Lundberg och postmodernismen

Johan Lundberg förtjänar erkännande för att han fortsatt göra bra saker efter Axess-debaclet. Med “fortsatt” menar jag att Lundberg gjorde bra saker före Axess-debaclet, och att han nu gör det igen, efter det. Debaclet i sig var givetvis inte bra.

Till det bra hör hans förra året utgivna bok När postmodernismen kom till Sverige. Dock är det från mitt perspektiv också så att det bra, det förtjänstfulla, rör sig inom de gränser som sätts av det jag två år efter debaclet tog upp som allmänna invändningar rörande borgerligheten och postmodernismen.

Inte minst det jag där säger om den otillräckliga uppfattningen av förhållandet mellan romantiken och upplysningsrationalismen aktualiseras i Lundbergs bok, eftersom dess huvudperson, Horace Engdahl, särskilt intresserat sig för romantiken. Ja, ett större och fördjupat grepp om romantiken och upplysningsrationalismen som sådana, om hela modernitetens centrala kulturella dynamik, är, föreslår jag, vad som krävs för att verkligen förstå vad Lundberg något förenklat uppfattar som Engdahls postmodernism – och även den typ av kritik som Lundberg själv representerar. Hans diskussion av den egentliga poststrukturalistiska filosofin och litteratur- och språkteorin, som han utgår från såsom tillämpad av Engdahl, och från vilken han sedan med hjälp av begreppet postmodernism tar ett språng till politiken, är mycket kortfattad och därmed oundvikligen ensidig och förenklad. Lundberg tycks inte ha hörsammat Anders Olssons till litteraturforskare och kritiker riktade, uppfordrande konstaterande vid början av 80-talet, att man måste ha gått igenom strukturalismen. Det viktigaste i Lundbergs definition av postmodernismen, som också tycks vara vad hans huvudsakliga kritik gäller, är att den förnekar att det finns ett "rent seende". Men han anser sig inte ha något behov av att förklara vad ett rent seende är och hur det är möjligt. Därmed blir kritiken ytlig.

Eftersom Lundberg har det gemensamt med Engdahl att han skriver helt inifrån den nämnda dynamiken, från en relativ pol i modernitetens konstitutiva dialektik mellan rationalism och romantik, är det tyvärr mycket han inte uppfattar. Horisonten borde vidgas utöver dessa gränser. Men inom dessa gränser gör Lundberg nu alltså en viktig insats. Jag följde skeendet vid början av 80-talet på ganska nära håll, och bokens beskrivning och analys stämmer i stora drag; de påminner mig om och bekräftar den bild av Engdahl jag då fick. Själv har jag bara vid några få tillfällen kommenterat Engdahl. ‘Borgerligheten och postmodernismen’ är ett sådant; inlägget om Dylan och akademien ett annat.

Lundberg är medveten om att Engdahl förefaller i viss mån ha ändrat sig på senare år (vid det här laget sedan ganska många). Och ändringen har även tagit sig andra och bättre uttryck än dem jag tog upp i inlägget om Dylans Nobelpris. Jag anade ett sådant i Nobelpriset till Handke, och skrev kort även om det. Även hans försvar för en kulturkonservatism, hans lysande artikel om sin gamle handledare Tigerstedt i Axess 2011 (strax före Lundbergs debacle), och så vidare, hör naturligtvis till dessa bättre uttryck.

Boken är, liksom de flesta av Lundbergs tidigare, utgiven på Timbro. Det är en svaghet. Visserligen har Timbro gjort en hel del bra. Och personligen hade jag bara goda erfarenheter av dem som arbetade där, på den tiden då jag hade relativt mycket kontakt med dem. De var alla påfallande trevliga. Men Timbro är “näringslivets” propagandacentral. Ax-stiftelsen har, till skillnad från Timbro, lindat in sin politiska opinionsbildning i mycket som liknar vanligt mecenatskap, ofta på hög kulturell nivå. Timbro är, jämförelsevis, mer den så att säga direkta, enkla, råa propagandan.

Det är förstås helt naturligt att, utöver de egna anställda, opinionsjournalister med nyliberal inriktning publicerar sig där, och väl inte heller alltid någon självklar nackdel för nationalekonomer, statsvetare och vissa andra akademiker, om det sker i begränsad utsträckning. Men när det gäller kulturen och den litterära världen är det litet annorlunda. Lars Anders Johansson var anställd av Timbro, de böcker han gav ut där var Timbroprojekt. Men när andra i kulturlivet och vid humanistiska universitetsinstitutioner huvudsakligen publicerar sig där, börjar det se litet märkligt ut. Skillnaden mellan en tankesmedja och ett så att säga “riktigt förlag” är där viktigare, medvetenheten om den, om dess innebörd, större. En central uppgörelse med en dominerande riktning och ledande personer inom svensk litteratur och litteraturkritik under flera årtionden förlorar tyngd genom att publiceras av en snävt politisk-propagandistisk tankesmedja i stället för ett riktigt förlag. Det kan därför endast försvaras av att Lundbergs bok inte går särskilt djupt filosofiskt, även om den förvisso mobiliserar relevanta kulturhistoriska perspektiv. Också den har i mycket den allmänna karaktären av ett politiskt inlägg, och inte bara i dess senare del, som ägnas postmodernismens direkta politiska inflytande, bortom 80- och 90-talens litterära strider och kultur.

DN och AB publicerade förbluffande svaga sågningar. Med ovanstående reservationer, inom de ovan angivna gränserna, har Lundberg på det hela taget rätt, är hans analys och kritik i det väsentliga riktig. Trots otillräckligheten i den upplysningsrationalistiska ståndpunkt han försvarar, och i förståelsen av dess djupare förhållande till romantiken, träffar Lundberg rätt i analysen av Engdahls uppfattning av romantiken, ja i analysen av hela postmodernismen i termer av romantiken.

Göran Greider säger att han “redan från början” identifierade Engdahl som “en mycket konservativ man som i det postmoderna tänkandet såg ett sätt att rädda en traditionell och elitistisk kulturkonservatism”. Denna tolkning kunde avlägsna den motsägelse som tycks uppkomma genom Engdahls tydliga uttryck för kulturkonservatism under senare tid, behovet att förklara dessa med att han ändrat sig. Vad som kunde tala för den är hans och Kris-kretsens djupgående studium av Gadamer, som resulterade i den ambitiösa, av Engdahl redigerade antologin Hermeneutik (1977). Men det finns några problem med den.

För det första naturligtvis postmodernismens natur i sig, inte bara i dess bortom poststrukturalismen vidareutsvävande manifestationer, utan även i den kontinuitet med poststrukturalismen som det här allena kan vara fråga om, och sådan Lundberg i stora drag, med förenklingar som man kanske kan säga är delvis ursäktliga i beaktande av hans specifika syfte, korrekt beskriver den. Greider kopplar den, i mycket helt riktigt, och i strid mot Lundbergs förståelse, till nyliberalismen. Lundberg förbinder den i stället med den vänster han tror att Timbro bekämpar, och förbiser att den i lika hög grad är historiskt förbunden med nyliberalismens offensiv mot marxismen. Men i själva verket motsäger Greiders koppling också dennes egen tolkning. Greider nämner särskilt 90-talet, när han och Engdahl båda var knutna till men också motståndare i litterära frågor på DN:s kulturredaktion. På 90-talet hade emellertid motsättningen mellan nyliberalism och kulturkonservatism blivit uppenbar.

För det andra förbises i tolkningen av Engdahl som “redan från början” och i största allmänhet “mycket konservativ” att denne började som marxist. 1978 utgav Engdahl på Röda Bokförlaget en utmärkt översättning, med sin egen utförliga och initierade inledning, av den tjeckiske marxisten Karel Kosíks Det konkretas dialektik. För bara några år sedan förklarade han att han under Kris-tiden liksom de andra i redaktionen var marxist, och, märkligt nog, att han då inte såg någon motsägelse mellan detta och den poststrukturalism som tidskriften introducerade. Andra mer eller mindre marxistiska tänkare uppmärksammades som jag minns det också av Kris. I själva verket byggde Kris-kretsen bara vidare på den breda introduktion av i Sverige mestadels försummad kontinentaleuropeisk litteraturteori som Kurt Aspelin redan, på hög nivå, stått för under första hälften av 70-talet. Lundberg är över tio år yngre än medlemmarna i Kris-gruppen. Många av hans jämnåriga valde genom Kris' inflytande att föra detta arbete vidare. Lundberg tycks däremot ha brutit med det mesta av det. Och han förbiser liksom Greider Engdahls marxism.

I en debatt på Bokmässan instämde Greider med Lundberg i förkastandet av postmarxismens teori. Men han gav också ifrån sig instämmande ljud när America Vera-Zavala i Stefan Jonssons efterföljd tolkade postkolonialismen i marxistiska termer. Det vill säga, Vera-Zavala framställer invandrarna i förorterna som helt enkelt “arbetarklassen”. På så sätt kunde den postmarxistiska teorin legitimeras inför Greider. Postkolonialismen går ut på att vi ska lyssna till de “andra rösterna”, de tidigare koloniala folkens, den tredje världens. Deras akademiker kommer till västvärldens universitet och säger “vi har en annan syn på det här”.

Så långt är postkolonialismen som allmänt fenomen naturligtvis legitim. Inte minst från ett traditionalistiskt perspektiv. Men dessa akademiker, delvis redan genom att vara just akademiker, är inte bara “andra röster”. Även de är i hög grad västvärldens röster, av visst slag. Nämligen just den postkoloniala teorins, och ofta postmodernismens, ibland förvisso marxismens. De är inte traditionalister. Och implicit i postkolonialismen, sådan Vera-Zavala förstår den, är att det inte bara är den tredje världens akademiker som ska komma och tala på västvärldens universitet, utan att tredje världens folk också ska komma och bo i västvärldens förorter.

Mot detta har varken Greider, som accepterar att dessa folk i förorten nu är arbetarklassen, eller ens Lundberg, som kan antas stå fast vid Axess-debaclets gamla programmatiska formuleringar, några invändningar. Det tycks vara en för alla självklar, outtalad premiss. Men vad handlar den om?

Vera-Zavala vill alltså, i sig korrekt, skilja postkolonialismen från postmodernismen, och i stället förbinda eller rentav identifiera den med marxismen. Jamesons kritik nämns. Men den centrala del av postkolonialismen som består i de tidigare koloniala folkens närvaro i västvärldens förorter är ett resultat av den nyliberala kapitalismen. Vera-Zavala skrev en gång en bok tillsammans med Johan Norberg, där de diskuterade sina ytliga skillnader.

I ett samtal med Lundberg tog Ivar Arpi upp frågan om den tidiga postmodernismen inte också kunde uppfattas som en del av eller som bidragande till frigörelsen från marxismens dominans. Så var det naturligtvis. Redan strukturalismen hade – i flera årtionden – förskjutit tänkandet i Frankrike bort från marxismen, även om distinkt marxistiska strukturalister som Althusser bevarade kontinuiteten, och inte ens Lévi-Strauss menade sig stå i motsats till den. Derrida och Foucault tog nya steg bort från den i och med att de överskred också strukturalismen. Den vanliga benämningen på dem vid början av 80-talet i Sverige var inte, som hos Lundberg, postmodernister, utan poststrukturalister. Det tog litet tid innan termen postmodernism – genom inflytandet från Lyotards bok om det postmoderna “tillståndet”, men väl framför allt genom den amerikanska tillägnelsen av dessa riktningar – fick den vida tillämpning Lundberg accepterar. Lyotards bok utkom först 1979; Derridas och Foucaults avgörande verk kom på 60-talet. Den terminologiska förändringen döljer skillnaden mellan det smalare filosofiska och teoretiska fenomenet poststrukturalism (som väl dock egentligen också är ett amerikanskt begrepp) och det vida, allmänkulturella fenomenet postmodernism, och möjliggör Lundbergs nära koppling av den senares politiska konsekvenser till det förras tänkande.

Åtminstone Foucault och hans maktanalys hade förvisso omedelbart stor betydelse för de olika uppgörelserna med marxismen i Paris på 70-talet, vilket tidigt indikerade åtminstone en med nyliberalismen gemensam punkt. En sak som Lundberg inte tar upp är Foucaults inflytande på de så kallade “nya filosoferna” – med Lévy och Glucksmann i spetsen – från mitten av detta årtionde. De, och i samband med dem väl för första gången Foucault (som dock introducerats tidigare och till och med varit verksam i Sverige), fick avsevärt inflytande även i Sverige, genom översättningarna av Lévys Barabari med mänskligt ansikte och Glucksmanns Kokerskan och kannibalen, och genom bland annat Madeleine Gustafssons Utopien och dess skugga och artiklar av Otto Mannheimer.

Detta alltså vid slutet av 70- och början av 80-talet, innan termen postmodernism börjat användas i dagens mening. Engdahl har dock alltså sagt sig ha förblivit marxist en bra bit in på 80-talet, alltså under hela den tid då han, tillsammans med de övriga i Kris, introducerade vad som nu kallas postmodernismen. Men det framgår av inledningen till Kosík-översättningen att hans marxism var öppen för den kritiska omprövning som ägde rum även hos marxisterna själva, inom marxismen. Såtillvida var han knappast avvisande gentemot Foucaults stora inflytande på uppgörelsen med marxismen och kritiken av kommunismen under denna tid, innan poststrukturalismen uppfattades som synonym med postmodernism och innan den senare fick den radikala politiska innebörd Lundberg ensidigt fokuserar på med bortseende från det nyliberala sammanhang som även Lundberg själv är en del av.

Lundberg framhåller också att Engdahl i recensionen av antologin Självdeklaration 1982 vände sig mot den plakatpolitiska socialrealism som ansågs ha dominerat den svenska litteraturen, främst romanen, under 70-talet. Denna Engdahls kritik av den samtida svenska litteraturen följde i Mats Gellerfelts fotspår - även han tidigare en marxist, närmare bestämt maoist, som varit närvarande, som tonåring, vid den så kallade kårhusockupationen 1968. Lundberg behandlar – mig veterligen som den förste – i kritiska termer Engdahls “detronisering” av Gellerfelt.

Det gör han utan tvekan rätt i. Engdahls av Nils Petter Sundgren som "satanisk" uppfattade recension av Gellerfelts roman I höstens sköra ljus (1983) var uppenbart förfelad. Det låtsade tankeexperimentet att romanen skulle vara en parodi på den socialrealism Gellerfelt gjort sig känd som hänsynslös kritiker av var inte tillräckligt träffande. Till och med Engdahls egen beskrivning av romanen motsade i hög grad detta grepp. Det finns förvisso en hel del som kan kritiseras i romanen, men det är förbluffande att denna recension kunde åstadkomma en allmän detronisering av författaren, även som kritiker - om det nu verkligen var så det gick till. Tyvärr går Lundberg inte in på detta recensionens specifika innehåll. Engdahls recension kunde jämförts med Kay Glans' i Svenska Dagbladet.

Kanske bidrog Engdahls postmodernism till att Gellerfelt började röra sig bort från den teoribildning även han var starkt influerad av. Utan tvekan var Engdahl mycket mer insatt i den. Gellerfelt var framför allt en försvarare av 1900-talets litterära högmodernism. I hans tidiga kritik är det uppenbart att han tror att den teori som inom kort kom att kallas postmodernistisk var nära relaterad till högmodernismen, att den befrämjade en fortsatt utveckling av den. Han hade såtillvida rätt som poststrukturalismen noga taget inte kan identifieras med postmodernismen, trots det filosofiska samband som Lundberg tar fasta på på, och som särskilt Jameson i USA gjort mycket för att etablera (poststrukturalismen blir för honom helt enkelt en sida av postmodernismen). Han måste på 80-talet ha blivit besviken i detta avseende, när postmodernismen helt enkelt tog över. Det blev Rambo i stället för Rimbaud, en kollaps för de kriterier Gellerfelt hyllade.

Gellerfelt blev alltmer kulturkonservativ. Men det blev alltså även Engdahl. Och det är vad Lundberg hela tiden varit. Inte hos någon av dem finner vi emellertid den allmänna åskådningsmässiga och filosofiska utveckling som skulle kunna ge kulturkonservatismen den konsekvens och det djup den kräver – både inom litteraturkritiken och politiken. Gellerfelt och Engdahl försökte båda balansera sin tidigare, upplevda elitism med inslag av populism, medan Lundberg, med huvuddelen av den svenska borgerliga kulturoffentligheten, fortfarande i grunden sitter fast i en ganska enkel rationalistisk och empiristisk liberalism.

Det räcker inte. Lundbergs allmänna slutsatser om postmodernismen är riktiga och viktiga, men den centrala teoretiska analysen saknar den utförlighet och precision som hade behövts för att bilden inte skulle bli alltför onyanserad. Lundberg skyndar alltför snabbt vidare till det publicistisk-mediala spelet kring Engdahl och hans krets, och till de politiska följderna eller tillämpningarna.