Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem

i inlägget Populism och ideologi:

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under 1900-talet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild med grälla färger som Marcus Follin, som kallar sig själv (!) “The Golden One” (kanske efter “Zlatan”, som betyder “gyllene”), publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex. Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism