder oss därför åter till Alexander Mckay, som ägnade ett avsnitt av sitt eget program åt den i samband med sommarens brittiska val, men med lätt uppfattbar relevans även för andra västeuropeiska länder inklusive Sverige. Han börjar tala vid 31.39 här, på YouTube.

Mckay slarvar visserligen förbi en ganska stor del av problemen med massinvandringen och mångkulturalismen på ett sätt som belyser hans och marxismens otillräcklighet för en konservativ socialism. Det har att göra med en vilja att betona ett med invandrarna gemensamt politiskt intresse, ett betonande som inte bara blir nödvändigt när de nu redan i sådana stora mängder är här, utan också kan förstås som ett uttryck för den socialistiska internationalism som ju inte försvunnit bara för att paleosocialismen i den form Mckay företräder också har förståelse för nationalitet (i allmänhet) och rentav nationalism (av den antiimperialistiska frigörelsetypen). Av samma skäl betonar han förstås möjligheten till och exempel på rasismens övervinnande i perspektivet av denna enhet. Men förvisso finns förbiseenden när det gäller de faktiska, konkreta problemen och vad som ska göras åt dem.

Ändå visar Mckay med största paleosocialistiska precision bl.a. varför den populistnationalism som inte förmår modifieras, kompletteras och utvecklas ideologiskt (och i de flesta fall framstår det tyvärr redan som för sent, med anpassningen till den vanliga högern går den ju tvärtom i fel riktning) idag blir alltmer överspelad, en hopplös illusion som i verkligheten leder dissidenskrafterna i för atlantglobaletablissemanget ofarlig riktning, ja ställer dem i dess tjänst och därmed bara förvärrar migrationsproblematiken och riskerar göra den olöslig.

Vad som här utmärker Mckays paleosocialism i jämförelse med den vanliga kapitalistvänsterns ohållbara dogmatism är förstås helt enkelt att han inte försvarar och förespråkar invandringen. Vad han gör är att han förklarar den genom det som denna vänster i likhet med populistnationalismen vägrar seriöst beröra, d.v.s. som oskiljaktig från det politisk-ekonomiska systemet i den nyliberala eran och imperialismen såväl i nuet som historiskt. Därmed pekar han åtminstone implicit i riktning mot den allmänna hantering av den som jag, med åberopande av bl.a. Caleb Maupin, argumenterade för i mitt inlägg Invandringspolitik och världspolitik härom året.