Karlsson, Hahne och Stockholm

Utan tvekan har Mattias Karlsson ett stort inflytande i SD. Utan tvekan finns en del hos honom som kan ifrågasättas, och jag ska nedan återkomma till det. Men det allt och alla övervakande och kontrollerande maktmonstrum som uppmålas i Flashbacktråden om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad känner jag inte igen. Besattheten av Karlsson är grotesk.

Jag tror ju inte på att ignorera Flashback. Jag har visserligen nu i fem år sagt att ett bättre forum med mindre kloakinnehåll vore att föredra. Men jag har under lika lång tid ändå försvarat forumet. Det är inte bara så att vi där finner några av Sveriges främsta politiska analytiker och skribenter, framför allt i den nu under långa perioder nästan kloakfria tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’. Min första kontakt med Flashback var ett mycket trevligt möte med goda och sympatiska debattörer, som ledde till ett menings- och värdefullt idéutbyte.

Det är också så att jag gör anspråk på att tidigare ha visat att man med framgång kan bemöta, vederlägga, vinna debatter mot forumets kloakvarelser, som i fegt skydd av anonymiteten gör hämningslöst bruk av den ovanliga yttrandefriheten och “laglösheten”. För detta syfte behöver man inte själv skriva på forumet, även om jag prövat också det. Kort sagt, och än en gång: Flashback är, trots dess stora och ibland frånstötande brister, viktigt: Flashback bör tas på allvar.

Det är mycket tråkigt att konstatera att bland dem som i detta forums alltför ofta dominerande kloakmodalitet anonymt attackerar det nya styrelseförslaget liksom så många gånger tidigare återfinns initierade och engagerade partimedlemmar. Det är inte snyggt gjort, det strider mot kommunikationsplanen, och det fordrar genmäle.

Jag har också hört att vissa tänker sig att trådens motståndare till det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad är medlemmar av gamla SDU, där man ju förvisso har anledning att vara missnöjd inte minst med Karlsson p.g.a. hans starkt personliga engagemang i förra årets konflikt med ungdomsförbundet.

Onekligen skulle inte bara det begränsade, förblindade fokus på Karlsson och därmed oförmågan att uppfatta de verkliga ideologiska och sakpolitiska dimensionerna kunna sägas tyda på det, utan även användningen av ordet “gubbe” (ibland i olika starkt pejorativa sammansättningar) som skällsord om inte bara David Lång, Mikael Jansson och Joakim Larsson utan även mig själv, på ett sätt som tycks vilja signalera hur ung skribenten är och att ålder är ett fel. Angreppsvinkeln är dock kanske lite märklig, när den samtidigt försvarade rumpstyrelsens ledamöter med bara två undantag är pensionärer och även undantagen närmare sig pensionsåldern.

Men jag vill inte tro att det förhåller sig på detta sätt. En av de saker jag uppskattade med SDU var idén om det “nya tredje”, det som varken var det gamla första, bunkern med dess tidigare partiella sunkkonnotationer, eller det halvgamla andra, anpassningen till problematiska former av eller uttryck för liberalismen och den rådande politiska korrektheten som kunnat urskiljas på sina håll i partiet under senare år och som kritiker associerar inte minst med Karlsson. Visionen om det nya tredje innefattade en lång rad viktiga nya intellektuella och kulturella element som jag fortfarande anser nödvändiga för partiet och dess framtid, och den motsvarar vad jag själv länge i sak förespråkat bl.a. här i bloggen. Jag har därför upptagit termen i min egen politiska vokabulär: det nya tredje är vad jag själv försöker försvara.

Med denna paroll, som jag uppfattade den, markerade SDU ett avståndstagande både från neokonservativt inspirerad liberalpopulism och från det lägre-nationalistiska kloakpöbelvälde som många tyvärr fortfarande har anledning att förknippa med Flashbacks politiska avdelning.

Efter att vår tidigare sekreterare i Stockholmsstyrelsen, den utmärkte Adam Berg, lämnat en hjärtskärande redogörelse för hur SDU behandlats av partiledningen, frågade jag vad förbundet nu, när det avskilts från SD, skulle ägna sig åt. Svaret fick mig att snabbt ompröva min position i en ganska viktig fråga. Han svarade att de huvudsakligen skulle verka för att få bort den nuvarande ledningen för SD!

