Millerman och fascismbarriären

I mitt inlägg Tillbaka till frågan om neofascismen 2016 introducerade jag termen “fascismbarriär”, en term som jag därefter använt frekvent i olika sammanhang. Duginkännaren Michael Millerman har nu i en kort presentation på YouTube givit ett utmärkt bidrag till analysen av det fenomen för vilket jag använde den, och därmed även till det barriärens nedbrytande vars nödvändighet jag ville fästa uppmärksamheten på.

Men det är ingalunda någon fullständig analys. Millerman ser sig som en del av högerantiliberalismen, beskriver hela den normalitet som ska förpassas till oåtkomlighet bortom barriären i termer av en höger, och tycks tro att det bara är denna typ av höger, högerantiliberalismen, som svartmålas, bekämpas och förtrycks av den liberala hegemonin.

Det är en illusion. Beskrivningen visar inte bara att han saknar tillgång till vissa konceptuella instrument och perspektiv som krävs för en mer fullständig förståelse av barriärens karaktär, av orsakerna till och krafterna bakom dess resande, och av hela den liberala hegemoni han vänder sig mot. Den gör också att han inte kan anvisa någon realistisk politisk väg till barriärens rivande. Det räcker inte att tala om en antiliberal höger. Så länge man definierar sig själv som tillhörande en allmän högerkategori blir motståndet otillräckligt. För den vanliga höger som också ingår i kategorin är bl.a. liberal: denna atlantimperialistiska höger är den viktigaste delen av den globalliberala hegemonin. Den allmänna högeridentifikationen tenderar därför att bidra till denna rådande hegemonins förstärkande.

I verkligheten är det inte den antiliberala högern som liberalismen ser som den största utmaningen, det största hotet. Denna höger har varken förmågan eller ens viljan och avsikten att på allvar hota systemet. I stället är det alltjämt socialismen, idag inte minst som del av en framväxande multipolaritet som även i sig, även när den är icke-socialistisk, utgör ett verkligt, antiimperialistiskt alternativ i global skala. Och när denna utmaning blir tillräckligt stark, behöver atlantimperialismen ständigt åter stödja och använda just fascismen igen, till slut även öppet och programmatiskt, såsom skild från allt det normala historiska innehåll – som Millerman med Evola kallar det – som den genom barriärstrategin så länge använts för att s.a.s. sam- eller medkompromettera.

Både Millermans begränsning till sin i sig essentiella antiliberala, traditionalistiska substans, och hans förståelse av denna substans, detta barriärdolda och fasciststämplade, som endast högersubstans och som tillräckligt i sig själv även under modernitetens betingelser, hindrar honom att i erforderlig utsträckning assimilera analytiska instrument och perspektiv härrörande från den vänster (i lika allmän mening) som han felaktigt framställer det som att den liberala regimen bara tolererar och inte har några större problem med. Visserligen ingår knappast längre i det allmänna medvetande marxismens delsanningar i denna allmänna vänster, som sedan länge är en del av den liberala hegemonins etablissemang. Men historiskt sett gör de ju det. Och just dessa sanningar börjar nu försvaras inte bara av vad jag föreslår kan kallas uppstramade “paleosocialister”, utan av en ny typ av åtminstone embryonalt konservativa socialister.

Millermans konservativa substans måste till att börja med mycket tydligare terminologiskt avskiljas från den vanliga högern. Inte bara tillfälligt och för särskilda syften, utan, med pedagogisk tydlighet, generellt, regelbundet, principiellt. Politiskt-programmatiskt måste högerbegreppet rentav släppas, eftersom det i praktiken till helt avgörande del är bestämt av det rådande ekonomiska systemets intressen och behov i olika situationer och inför olika utmaningar, och i så stor utsträckning i sak omfattar både liberalismen och fascismen. Högern kan inte ens på allvar motsätta sig de idag helt dominerande varianterna av vänstern, som ingår i vad Millerman förstår som liberalismen. Tvärtom utnyttjar den hämningslöst dess politiska korrekthet närhelst den har något att vinna på det.

Sedan måste den av Millerman vältaligt sammanfattade substansen ideologiskt och sakpolitiskt på lika tydligt sätt frigöras från denna vanliga höger som bara är en del av den ideologiskt flexibla men i kärnan kompromisslöst hårda ekonomiska regimen. En höger som aldrig kan tillåtas vara konservativ i betydelsen principiellt försvarande överordnade värden av Millermans typ.

I stället måste, föreslår jag, substansen sammankopplas med den framväxande konservativa socialismen. En verklig och meningsfull antiliberalism måste givetvis innefatta en politiskt effektiv antikapitalism och antiimperialism, byggd på mogen teoretisk och historisk förståelse. Men det gör varken Millermans eller någon annan dissidenthöger. Och kan inte göra det. Ingen sådan har någonsin gjort det. Ingen paleokonservatism, ingen populistnationalism, ingen nyhöger, ingen hårdtraditionalistisk medievalism eller vad det nu kunnat vara.

Givetvis har alla misslyckats med att värna eller återupprätta det de velat eller sagt sig vilja värna eller återupprätta. De har i stället till slut bara suttit i sina hörn och haft rätt om sina värden. Fascismen, för sin del, uppnådde sin maktställning endast som ett systemets eget antisocialistiska undantagstillstånd, efter att tillräckligt ha avvecklat sin av socialismens konkurrens nödvändiggjorda ytliga och bedrägliga gestik mot plutokratin.

Den nya ideologiska sammankopplingen måste ske på ett sätt som gradvis gör det uppenbart för de stora medelklass- och arbetargrupper som just nu dras till populistnationalismen och populisthögern att denna, i allt större utsträckning uppköpt, tämjd och absorberad av den vanliga högern, är helt otillräcklig för dem, bara erbjuder en illusion. Att den position de kan erhålla under en det 21:a århundradets socialism är bättre och friare än den de är på väg att ohjälpligt sjunka ned till under atlantimperiets falska liberalism. Så länge sådana som Millerman inte klart ser detta och vill förbli högertänkare, riskerar tyvärr även deras bästa analyser och presentationer hela tiden bara att indirekt och oavsiktligt göra allt värre.

Millerman har uppmärksammat Haz och MAGA-kommunismen. Men han tycks ännu inte ha uppfattat den konservativa socialismens potential och, ytterst, nödvändighet för fascismbarriärens nedbrytande. Att det är denna socialism som idag framstår som den enda realistiska och framkomliga vägen. Här har man åtminstone tidigare kunnat hoppas att Dugin, sådan han momentant framträtt och agerat till stöd för socialister och andra antineokolonialister i det globala syd, skulle vara till större hjälp för Millerman än vad det nu framstår som att han varit. Man får därför hoppas att han fortsätter ta till sig Haz’ budskap. Ännu ligger alltså dess fulla perspektiv bortom hans horisont.

Men högerbegränsningen får inte skymma det faktum att Millermans analys ändå når långt och att hans infallsvinkel också är giltig: i sig är den ju en utmärkt formulering av överordnade värden. Givetvis går den långt utöver vad MAGA-kommunisterna, Caleb Maupin och Midwestern Marx menar när de erkänner legitimiteten av populistnationalisternas och populisthögerns klagomål, och rentav någon gång kunnat tala om sig själva i termer av konservatism. Men just detta är det viktiga med Millerman. Det är nämligen nödvändigt att gå långt utöver Haz och Maupin och Midwestern Marx.

En fullt utvecklad konservativ socialism kräver att de överordnade värdenas substans långt mer fullständigt, principiellt och explicit bejakas och integreras. Jag har redan föreslagit hur Dugins fjärde politiska teori i några centrala avseenden borde revideras och vidareutvecklas. En konservativ socialism måste, utöver liberalismen, vara tydligt skild från konservatismen, socialismen/kommunismen, socialkonservatismen, nyhögern, populistnationalismen och fascismen sådana de historiskt existerat. Mest centralt är att både högerkonservatismen och vänstersocialismen måste omprövas i ett stort historiskt perspektiv och politisk-filosofiskt sammanhang. Vi behöver socialismen för konservatismens skull, för de överordnade värdenas konservatisms skull. Det är vad den nyliberala eran på det hela taget har visat: det galna halvseklet, för att parafrasera Per Ahlmark.

Dugins åtminstone tidigare minimum gäller: den socialistiska revolutionen måste fullbordas eftersom liberalismen, inklusive kapitalismen, måste övervinnas. Men vad det handlar om här är bara att förstå, acceptera och s.a.s. använda det faktiska och grundligt genomforskade historiska rörelse- och förändringsmönster som en gång också gjorde borgerligheten till härskande klass. Att orka hantera modernitetens realitet, men i linje med den mjuka traditionalismen förverkliga en alternativ sådan. Som postrevolutionär vidtar sedan frågan om i vilka former de överordnade värdena och de institutioner och personlighetstyper som förmår uppbära dem, övervinnande även den historiska socialismens existentiella idioti, ska förnyas.

Vad vi idag ser hos de nya amerikanska socialisterna är bara en tendens, en begynnelse. Den är i behov av kompletterande resurser som förstärker, utvecklar och fördjupar dess andligt och kulturellt konservativa karaktär. Vad som i synnerhet måste i grundligare mening än hittills övervinnas är den marxismens centrala delfalskhet som är historiematerialismens reduktionism, när den inte begränsas till en partiellt giltig metodologi utan accepteras som en huvudsaklig del av en helhetlig världsåskådning.

Trots dess moment av dialektisk sofistikation och bejakande av partiellt autonoma kontinuiteter i den ideologiska överbyggnaden ställer den oss, i oreviderad form, ofelbart inför just den existentiella idiotin. I förening med modernitetens konstitutiva samflöde av rationalism och romantik kan den bara leda till urskillningslös naturalistisk emancipationism, kulturdestruktiv blindhet, och därmed hotande allmän katastrof över hela linjen. Alldeles oaktat det faktum att den vid det här laget överträffats i allt detta av den i sina grunddrag urmodiga nyliberala ordningens dekadens. Det kan inte finnas någon socialism utan platonism. Därför behövs sådana som Millerman.