Nya anklagelser mot SDU

Nu i kväll kommer slutligen plötsligt SD-Kurirens redaktion med vad som i sak är svar på frågor jag försökt ställa om vad SD:s medlemsutskott, Mattias Karlsson och andra menar rörande Fria Tider och SDU-ledningens samröre med ”den identitära rörelsen”, till vilken räknas ”tankesmedjan Motpol, bokförlaget Arktos, tidningen Nationell Idag och aktivistgruppen Nordisk Ungdom”. En rad för mig helt nya och viktiga uppgifter presenteras.

Varför sådana uppgifter, med anklagelser mot partimedlemmar, kontinuerligt publicerats på detta sätt under de senaste månaderna förblir dock för mig oklart. Jag lyssnar, jag försöker förstå, och jag förklarar min ståndpunkt rörande vad som framförs. Liksom tidigare under denna tid är jag hänvisad till att besvara eller kommentera det hela här i bloggen och i sociala media (någon anledning att publicera något om dessa egentligen partiinterna angelägenheter i någon tidning har jag ännu inte kunnat identifiera); partiinterna samtal förs ej.

Jag hoppar över den inledande upprepeningen av Karlssons argument för sin klassifikation av identitarismen som neofascistisk – detta är stora och svåra frågor där olika forskare intar olika ståndpunkter, och som jag tror att jag tillräckligt diskuterat och förklarat min ståndpunkt i på annat håll; de är inte av direkt relevans för de nya svaren och uppgifterna.

En fråga jag har ställt är om jag som företrädare för SD kan länka till, dela artiklar från och (på Facebook) ”gilla” FT. Jag har inte fått något svar på detta, och andra företrädare har fortsatt att göra det. Att Karlsson har ansett att FT ”borde…räknas till den identitära sfären” har jag förstått. Själv har jag inte förstått det, utan snarare ansett att skillnaden mellan den och SD:s linje legat i dess ibland starkt framträdande libertarianska tendens. Jag har tidigare direkt diskuterat detta med Karlsson, dock tyvärr utan att diskussionen lett till klarhet.

Nu anför emellertid SD-K omständigheter som man menar ”visar…att tidningens band med identitärerna faktiskt är mycket starka”. En rad Motpol-skribenter med mer eller mindre identitär och därmed förment fascistisk och rasideologisk övertygelse uppräknas som ingående i FT:s redaktion. Av de nämnda hade jag tidigare bara hört att advokaten Tobias Ridderstråle blivit involverad i FT (enligt SD-K äger han t.o.m. tidningen), och det enda jag vet om honom är att han, som också nämns, medverkat som arrangör vid ett av Motpols och Arktos’ Identitär Idé-konferenser och att han skickat ett exemplar av Arktos’ samling av artiklar av Paul Gottfried, War and Democracy, till mig för recension.

Även Gottfried själv nämns av SD-K, med hänvisning till ”identitärernas eget webbaserade uppslagsverk Metapedia” (!) som ”knuten till den s.k. ’Europeiska nya högern’”; man ifrågasätter därmed att han ”presenteras som en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora”. Detta berör mig. Jag har länge läst Gottfried, känner honom personligen, och har på hans inbjudan givit tre gästföreläsningar vid Elizabethtown College i Pennsylvania där han tills nyligen var professor. Jag kan försäkra att han är en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora.

Utan tvekan har han på senare tid medverkat i evenemang och publikationer av ”nya högern”-karaktär, och han har också i sina böcker länge diskuterat tänkare i denna strömning, och i synnerhet dess föregångare, på ett sätt som medfört åsiktsdivergens i förhållande till andra konservativa tänkare som exempelvis Claes G. Ryn. En text nämns som jag inte har läst, nämligen ”förordet till boken ’Emot demokrati och jämlikhet’ författad av den kroatiske, identitäre, rasideologen Tomislav Sunic”, ett förord han sägs ha skrivit ”tillsammans med flera andra identitära ideologer” (!). Jag vill reservera mig för att han möjligen kan tänkas säga något helt oacceptabelt där.

Men Gottfrieds egna ståndpunkter kan på intet sätt reduceras till de för den nya högern typiska utan är helt övervägande konservativa (vad han med sin egen skämtsamma term skulle kalla paleokonservativa) och delvis klassiskt liberala. Tvärtom uppfattade jag hans medverkan i nya höger- och identitarism-präglade publikationer och evenemang, och inte minst den nämnda konferensen i Sverige, som ett tecken på att grupperna bakom dem var mottagliga för hans konservatism och börjat röra sig i dess riktning, bort från sina egna tidigare ståndpunkter – som steg i rätt riktning. När jag hörde om Ridderstråles övergång till vad jag såg som den icke-identitära FT bekräftade det för mig denna rörelse: att han själv inte längre betraktade sig som identitär.