I just det ögonblicket ändrade jag mig. Jag hade tidigare varit mot idén om ett nytt national-socialkonservativt parti med mer tydlig paleokonservativ eller post-paleokonservativ profil än SD. Jag ansåg inte att det behövdes, att krafterna borde samlas i SD. Och jag är fortfarande inte säker på att det behövs, även om numera, med SD:s tillväxt och problematiska anpassning, utrymme för det i och för sig finns i svensk politik. Men Bergs svar gav mig anledning att tycka att SDU ändå bör starta ett sådant parti.

För alternativet som jag genom detta svar på något chockartat sätt blev medveten om, att dessa trevliga, begåvade, välutbildade och på andra sätt resursrika ungdomar som begripligen vägrat övergå till Ungsvenskarna skulle ägna sitt fortsatta politiska engagemang främst åt att bekämpa ledningen i ett parti som de inte längre på något sätt var knutna till och inte har någon framtid i, framstod omedelbart som fullständigt absurt. Som ovärdigt, futtigt. I jämförelse med detta stod det plötsligt klart att bildandet av ett nytt parti vore åtminstone en långt mer konstruktiv politisk insats för Sverige och Europa.

Och ja, det vore bättre även för SD. Vilka som än driver Flashbackkampanjen mot nystartsförslaget för Stockholm är den en beklämmande indikation på vad den dåliga idén om ett SDU med kamp mot den nuvarande SD-ledningen som verksamhetsidé i värsta fall, under ledning av andra företrädare för förbundet än de nuvarande, skulle kunna leda till: ett i och för sig begripligt agg efter en oförrätt, som övergår i destruktiv bitterhet och ty åtföljande myopisk verklighetsanalys där personfixering, paranoia och kanske rentav hämndbegär överskuggar alla större sammanhang.

Nu kan jag alltså verkligen inte tro att det är någon av de kultiverade SDU:are jag känner som skriver på Flashback. De senare är motsatsen till det nya tredje; de hör inte hemma i SDU. Men till mina vänner i det gamla ungdomsförbundet vill jag nu med än större emfas föreslå: Släpp Karlsson och SD! Glöm dem! Gör något nytt och positivt! Starta ett eget parti!

Frågan uppkommer emellertid igen: är ett sådant parti nödvändigt? Jag är som sagt inte fullt övertygad om det. Detta kan förändras, men som jag hittills har bedömt det är SD fortfarande en meningsfull, framkomlig politisk väg i det extrema Sverige med dess mycket speciella förutsättningar.

I diskussioner med Karlsson har jag insisterat på att hans förståelse av svensk kultur och identitet är alltför ensidigt hembygdsgård och nyckelharpa och inte tillräckligt Europa och Athen, Rom och Jerusalem (vid sidan av det nya tredje i allmänhet var de sistnämnda tonvikterna det främsta skälet till mitt försvar för SDU). Jag har problematiserat partiets överdrivna folkhemsnostalgi, och ifrågasatt riktigheten av Karlssons beteckning ”neofascism” för den franska nya högern och identitarismen.

Jag har vidare motsatt mig inte bara avskiljandet av SDU utan också uteslutningen av William Hahne, Gustav Kasselstrand, Anton Stigermark och Christian Westling. Jag anser Karlssons samröre med Expo förkastligt. Jag anklagar Karlsson för att vara en av dem som låg bakom medlemsutskottets bisarra personärende mot mig själv och dess slutprodukt i form av en tragikomisk varning. Jag säger att han i alltför hög grad är ombord på den rörelse i riktning mot accepterande av problematiska element i liberalismen och av den katastrofala, Europaförstörande, världskrigsorienterade, USA-ledda politiken från ”väst” i främst (men naturligtvis långtifrån enbart) Mellanöstern och Ukraina.

Räcker det? Ingen i den kvarvarande Stockholmsstyrelsen kommer ens i närheten av att offentligt ha kritiserat Karlsson och partiledningen i den utsträckning jag har gjort.

I övrigt anser jag att Karlsson är en habil talare och debattör; att hans kulturella och historiska intressen fördelaktigt skiljer honom från den vanliga modernistisk-rationalistisk-ekonomistisk-teknokratiska svenska manliga politikertypen; och att han gjorde en god insats som Åkessons ersättare som partiledare åtminstone under den första delen av dennes frånvaro efter senaste valet.

