Konservatism eller konservatismer
Förlaget Augustis nya bok har en litet tvetydig titel. Huvudtiteln är Konservatismer, vilket synes indikera att det inte finns en enda konservatism, en Konservatismen med stort K och i bestämd form singularis, utan flera skilda, självständiga och mer eller mindre oförenliga. Men boken har också en undertitel, En antologi om konservatismens politiska nyanser, som snarare säger det motsatta: Konservatismen är just en enda, med bara vissa nyanser som inte är tillräckliga för att bilda olika, separata konservatismer.
Kanske de flesta av de yngre som under 2000-talet profilerat sig som konservativa inom den vanliga, borgerliga högern (och de är många, boken är över 330 sidor lång), veteraner som Claes Ryn, Anders Björck och Carl Johan Ljungberg som försvarat konservatismen ända sedan 1960-talet, och några som framträtt med markerade konservativa perspektiv först senare i karriären, som Inger Enkvist och Dan Korn, medverkar. Redaktörerna, Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet, hör till den första kategorin av medverkande. Svante Nordin, ledande akademisk omprövare av 60- och 70-talsvänstern på 80-talet som gradvis intagit en utpräglat kulturkonservativ hållning, står för en inledning.
Härom veckan var det trevlig lansering av boken på Haga Deli på Hagagatan. Absorberad i diskussion glömde jag på vägen ut att köpa den. Men av allt att döma är den viktig och intressant.
Vad som framför allt slår mig är att den huvudsakligen, åtminstone sådan den presenterades vid lanseringen, framstår som en manifestation av Carl Johan Ljungbergs frihetliga konservatism. Under alla år har Ljungberg, inte minst socialt, stått i centrum för vad som verkligen varit en jämförelsevis tydlig, profilskarp konservativ riktning inom den svenska högern. Hans många böcker och artiklar, hans genomtänkta humanistiska och värdefilosofiska åskådning och vida kulturella intressen, hans öppna lyssnande inför allt nytt eller tidigare otillräckligt känt som kunnat äga relevans, och hans lågmälda, ödmjuka, eftertänksamma och ofta humoristiska inlägg i alla sammanhang har skapat en alldeles speciell anda och kultur kring denna konservatism i vårt land. På något sätt gör dess samtidiga principklarhet och toleranta inklusivitet att den nya bokens huvud- och undertitel ändå tillsammans förmedlar något väsentligt.
Som den ende närvarande av nestorerna i den andra kategorin av medverkande erbjöds Ljungberg ensam i lanseringens stående mingel en stol att sitta på, närmast det hörn där tyvärr bara en av redaktörerna och två av de andra medverkande kort talade. En av dessa var Catarina Kärkkäinen, ansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro. Och allt hon sa – allt – var vad Ljungberg sa för 40 år sedan, när han själv arbetade på Timbro och där skapade en utpräglad konservativ nisch. I dess anda organiserade han exempelvis – utöver otaliga mindre evenemang, ofta med ledande tänkare och forskare från andra länder – Timbros (minst tre) första s.k. sommaruniversitet. Tonen för dessa slogs an 1985 vid det första, förlagt till Stockholms universitetets s.k. Allhus i Frescati, där bland en rad prominenta utländska och svenska medverkande både Ryn och t.o.m. Tage Lindbom talade.
Här fanns, insåg jag, något viktigt som på det humanistisk-kulturella, värdemässiga och etiska planet på nödvändigt sätt kompletterade, balanserade och modifierade den libertarianism eller nyliberalism vars systemskifte var Timbros, Näringslivets Fonds och dåvarande Arbetsgivareföreningens huvudärende. Ljungbergs inriktning blev möjlig eftersom den drivande kraften bakom propagandainitiativet, Sture Eskilsson, som Ryn påpekade hade “soft spots” för kulturkonservatismen. Ljungbergs inriktning angavs redan i titeln på hans av Ryn handledda doktorsavhandling i Washington: ‘The Liberalism of Edmund Burke’.
Detta är vad Catarina Kärkkäinen såvitt man kan se fullständigt oförändrat, i minsta detalj identiskt, om än akademiskt och filosofiskt mindre utvecklat, för vidare idag. Hayek är Burkes efterföljare. Konservatismens huvudfåra är enligt den helt övervägande delen av den svenska högern vad som också kallas liberalkonservatismen.
Men Ljungberg fick tyvärr inom kort lämna Timbro, till förmån för mer hårdföra och inte minst kulturradikala, postmoderna libertarianer som därefter länge kom att dominera. Augustiboken och dess lanseringsevenemang är, kan man nog säga redan innan man läst boken, en hans senkomna seger.
I enlighet med undertiteln är Kärkkäinens ärende, liksom exempelvis Jakob E:son Söderbaums härom året i en ambitiös bok i Ljungbergs anda med titeln Modern konservatism: Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, i hög grad att föra samman “nyanserna” till en någorlunda enhetlig och samverkande ideologisk och politisk kraft. Följaktligen underströk hon i sin presentation programmatiskt de gemensamma nämnarna.
Den andre talaren, Daniel Bergström, beskrev på underhållande sätt konservatismen som distinkt borgerlig, och ägnade uppmärksamheten lika mycket åt borgerlighetens mer allmänna väsen, i ett historiskt perspektiv, som denna ideologi (ifråga om vilken senare han knappast avviker från Ljungberg och Kärkkäinen). Det mest signifikativa var väl hur han, åter i ljungbergsk anda, vidgade perspektivet till att med stor värme inkludera Thomas Manns Betrachtungen eines Unpolitischen från 1918, översatt av Per Landin och Urban Lindström 2012, som ett viktigt uttryck för borgerlighetens “andlighet”.
Denna bok, från vilken Manns senare liberalism starkt skiljer sig, kan betraktas som ett av de tidiga uttrycken för en av de verkligen avvikande “nyanser” som genom Lindströms bidrag tagit sig in i boken, nämligen den tyska s.k. konservativa revolutionen. Exakt hur den kan vara endast en nyans och inte en alldeles egen, distinkt, annorlunda konservatism är oklart. Men Bergström sände en boken bekräftande borgerlig signal att även den nu var accepterad inom den svenska högerns Konservatismen. En annan sådan “nyans” som i verkligheten utgör en helt annan konservatism men alltid välkomnades och inkluderades av Ljungberg är Tage Lindboms, som i boken behandlas av Balder Jonsson.
Förbluffande är att den politiska kraft som dock mer än någonting annat möjliggjort dagens svenska konservatism, och som Ljungberg också kom att välkomna, nämligen det initialt externa opinionstrycket från SD:s populistnationalism, inte tycks finnas företrädd bland bidragen. Den lyser verkligen med sin frånvaro, och det är särskilt anmärkningsvärt eftersom den ju under chefsideologen Mattias Karlssons ledning sedan länge själv gjort sig till en nyans och i sak inte längre är extern, om den än förvisso för många fortfarande är det i form. Karlsson var diskret närvarande i bakgrunden vid lanseringen, men talade där lika inte som han skriver i boken.
Inte ens Arvid Hallén vid Karlssons för Tidöalliansens underlättande skapade tänktank Oikos, som, hämtad från Heimdal och anpassande sig till SD genom att förklara sig vara keynesian, gjort allt han kunnat för att baka ihop en utvidgad, ny, atlantborgerlig Konservatismen får vara med. (Korn var en annan icke-SD:are på Oikos, men han hoppade av när Åkesson – trots allt – råkade undslippa sig att det finns en gräns för hur mycket vapen vi bör skänka till Ukraina.) SD-sfärens frånvaro är tyvärr ett omisskännligt vittnesbörd om hur SD visade sig oförmöget att artikulera sin ideologi på ett adekvat sätt som skulle gjort den relevant i ett sammanhang som denna bok, att intellektuellt utveckla, modifiera och komplettera den i riktning mot en verkligt självständig, ny socialkonservatism på nationell grund. Nu har den inte något av intresse att komma med i sin fusion med eller snarare bara övergång till högerborgerligheten.
Inte ens en bok vars enda syfte är att beskriva och representera mångfalden av konservatismer eller konservatismens mångfald belönar SD:s självutplånande strävan att bli en konservativ del av den vanliga, borgerliga högern med ett kapitel. Den icke-initierade skulle väl rentav vid första påseende kunna tro att det berodde på att redaktörerna på goda grunder inte erkände den vanliga kapitalimperialistiska atlanthöger SD representerar som en konservatism i någon som helst mening.
Om allt detta finns mycket att säga. För egen del skulle jag framför allt vilja föreslå att det finns, eller kan finnas, ytterligare konservatismer utöver de i boken representerade. Och att, i ljuset av dem, viss problematisering är på sin plats. Nästan alla medverkande är typiska borgerliga liberalkonservativa, även om några av dem kanske skriver om andra former av konservatism. Jag antar att såväl Nordins inledning som de olika bidragen i någon mån behandlar de viktigaste av de många frågor som ofrånkomligen inställer sig, och förklarar litet mer av hur man ser på förhållandet mellan Konservatismen och konservatismerna. Förlaget har lovat att jag fortfarande får köpa boken till lanseringens reducerade pris.
Comments