Neokonservativa påhopp

Skattekonsulten i Umeå, den f.d. folkpartisten och numera allmänborgerlige Göran Öbergs namn har kommit upp i några inlägg här genom åren, och senast i samband med mina svar på Stefan Olssons och Olof Ehrenkronas kritik.

Öberg är ingen centralt placerad eller kvalitativt betydelsefull politisk debattör, men när han för vid det här laget ganska många år sedan första gången kritiserade mig, fann jag det angeläget att bemöta honom med viss utförlighet eftersom han hade en bakgrund i Konservativt Idéforum, som var av betydelse även för mig vid 1980-talets mitt.

Öbergs bidrag till denna förening låg dock betydligt längre tillbaka i tiden, så vi träffades aldrig i den. Och den Öberg jag nu mötte visade sig ha genomgått samma utveckling som Bertil Häggman, och intagit extrema neokonservativa ståndpunkter långt från den åskådning åtminstone det KIF jag kom i kontakt med omfattade. Det kunde tyckas att detta skulle ge än mindre anledning att befatta sig med Öberg, men det kan inte hjälpas att den åtminstone till synes gemensamma bakgrunden gör att jag fortfarande berörs och bekymras.

KIF hade direkta kopplingar till äldre, genuin, intressant och idag relevant konservatism. Att t.o.m. personer som varit medlemmar där blir Ahlmark-folkpartister, fanatiska bomb- och tortyrliberaler, hämningslösa krigshetsare och McCain-apologeter, säger åtskilligt väsentligt om den svenska högerns förvandling och predikament.

När Öberg först kritiserade mig gällde det mina invändningar mot NATO-övningar i Norrland. Det senaste året har kritiken övergått till grova påhopp och tillmälen, och fokuserats på mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst”. Öberg hävdar exempelvis att jag är “putinist”, vilket omedelbart visade hans oförmåga att läsa mina inlägg.

Igår gick han emellertid över anständighetens yttersta gräns. Det skedde i följande kommentar på Facebook till Jan Sjunnessons inlägg med formella synpunkter på valberedningens förslag till ny styrelse för SD Stockholms stad (jag avstår från att kommentera dessa synpunkter här):

“Är inte politikens innehåll en viktigare fråga? Och då tycker jag att du borde vara mera bekymrad över klicken kring William Hahne. Är det inte större problem om hans gäng skulle ta över och SD Stockholm skulle få styrelse fylld av putinister och antisemiter (som exvis den ökände Jan Olof Bengtsson)?”

Till “putinist” läggs nu alltså antisemit och ökänd. Vad syftar Öberg på? Det är så ofattbart grovt och lågt att jag inte vet vad jag ska säga.

Öberg förtjänar alltså kanske inte denna uppmärksamhet. Men den obehagliga känsla man får är att han i sin extremism och fanatism avslöjar något viktigt, beklämmande, ja katastrofalt, om mentaliteten och tillståndet hos åtminstone en del av vad som idag blivit den svenska borgerligheten. Något som andra representanter för denna del, som Ehrenkrona och Olsson, ännu åtminstone har tillräckligt av självkritiska och moraliska spärrar för att inte på detta sätt förfalla till.