Det nya styrelseförslaget handlar inte om för eller mot Mattias Karlsson och partiledningen. Det handlar inte heller om för eller mot vår uteslutne ordförande William Hahne. Denne är själv väl införstådd med problemen med den återstående styrelsen. Några i partiledningen stödjer säkert förslaget, men David Lång är mig veterligen den ende därifrån – eller, mer exakt, från partistyrelsen – som överhuvudtaget varit involverad i förslagets utarbetande, och han blev det såvitt jag förstår p.g.a. att han ombads ställa upp av andra föreslagna ledamöter, d.v.s. på distriktets egen nivå. Både han och Jakob Eriksson är ju skräcködlor från Mikael Janssons tid eller t.o.m. tiden före honom, och förkroppsligar bunkern (post-sunk). De har förvisso också anpassat sig alldeles för mycket till vad kritikerna anser vara karlssonismen, men att de skulle stå närmare den än det ideologiskt relativt ointresserade tf presidiet med Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund gör stämmer faktiskt inte.

Flashbacktrådens enkelspåriga analys missar vilka ståndpunkter de olika partiföreträdarna i verkligheten intar och vad det innebär. Jag bortser här från signaturen TjockisMattias’ åtminstone implicita hyllning av Hesselbäck som, tillsammans med Hahne, antisemit och neofascist – Tjockisens inlägg är av sådan karaktär att många rimligen misstänker att han är ett troll från nystartslägret som försöker kompromettera dess motståndare. Det är tillräckligt absurt att på fullt allvar bara den kvarstående styrelsen beskrivs som de enda rakryggade, stolta, idealistiska nationalisterna, och mer närstående Hahne än jag.

Nu gör jag i och för sig inga större anspråk på betydenhet på nationalismens områe. Om jag, som påstås, ser ut som ett mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma så måste det väl dock, förutom på att jag ju är kloakrensare och mitt tillstånd bestäms av den ohälsosamma arbetsmiljön, bero just på den situation jag varit tvungen att försöka hantera i denna styrelse. Jag ska inte ge mig in på någon motsvarande bedömning av rumpstyrelsens ledamöters utseende, men medger gärna att om åtminstone suppleanten Kristina Andersson inget motsvarande ofördelaktigt kan sägas i detta avseende, eller för den delen i något avseende: om än inte någon drivande politiker, är hon, som jag uppfattat det, en sympatisk, lågmäld person som jag föreslagit på något sätt borde räddas undan styrelsens pågående haveri. Tilläggas måste dock i samband med denna kanske något marginella punkt att i beaktande av de tillfällen och de platser där jag synts i SD-sammanhang det faktum att Tjockisen vet hur jag ser ut “i det verkliga livet” visar att han är en aktiv medlem och närstående någon eller några i styrelsen närstående. Det är alarmerande.

Viktigt och intressant här är exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik det är man tror att en styrelse med Hesselbäck och Haglund skulle medföra, i jämförelse med det nya styrelseförslaget? Till och med om man verkligen tror att Hesselbäck och Haglund är de främsta hahnianerna uppstår frågan om den faktiska politiska skillnaden, såtillvida som också SDU själva förra året, även om det säkert p.g.a. omständigheternas tryck var lite överdrivet, ofta insisterade på att det inte fanns några politiska och ideologiska skillnader mellan dem och det s.k. moderpartiet. Det var, förklarade många från SDU, i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp.

Men Hesselbäck och Haglund är åtminstone knappast särskilt radikala hahnianer. Det finns något rörande med tron på Hesselbäck som “Sveriges Donald Trump”, och den tilltro som sätts till att Haglund som “trygg farmor” för sina aktivistbarnbarn ska ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Tonen och stilnivån blir patetisk i sammanhanget av denna naivitet. De i styrelsen kvarblivna är i sak och handling inte på något sätt är mer kritiska mot partiledningen och Karlsson, står inte på något sätt närmare Hahne än Jonas Malmgren, Per Ossmer, Monica Skogman, Per Sefastsson eller för den delen jag själv.

