Konservatismen och massinvandringen

En nationalistisk kommentator av mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt skriver att Jakob Söderbaums och Dag Elfströms – bloggen Tradition & Fasons redaktörer – tystnad i massinvandringsfrågan beror enbart på personlig rädsla för de konsekvenser det skulle få om de öppet uttryckte det “alla begriper”, nämligen att “inte heller de gillar massinvandringen”. Jag vill kort kommentera denna anklagelse i form av ett nytt, separat inlägg. Situationen är inte så enkel.

Söderbaum och Elfström har med Tradition & Fason gjort en viktig insats genom att verkligen försöka upprätthålla, eller återupprätta, viktiga element i den konservativa traditionen i en tid när Moderaterna inte vill kännas vid dem. Moderaterna har inte bara sedan länge varit ett rationalistiskt-teknokratiskt-pragmatiskt och sedan åttiotalet också delvis libertarianskt parti, på väg att släppa de sista spåren t.o.m. av sitt konservativa form- och symbolspråk, utan också förvandlat sig själva till Nya Moderaterna, nedtonande eller övergivande mycket av även denna icke-konservativa identitet för att också försöka framstå som en bättre version av socialdemokrati av dagens typ, med dess karaktäristiska och tidstypiska ideologiska eller åtminstone retoriska utbyggnader.

Signifikativt nog har Söderbaum och Elfström i protest blivit kristdemokrater. Det finns mycket att säga om konservatismen i förhållande till kristdemokratin, men det är ett annat ämne. I Tradition & Fason har de hursomhelst förtjänstfullt försökt visa, inte minst genom historiska tillbakablickar och s.a.s. återerövringar, att konservatismen inte är vad radikalmodernisterna från Vänsterpartiet till Moderaterna vill ge sken av, utan rymmer insikter och värden av central betydelse också för sam- och framtiden.

Inte minst den mer eller mindre konservativa del av borgerligheten som Tradition & Fason representerar är emellertid mentalt konfigurerad på sådant sätt att så snart invandringsfrågan kommer upp börjar röda lampor blinka och alarmklockor ringa om exempelvis Heimdal och de judiska läkarna på trettiotalet. Det gäller för dem i första hand att visa att konservatism inte är detsamma som potentiell nationalsocialism. Detta är vad Söderbaum och Elfström ser som den primära, negativt avgränsande uppgiften i deras förnyade försvar för konservatismen, en uppgift som dagens Moderater överhuvudtaget inte längre behöver bekymra sig om.

Söderbaum och Elfström är helt enkelt benägna att tro – och just detta tror dock naturligtvis också Moderaterna – att massinvandringspolitiken inte kan kritiseras utan att detta leder till nazism, och, framför allt, att den inte kan kritiseras av konservativa utan att konservatismen anklagas för att vara den potentialitet ur vilken nazismen aktualiseras. Deras tystnad i massinvandringsfrågan beror, tror jag, på deras ovanliga engagemang för den utsatta konservatismen.

Men en konservatism som av dessa skäl överhuvudtaget inte kan hantera denna fråga och det anti-västliga globalistiska sammanhang av vilket den är en del, som låser sig i en förenklande dikotomi i förhållande till all nationalism, och som därmed tvingas godta även de mest problematiska och radikala formerna av globaliseringen, måste bli en ny, ohistorisk och artificiell konservatism. En form fjärran från de konservativa traditioner från före massinvandringens tid som Söderbaum och Elfström med rätta studerar och lyfter fram.

Förvisso var även Edmund Burke tyst rörande massinvandring och alltmer centraliserad, postnationell, global kontroll med de mest problematiska ideologiska förtecken. Men det berodde naturligtvis uteslutande på att han inte ens kunde föreställa sig dessa fenomen. Det enda sättet att ta sig ur denna återvändsgränd är politisk-filosofisk fördjupning och nyansering av dagens konservatism, inte bara i fortsatt anknytning till konservatismens egna historiska traditioner, utan också till en ny historiografisk komplexifiering och nyansering av nationalismen i relation till det senaste århundradets allmänna utveckling.

Det är en svår uppgift; inte minst kräver nationalismens historiskt väldokumenterade konfliktpotential (och aktualitet) en högt uppövad förmåga till urskillning och moraliskt omdöme.

Men detta är nödvändigt. För inte minst inför de alltmer uppenbara icke-frihetliga sidorna av dagens finanskapitalistiska globalism borde det stå klart för de flesta att nationalismen, utöver konfliktpotentialen och samtidigt som den naturligtvis förblir helt otillräcklig som komplett politisk filosofi, i sitt försvar för nationalitetens värden rymmer ofta viktiga delsanningar. Tidigare var dessa alltid en självklar del av konservatismen.