Joti Brar om NATO:s globala krigshot

Vice ordföranden för Communist Party of Great Britain (Marxist-Leninist) Joti Brar talar om NATO:s globala krigshot vid en presentation av nya initiativet World Anti-Imperialist Platform i slutet av november. I denna fråga är det, givet det radikaldestruktiva och nihilistiska sätt på vilket västvärldens samhällen och kultur kommit att utvecklas, socialisterna som tillhandahåller den från ett konservativt perspektiv självklart riktiga allmänna analysen. Brar står nära Caleb Maupins konservativa och anti-wokistiska typ av socialism och har länge samarbetat med honom.

När det specifikt gäller den ryska invasionen av Ukraina är jag dock inte beredd att hålla med. Såvitt jag kunnat se fanns minst tre andra vägar som ryssarna först borde ha prövat.

I följande ordning: 1) Flera olika möjligheter återstod såvitt jag förstår att agera i FN för den rysktalande och ryskvänliga befolkningen i Donetsbäckenet och övriga Ukraina och för internationella insatser mot Kievregimens angrepp mot den. 2) Bojkott av och sanktioner mot länder som stöder Kievregimen. 3) Begränsade militära luftangrepp av israelisk typ mot Kievregimens trupper (inklusive Azovbataljonen) i Donetsbäckenet.

Först om alla dessa möjligheter var helt uttömda, om inget av detta hjälpte för att sätta stopp för den NATO-stödda aggression som egentligen riktade sig mot Ryssland i sig (och för NATO:s strategi att införliva Ukraina som medlem), vore det, tycks det mig, legitimt att överväga en “militär specialoperation”; först då kunde det bli fråga om ett rättfärdigt försvarskrig av den typ Brar beskriver det som.

Nu har invasionen genom det ofantligt utvidgade NATO-stödet till Kiev utvecklats till ett omfattande, fullskaligt krig, som riskerar att sprida sig i Europa och övergå i ett atomvärldskrig. Det är svårt att se att konflikten kan få en lösning om det större, globala och historiska perspektiv Brar på pedagogiskt föredömligt sätt klargör inte tas i beaktande och hennes allmänna anvisningar inte följs av antiimperialisterna och fredsvännerna.

Ingen annan politisk riktning som motsätter sig NATO och dess aggression – vissa libertarianer, populistnationalister, miljöister, paleokonservativa, althögerspillror – har någon heltäckande och djupgående förståelse av skeendet och dess orsaker, eller någon tillnärmelsevis adekvat politisk strategi för att stoppa krigsvansinnet. Vad gäller fascismen är den ju vad den imperialistiska kapitalismen nu åter behöver ta i sin tjänst, och därför relativiserande försöker vittvätta.

Såväl västs tillstånd som västs agerande är omöjligt att försvara från konservativa utgångspunkter. Det tvingar oss att här stödja Brar, alldeles oavsett vilka invändningar vi må ha mot hennes politik på andra, just nu mindre viktiga punkter, och vilka svagheterna i hennes allmänna marxistiska åskådning än tills vidare må vara. Det har verkligen inte alltid sett ut så, och inte heller varit så, men idag står det klart: konservatism kräver, i de här aktuella avseendena, socialism.

Socialism eller barbari.