SD-K säger också att FT, eftersom Karlsson anser att den hör till den identitära sfären, ”kan…räknas som det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget”. I sig framstår denna formulering naturligtvis som anmärkningsvärd: många lika allvarliga eller ännu allvarligare ”hot” mot partiets ideologiska integritet måste naturligtvis sägas finnas utanför partiet. Men vad som menas är inte bara att FT är ”det kanske viktigaste verktyget i den [identitära] metapolitiska ambitionen om att få SD:s medlemmar och den invandringskritiska delen av väljarkåren i stort att bli mer mottaglig för extrema idéer”. SD-K hävdar också att FT:s redaktion direkt samarbetar med SDU-ledningen för att radikalisera SD.

Först här blir det verkligt allvarligt. Det jag hittills diskuterat rör ju endast FT:s ideologiska position i förhållande till SD:s, såsom avgörande för frågan om man som företrädare för SD kan eller bör länka till (o.s.v.) FT. Detta torde kunna avgöras genom ingående diskussion och analys av den typ jag varit öppen för, och som väl rimligen skulle kunna resultera i en rekommendation eller möjligen regel. Uppgiften att SDU:s ledning direkt samarbetar med FT:s redaktion i medvetet syfte att förändra SD:s ideologiska grund i dess riktning, är givetvis en helt annan sak.

Som bevis för detta anför SD-K för det första att grundaren och talespersonen för ”den etnonationalistiska aktivistgruppen Nordisk Ungdom” (som alltså sägs vara en del av den identitära rörelsen) Fredrik Hagberg ”var dubbelansluten i SDU och deltog i förbundets aktiviteter”. Denna uppgift har tidigare publicerats av Nyheter Idag, bemötts av SDU-ledningen, och utförligt diskuterats på olika håll de senaste dagarna; det är för mig, i ljuset av dessa diskussioner, inte helt lätt att bedöma innebörden av och graden av allvar i detta.

Men för det andra säger man – och detta sägs helt riktigt vara ett nytt avslöjande, ”idag” – att ”frontfiguren för den av identitärer ägda tidningen Fria Tider under lång tid haft ett så nära samarbete med SDU-ledningen att han i praktiken varit med och lett förbundet”; han är t.o.m. medförfattare till förbundets principprogram! “Av hemliga mejlkonversationer som SD-Kuriren tagit del av”, fortsätter redaktionen, “framgår det att SDU-ledningen skickat tips på artiklar som man vill att Fria Tider skall publicera, att man inför striden om ordförandeposten i SD Stockholm gjorde en omfattande kartläggning av motkandidaten Mia Danielssons privatliv som man skickade till Fria Tider och bad dem publicera i syfte att smutskasta henne.”

Här ifrågasätter väl läsaren rimligen källorna. SD-K tar del av ”hemliga mejlkonversationer”? Här vet vi att anklagelser om dataintrång f.n. utreds av polisen. Det ser ju inte alls bra ut. Men den information man säger sig ha kommet över är naturligtvis oerhörd. Om FT:s frontfigur (Widar Nord) ”i praktiken varit med och lett SDU” vore det ju självklart allvarligt, i synnerhet naturligtvis om han ska anses vara identitär och om identitär ska anses liktydigt med neofascist. Jag har varit fullständigt omedveten om sådant samröre, och om dessa uppgifter är trovärdiga måste de naturligtvis utredas. Vi talar alltså om uppgifter som publiceras i Sveriges tredje största partis officiella organ och av dettas egna redaktion.

Den sista uppgiften om kartläggningen av Maria Danielssons privatliv, och försöket att smutskasta henne med hjälp av den, är intensivt obehaglig. Som ledamot av den styrelse för SD Stockholms stad som valdes att ersätta den för vilken Maria Danielsson var ordförande berör detta mig, och jag tar givetvis med största skärpa avstånd från det om uppgiften skulle vara – ja bara till hälften vara – med sanningen överensstämmande. Inget bevis för detta anförs dock (på några andra punkter länkas till epostmeddelanden som tydligen anses styrka uppgifterna), och det är mycket svårt för mig att tro att SDU-ledningen skulle kunna göra något sådant. Här blir bevis verkligen avgörande.

Jag vill än en gång upprepa att jag finner det högst beklagligt att denna typ av anklagelser mot partimedlemmar framförs offentligt i media. Men jag tycker inte heller att det sätt på vilket SDU-ledningen under de senaste veckorna med allehanda allvarliga motanklagelser reagerat på dem, likaledes offentligt i media, är korrekt. Tonläget är alldeles för högt, orden alldeles för hårda. Hela den offentliga striden är enligt min mening fel.

Därför skrev jag exempelvis inte under den mot partiledningen riktade artikel som medlemmar av SDU:s styrelse och även av SD Stockholms stads styrelse i fredags publicerade i Dagens Nyheter. Redan parallellt med den initiala upprördheten p.g.a. de anklagelser som riktades mot mig, har jag försökt förstå vad det är Karlsson m.fl. i partiledningen talar om, och i ljuset av hur andra reagerat, av stridens förlopp i dess helhet, har jag drivit en tydlig enhetslinje som jag tror är den bästa för partiet. Jag hoppas att denna anspråkslösa insats, i form av inlägg här i bloggen såväl som i sociala media och personliga samtal, kan i någon utsträckning bidra till att problemen så snart som möjligt kan lösas, och att ett nytt klimat som möjliggör lösande av framtida konflikter medels direkt, intern dialog kan skapas.