Mer konservativ revolution?

Mer från Revolutionära Konservativa Internationalen, eller närmare bestämt dess brittiska sektion, Revolutionary Conservative Party, i form av ett nytt avsnitt av Fiona Lalis och Khaled Malachis nya program, eller podd, A World on Fire:

“The end of the Cold War was meant to usher in an unprecedented era of world peace.

Yet, three decades of endless conflict have instead left a trail of destruction and barbarism across the globe. Far from being peacemakers, the Western powers carry a blood-soaked record that speaks for itself.

Now, as tensions rise once again in Latin America, Ukraine, and the Middle East, we ask: Why do capitalists go to war?

Is it enough to point to the profits of the arms industry, or is war and militarism rooted more deeply in the very foundations of the capitalist system itself?”

Liksom i förra avsnittet ligger de intressant nära en Mckays analys och bild av världsskeendet, med starkt fokus inte bara på högerns utan lika mycket på vänsterns fel. De trotskistiska särdragen framstår nästan som nedtonade på ett sätt som kanske i bästa fall pekar mot en framväxande konservativ samsyn på de här behandlade områdena. Åtminstone är det ett faktum att det föreligger stora gemensamma överlappningsytor.

Och detta gäller även i relation till den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken. Man kan sammanfatta det som att Lali och Malachi helt enkelt säger det mesta av det väsentliga som alltid återfunnits också i den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken av neocons och interventionistliberaler på de behandlade områdena, och att de säger det på samma sätt, men att de också tillför de marxistiska delsanningar – ekonomiska, sociologiska, politiska – som saknas i denna kritik.

Deras frånvaro i den högerbundna kritiken gör, trots allt det som är rätt och riktigt i den, så långt den går, att den ändå är helt otillräckligt verklighetsförankrad och verkningsfull; ja, att den rent principiellt förblir maktlös i de för den nödvändiga förändringen avgörande avseendena. Och detta även nu när den i USA slutligen rör sig utöver de begränsade intellektuella kretsar där den under mycket lång tid kontinuerligt formulerats, och utöver Pat Buchanans och Ron Pauls politiska minoritetsfalanger. Under det förenade inflytandet av verklighetens oignorerbara tryck och omprövande populära mediapersonligheter som är för stora för att tystas och marginaliseras är den på väg att bli en majoritetsriktning bland de republikanska väljarna.

Men det kommer inte räcka. Det kan inte räcka, när denna opinionsriktning fortfarande uppvisar de brister jag pekade på även i min kommentar till Daniel McCarthys i övrigt bra framställning av de olika huvudtyper som länge ensamma utgjort konservatismen i Amerika. Krigen, det kulturella förfallet och massmigrationen beror till avgörande del på den kapitalism eller marknadsekonomi som även de själva tjänar; på den borgerliga ideologins konstitutiva begränsningar.

Nu kompletteras de typer av konservatism McCarthy gick igenom förhoppningsvis av den amerikanska sektionen av RCI, Revolutionary Conservatives of America, om även de förmår fasthålla de i min mening konservativa tendenser vi ser i den brittiska. Och i USA finns ju också – såväl i de avseenden som diskuteras i detta avsnitt av ‘World on Fire’ som i viktiga andra – den nya, nödvändiga konservativa socialismen tills vidare representerad av American Conservative Party med InfraHaz som ordförande. Som vanligt handlar det om den inifrån USA kommande förändring som förblir det viktigaste av allt när det gäller att rädda västerlandet.

Men har dessa nya partier och denna nya international verkligen förmågan att lyckas med detta? Har de resurserna att övervinna det modernitetens allmänproblematiska idéarv som marxismen i så hög grad bygger på? Har de perspektiv och insikt nog att revidera det, uppge sina reduktionistiska vetenskaplighetsanspråk, och utveckla en genuint filosofisk förståelse av de verkligheten som helhet och dess överordnade värden?

Trots de genombrott som skett inom det marxistisk-aktivistiska lägret i USA under, ungefärligen, de senaste fem åren – med början strax efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018 som visade att den inte tänkte utvecklas i den riktning jag hoppats på och därför tvingade mig till nya omprövningar – uppvisar de hittills existerande organiserade politiska uttrycken alltför stora ofullkomligheter i detta avseende.

InfraHaz, med sitt uttryckliga bejakande inte bara av element av konservatism utan, via Dugin, förutom heideggerianska inslag också rent traditionalistiska i den traditionalistiska skolans mening, nådde i sina tidiga framställningar längst, tillsammans med Maupin som numera t.o.m. övergått till att benämna sin socialistiska position “innovationistisk” i stället för marxistisk.

Under samma tid utvecklade Mckay i Britannien en i sak i hög grad motsvarande konservativ argumentation utan någon som helst teoretisk revision, vilket bekräftade rimligheten av det begrepp jag velat använda: paleosocialismen. D.v.s. en socialism av äldre marxistisk typ som, fastän givetvis också kulturradikal i väsentliga avseenden, låg så långt från postmarxismens kapitalistiska överbyggnads- och surrogatvänsters politiska korrekthet att den trots den allmänna materialistiska åskådningen ändå i vissa avseenden kunde jämförelsevis betraktas som i god mening konservativ i kulturell mening och med rätta benämnas så. Och som även i mycket kunde ses som den norm och historia som västmarxismen, som Losurdo och Rockhill visar, kommit att avvika från i synnerhet under kalla kriget; som implicerades av vissa av deras forskningsresultat.

Vad som talar för att marxisterna kommer fortsätta utvecklas i rätt och i ny mening revisionistisk riktning är dels att kulturen i allmänhet har fortsatt röra sig bort från den kontextspecifika 1800-talsmaterialism – långt bortom den metodologiska, den möjliga, blott fenomenellt-metodologiska – som marxismen alltid suttit fast i, genom spridningen av fler religioner och andliga traditioner än den anpassade och försvagade kristendomen i väst, om än icke sällan i otillbörligt förenklad nyandlig popform, i sin tur anpassad till andra problematiska moderna västerländska kulturella tendenser: modernitetens romantiska sida, i stället för den rationalistiska.

Och dels att yngre socialister därför rimligen mer och mer komma upptäcka att denna materialism numera kommer från högern och kapitalismen. Det är dess systems behov av teknologiutveckling som nödvändiggör en materialistisk utbildning och indoktrinering som ensidigt formar hela samhället och därmed bryter ned dess kulturella, moraliska och andliga förutsättningar. Systemet är ett maskineri drivet av i hög grad historiskt och kulturellt betingade intressen. Det är dess krav som exempelvis oavbrutet, direkt och indirekt, befrämjar den akademiska filosofins helt dominerande s.k. fysikalism i olika former, som allmän åskådning den mänskliga illusionens tätaste mörker.

Som Chris Hedges har framhållit och jag tagit upp i några inlägg är också den s.k. “nya ateismen” en distinkt atlanthögerprodukt. Förr, påpekar han, fördömde den amerikanska högern Sovjetblocket för dess ateism; idag är det just från denna höger som ateismen kommer. Till skillnad från Mckay försvarar han nu teismen i sig. (Det kunde ju på den punkten nu invändas att neocons och atlantevangelikaler – med svenska efterföljare särskilt i KD, L och SD – nu håller på att förvandla även kristendomen till en folkmordsideologi.)

Allt detta gör att det framstår som osannolikt att socialister i yngre generationer idag och i nya i framtiden på allvar ska kunna omfatta marxismens som helhetlig åskådning problematiska gamla idéarv. Men deras existerande organisationer har länge stått under ledning av äldre personer som varit ofullkomligt mottagliga för de nämnda förändringarna och i hög grad insisterat på ortodoxi, och de yngre företrädarna ansluter sig till och följer dem hittills explicit. Här finns ett oerhört tröghetsmoment.

Ändå måste frågan ställas om det är mer sannolikt att högerkonservativa skulle på effektivt sätt tillägna sig och införliva marxismens sanningar än att de socialistiska marxisterna accepterar konservatismens och traditionalismens. Svaret på den frågan är nej, så länge det innebär eller omfattar en historiens rörelse utöver kapitalismen. Det är en av marxismens viktiga sanningar att kapitalismen inte är ett tidlöst system och inte kommer bestå för evigt. Och det är en delsanning som alla konservativa borde välkomna. Men tillhör de den borgerliga högern kan de ju inte göra det.

A Real Conservative Revolution