Kommunionismen

Vad som sker i USA är avgörande, och vårt fokus på detta i Europa och inte minst Sverige är såtillvida nödvändigt.

För antingen kommer det sjunkande atlantsystemet, lett av de outvecklade och inskränkta politiska och finansoligarkiska människotyper och som kommit att helt dominera under den nyliberala eran till slut i ren nihilistisk desperation inleda ett atomvärldskrig, förstöra hela mänsklighetens framtid hellre än acceptera sin egen imperialisms slut.

Eller så kommer en ny, i USA framvuxen, i de “överordnade värdenas” mening konservativ socialistisk eller vad man med Pierre Lerouxs term skulle kunna kalla kommunionistisk rörelse, i samspel med kommande motsvarigheter i Europa och med övriga världen, rädda västerlandet och integrera det i en gemensam mänsklig framtid.

Vår väg måste givetvis vara en europeisk väg. Men denna måste lika självklart ha en universell, ja primärt en universell dimension. I den alternativa och högre form av “globalisering” som det konservativt-socialistiska alternativet möjliggör kommer ju också världens civilisationer och folk att fortsätta närma sig varandra. Historiska egenarter och specifika förhållanden är realiteter som måste beaktas, och som även rymmer distinkta kulturella värden som på nytt sätt och i nya former måste bevaras i en framväxande universalkultur. Men modernitetens utveckling i sig har redan för länge sedan gjort kulturernas skarpa avgränsningar obsoleta.

Våra lokala liv är och måste förbli viktiga. Men tekniken gör att vi redan de facto lever i hela världen, i varje del av världen, med eller t.o.m. utan resor, och det är lätt att tänka sig hur mänsklighetens liv i detta avseende kommer se ut, måste se ut, om 1000 år. Vår strävans riktning måste i centrala avseenden vara internationellt gemensam, och den måste även bli förnyat internationellt organiserad.

De första 50 minuterna av Caleb Maupins senaste liveström är en utmärkt sammanfattning av den politiska situationen från ett amerikanskt perspektiv, och en stark plädering för den vidmakthållna konservativt-socialistiska “innovationismens” linje efter några månader med den nya Trumpadministrationen.

Efter att han började använda betecknigen innovationism i stället för marxism, utvidgande sin kritik av den samtida vänstern, intog han i linje med sin redan definierande “konservativa” och för populistnationalismen i mycket förstående typ av socialism en mer positiv inställning till Trump. Det märks nu att han blivit mycket medveten, smärtsamt medveten, om behovet att nu i högre grad försvara denna inställning, i ljuset av Trumps fortsatt och delvis förstärkt problematiska tendenser på centrala områden. Maupin väger det bra mot det dåliga, och kommer fram till att situationen är något bättre än den skulle varit med Harris. Men verkligen inte – det är uppenbart – så mycket bättre som han hade hoppats. Viktigast, och mer entydigt starkt argumenterat, är dock det genererlla fasthållandet vid och insisterandet på att resorption i den vanliga “vänstern” är utesluten.

Det är nödvändigt att den svenska amerikaniseringen nu vänds till ett uppmärksammande av den rörelse han och hans Center for Political Innovation försöker bygga upp, liksom av de andra närliggande projekt i USA som jag försökt lyfta fram. Maupins allmänna analys och vision ligger, redan i sina allmänna grunddrag, ljusår före samtliga existerande, nu överspelade europeiska politiska och ideologiska lägers, och utgör ett vackert vittnesbörd om den amerikanska energiska och positiva andan när den är som bäst och mest konstruktiv.

De kvarstående ofullständigheterna gäller endast vissa aspekter – historiska, värdemässiga, etiska, metafysiska, andliga – av marxismen när den felaktigt uppfattas som helhetlig åskådning, och förståelsen av den högre-kosmopolitiska universalitet som den rätta orienteringen på dessa områden förutsätter. Men dessa brister kan lätt avhjälpas i den fortsatta internationella utvecklingen av den nya “konservativa” socialismen. Och det är något inte minst vi européer bör kunna bidra med.