Några forskare om personbegreppet och dess utveckling

Personbegreppet är centralt i den europeiska och västerländska bildningstraditionen. För att fullt förstå detta, dess innebörd, och det allmänna personlighetstänkandets betydelse för humanismen, religionen, konsten, litteraturen, den politiska friheten och ordningen, är ett historiskt perspektiv nödvändigt. Det är också viktigt i det större, komparativa öst-väst-perspektiv som enligt min mening är av stor betydelse för västerlandets andliga förnyelse. Såväl här som i det inomvästerländska sammanhanget är enligt mig begreppets relation till centrala temata i den i vid mening idealistiska filosofin också avgörande.

I detta inlägg och i några kommande vill jag försöka introducera och kommentera delar av det nödvändiga historiska perspektivet på personbegreppet och med detta nära sammanhängande begrepp med utgångspunkt från en del gamla anteckningar från den tid då jag studerade personbegreppets historia som bakgrund till min forskning om den personalistiska filosofin. Anteckningarna är av fragmentariskt slag, vilket kommer märkas även när jag här ger dem en lätt bearbetning. De innehåller också en del citat på andra språk än svenska, som jag vid tillfälle bör översätta men som tills vidare får kvarstå.

I än högre grad än ifråga om några av mina andra här publicerade texter, exempelvis de om Borden Parker Bownes personalism, är det fråga om utkast, inte om några färdiga, i bok- eller annat tryck publicerbara texter. De skrevs överhuvudtaget inte med något separat publicerat arbete i åtanke.

I stor utsträckning är de samlingar av excerpter, sammanbundna med en del egna kommentarer och reflektioner, med den skillnaden från Bowne-texterna att excerpterna huvudsakligen är från sekundärlitteratur. Bowne-materialet liksom andra längre texter av artikelkaraktär hör till min egen forskning, min egen huvudsakliga specialisering, medan det här handlar om ett bakgrundsstudium där jag sökte för egen del fördjupa min förståelse av personbegreppet (Bowne-texterna var också ursprungligen avsedda att i utvecklad och bearbetad form kunna ingå i min bok om personalismen, The Worldview of Personalism, och kan nu betraktas som ett komplement till denna).

Även dessa anteckningar kan dock förhoppningsvis vara av visst intresse. Jag lägger ut dem här i avvaktan på eventuell annan använding. Förhoppningsvis kan de lämpa sig just för bloggens format, där de kan möta en del läsare och kanske kommenteras och kritiseras redan i den process i vilken de skulle kunna kompletteras med primärmaterial och även i övrigt vidareutvecklas fram till den punkt där annan publicering möjligen kunde bli aktuell. Denna möjlighet tillhör det intressanta i den nya situation som bloggens utveckling erbjuder. Det är ett nytt experiment.

Men för att detta experiment ska vara meningsfullt krävs naturligtvis att vad som läggs ut ändå är av tillräcklig kvalitet i den nya genre som är bloggposten. Jag hoppas att mina läsare protesterar om de finner att så inte är fallet! Jag ska också försöka uppdela anteckningarna i relativt korta enheter. Först här några mycket allmänna och grundläggande formuleringar från olika forskare om personbegreppet och dess utveckling. Även fortsättningsvis är det valda delar av såväl äldre som nyare forskning om personbegreppet och andra, till detta relaterade eller till och med i dess definition ingående begrepp, som kommer stå i centrum. Det är inte fråga om ny, egen forskning, endast om anspråkslösa spridda kommentarer till och reflexioner om andras.

–

De betydelser som från början knöts till termen person utvecklades gradvis, och förbands med tiden med mer och mindre närliggande begreppsligt innehåll i en process som i vissa avseenden också lät dessa betydelser förändras. Roger Benjamin skriver i sin studie Notion de personne et personnalisme chrétien från 1971 att ”L’idée est apparue à des dates diverses dans des sociétés qui en ont pris peu à peu conscience, sans arriver dans la plupart des cas à lui donner un contenu précis.” [Op.cit. 12.] Han citerar sociologen Marcel Mauss, som tillfört en del till vår förståelse av personbegreppet: ”La croissance s’est faite…’au cours de longs siècles et à travers de nombreuses vicissitudes, tellement qu’elle est encore, aujourd’hui même, flottante, délicate, précieuse, et à élaborer davantage.’” [Ibid.; Mauss, Sociologie et antropologie (1950), 333.]

Även Jean Daniélou framhåller hur ”c’est dans de secteurs très divers que commencent à surgir des éléments qui finalement se cristalliseront dans ce qu’aujourd’hui cette notion de ’personne’ présente de très riche.” På de grekiska kyrkofädernas tid är personterminologin ”pas encore intégré à l’expérience de ce que nous appellons la personne. C’est pourquoi nous avons parlé d’abord du vocabulaire de la personne, sans qu’il s’agisse de la personne humaine – et ensuite de la personne humaine, mais sans rencontrer le vocabulaire de la personne. Nous trouvons des expériences correspondant à ce que nous mettrons sous ce mot, mais ces expériences n’ont pas encore rejoint le mot.” [’La personne chez les pères grecs’, i I. Meyerson, utg., Problèmes de la personne (1973), 113 f., 120 f.]

Liksom de flesta som studerat begreppet och dess historia återkommer också Benjamin till dess inte bara mångdimensionella och mångfacetterade utan i vissa avseenden också ofta fascinerande svårfångade, vaga, undanglidande karaktär, samtidigt som han betonar dess centrala betydelse och dess rikedom och djup. [Benjamin, 7 f., 14, 17 f.]

Adolf Trendelenburg belyste i sin kända uppsats ’Zur Geschichte des Wortes Person’ också ordets frapperande betydelseförändringar genom den västerländska historien, hur ”die Person, persona, d.h. die vorgehängte Maske, die den angenommenen Schein bedeutet, zum Ausdruck des innersten sittlichen Wesens, zum Ausdruck des eigensten Kerns im Menschen werden [kann].” [Kantstudien 13 (1908), 3.]