Haglund har starka sakpolitiskt neokonservativa tendenser. Hon tycks mig stå så långt från Hahne, exempelvis på för SDU-konflikten centrala områden som Mellanösternpolitiken, att det är svårt att se att det skulle ha funnits någon djupare politisk grund för hans upptagande av henne i sitt styrelseförslag och för hennes stöd till honom. Allt måste ha handlat om deras missnöje med förre tf ordföranden Maria Danielsson, och inte ens det missnöjet kan ha varit mer än delvis av gemensamt slag.

Om skillnaderna är så stora, varför har Hesselbäck deltagit i massor av möten med nystartgruppen? Varför har han varit villig att tillsammans med dem som nu avgått ansluta sig till den? Varför har denna grupp varit villig att ha honom kvar som ordförande, och senare som vanlig ledamot? Det var först när han inte längre erbjöds att sitta kvar som ordförande och man inte accepterade hans andra villkor – ett villkor som inte hade någonting med den politiska inriktningen eller ens med nystartens personsammansättning i övrigt att göra – som han helt nyligen hoppade av nystarten och förklarade att han i stället skulle lägga fram ett eget förslag där några nya namn skulle ta de avhoppades platser (det är för mig just nu högst oklart var den märkliga, kvarstående, likaledes av SDU-avskiljandet drabbade enmansvalberedningen står i allt detta).

Detta var litet förvånande, eftersom Hesselbäck tidigare inte alls insisterat på att just han måste vara ordförande, utan kunnat uppvisa avsevärd ödmjukhet, anspråkslöshet och självkritik. I detta nya egna förslag ville han hursomhelst för bara några veckor sedan, trots att han visste att jag stött nystartsidén och därmed – om han skulle ha varit den Flashbackkritikerna tror att han är – måste ha förstått att jag var en genomfördärvad karlssonian, att jag skulle vara kvar.

Malmgren avgick inte bara p.g.a. missnöje med styrelsebeslut under hösten; det var också en s.a.s. uppskjuten protest mot uteslutningarna och avskiljandet av SDU. Det senare skälet var inte i sig tillräckligt för att han skulle ta steget, men det kvarstod som ett av skälen när han efter av honom upplevda missförhållandena i styrelsen tillkommit fattade sitt beslut. Ossmer har under hela verksamhetsåret i alla kontakter med partiledningen vidhållit sin kompromisslöst hårda kritik av dess stöd, med allt det innebar, för Danielsson på förra årsmötet såväl som mot uteslutningarna och behandlingen av SDU, något som tydligt kunde iakttas exempelvis under landsdagarna.

Den starkt decimerade styrelsen har tagit stora, konkreta steg för att förverkliga sitt sedan länge uttalade mål att skapa den goda relation till Karlsson och ledningen som var omöjlig p.g.a. Hahne. Själv har jag ju inga invändningar mot detta, men det måste göras i rätt syfte. Åtminstone en av Haglunds anhängare, ledamoten Bruno Nordmark, har på sätt som jag av barmhärtighet avstår från att beskriva sökt stöd hos Karlsson och Paula Bieler mot dem som röstat mot Haglundfalangens dåliga förslag. Kan detta accepteras så är Jenny Ribsskog och Linnéa Cortés verkligen inte några större problem.

Det är högst beklagligt att den här onödiga pseudokonflikten fortsätter även i år, i ny form. Alla motsättningar kan förvisso inte alltid rymmas inom ett och samma parti. Men skiljaktigheter av den typ jag i detta inlägg exemplifierat med gör det fortfarande med god marginal, även om det förvisso inte är omöjligt att de utvecklas till en punkt där det blir nödvändigt att gå skilda vägar. Det är högre i tak än kritikerna tror.

Men just dessa kritiker , som nu ånyo skapar och förstorar motsättningar, visar att min enhetslinje fortfarande behövs. Jag säger därför detsamma som jag sa då – och jag tror mig här ha visat varför jag har goda grunder för det: Det finns ingen konflikt. Signaturen SmokeyNegroni lyfter lägligt fram några citat från mig från i våras: När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och: Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Att det nya styrelseförslaget nu läggs fram har ingen som helst stor och djup politisk innebörd. Det handlar inte alls om någon strid mellan Hahne-anhängare och det nya tredje å ena sidan och Karlsson-anhängare och det halvgamla andra å den andra. Stor och bred enighet bör kunna nås för detta förslag.