Om antisemitism

I tisdags publicerade Nyheter Idag och Aftonbladet osannolika uppgifter om att en lång rad personer ”väntas bli uteslutna” ur SD. Stor uppståndelse har sedan dess rått om detta i alla media. Nyheter Idag återgav Expos påstående om att jag ”gett uttryck för en antisemitisk föreställning om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Eftersom även Expo själva upprepat just detta, och inte de andra lika grundlösa anklagelserna mot mig, framstår nu denna anklagelse för “antisemitism” som den viktiga i mitt fall. Också DN har citerat denna anklagelse.

Jag tvingas därför otroligt nog ännu en gång återvända till den, och nu ska jag göra det med stor utförlighet och i detalj. Så här lyder Jonathan Lemans formuleringar in extenso och utan att jag markerar de språkliga felen:

”Historikern Jan Olof Bengtsson som föreslås som ledamot har på sin blogg gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agendan och styr samhällsutvecklingen.

En del av den agenda påstås vara invandringen. 2011 skrev Bengtsson på sin blogg att ‘det i hög grad är också radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet’.

I ett blogginlägg från 2012 hävdar Bengtsson en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten.

‘Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett “troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.’”

Vad Leman gör här är att förvränga vad jag säger i de inlägg de citerar genom att koppla de lösryckta citaten till en ståndpunkt som jag gång på gång uttryckligen tagit avstånd från, nämligen den som de själva formulerar med orden ”den antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”.

Som jag redan har förklarat tillhör det första citatet, hämtat från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ett resonemang där jag hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum titeln anger (att många, ja de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening) och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess nuvarande ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en intervju i Judisk Krönika. Här liksom – kan jag tipsa Leman om – på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering. Att Leman inte håller med dessa kritiker är en sak, att säga att jag är antisemit för att jag hänvisar till den är en helt annan, och absurd. Och att som Leman även kritisera mig för att jag länkar till icke-judiska tidskrifter som publicerar sådan kritik är bara intellektuell inskränkthet, intolerans, försök att tysta kritiken i stället för att diskutera och bemöta den, ja ett slags bigotteri, för att använda ett av ADL:s favoritord. All kritik av judar blir, för Lemans typ av judisk reaktion, uttryck för antisemitism. Återigen: Leman må ogilla dessa tidskrifter, men att säga att jag är antisemit för att jag hänvisat till dem är fullständigt ohållbart i ljuset av vad jag faktiskt säger. Det har självfallet ingenting som helst att göra med "antisemitism" eller uppfattningen att ”judar”, judar som sådana, alltid och med nödvändighet ”har en [1] politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Att så inte är fallet borde vara uppenbart i sig. Men att det i mitt eget fall inte har något med denna ståndpunkt att göra framgår alltså också av mina många explicita avståndstaganden från den som Leman ignorerar. Det är utifrån detta även självklart att jag inte håller med om allt som skrivs i de nämnda tidskrifterna.

Rent logiskt betyder visserligen satsen “judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen” bara att “det finns judar som har en politisk agenda och åtminstone i någon utsträckning eller till någon del styr samhällsutvecklingen”. Ingen kan bestrida att den i denna mening är sann. Den är sann i Sverige, den är, i större utsträckning, sann i USA, och den är, i ännu mycket större utsträckning, sann i Israel. Det är omöjligt att förstå vad som är “antisemitiskt” i att konstatera detta självklara faktum. Även jag har en politisk agenda och styr i någon mån samhällsutvecklingen. Oerhört många har respektive gör det. Skulle judar vara ett undantag? Det vore mystiskt – en “antisemitisk” föreställning kanske.

När det gäller några av de judar som har en politisk agenda och som i någon mån styr samhällsutvecklingen, står det givetvis utom tvivel att bland dem även återfinns – som Leman citerar mig – de ”radikala judiska vänsterorganisationer och -individer” som i hög grad “ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet”. Är detta kontroversiellt? Om så, varför? Borde inte personer som själva tror på den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen tycka att det var helt okontroversiellt och bra? Alla, och inte minst alla judar, vet att många judar och judiska organisationer är politiskt korrekta förespråkare för massinvandring och mångkultur. Bara Lemans och Expos mekaniska och reflexions- och humorbefriade polisiära övervakningsjournalistik kan ta fasta på ett påpekande av detta uppenbara faktum som uttryck för antisemitism.

Men dessa individer, grupper och organisationer är ju som alla vet tyvärr verkligen inte ensamma om dessa agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Det finns ingenting “antisemitiskt” någonstans här.

Vad Leman har i åtanke är föreställningen att det i slutna, hemliga rum sitter en liten grupp lömska, konspirerande Sions åldermän som genom att dra i dolda trådar i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång. Och/eller föreställningen att judar som sådana, judarna, alla judar, ja rentav bara judar, s.a.s. bara alla judar, helt enkelt är sådana att de har en politisk agenda medels vilken de styr samhällsutvecklingen, i betydelsen utövar avgörande makt och ytterst egentligen total kontroll över den. Till båda föreställningarna hör att agendan och därmed styrandet är onda och skadliga för andra än judarna själva.

Att tillskriva mig dessa föreställningar är så groteskt att det egentligen är ovärdigt att bemöta. Vid upprepade tillfällen har jag tagit avstånd både från konspirationsteorin och från den uppenbart felaktiga och orättvisa, generella uppfattningen om judar.

I inlägget Begreppet den nya världsordningen vänder jag mig explicit mot den typ av “antisemitisk” konspirationsteori som Leman tillskriver mig, och skriver bl.a.: ”Särskilt problematisk blir den extrema konspirationsteoretiska användningen [av detta begrepp] när den leder till att exempelvis alla frimurare eller judar misstänkliggörs.” Detta inlägg var ett svar till en person som visade sig vara verklig “antisemit”. Det var även ett annat långt inlägg, specifikt om det judiska inflytandet, där jag bland mycket annat skrev följande, i syfte att problematisera den enkla kopplingen mellan judar eller specifikt judiska intressen:

”Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ’skapandet’ av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med dessas egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium: felaktigheter har avslöjats, delsanningar, i den mån de funnits, bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.”

Jag exemplifierade med författare som representerar detta ignorerande och denna motsatta ytterlighet, och som brukar betecknas som antisemitiska: Hervé Ryssen, E. Michael Jones, David Duke och Kevin MacDonald (Jones och MacDonald har dock först på senare tid anklagats för antisemitism).

Att jag gav mig in i denna debatt berodde på att jag nyligen upptäckt en lång tråd om mig på forumet Flashback, och inlett en diskussion med några skribenter i den på så sätt att jag i min blogg besvarade en del av det de skrev om mig på forumet. Jag kände tidigare inte till detta forum, fann fenomenet intressant, och tyckte även att flera skribenter i tråden hade bra och sympatiska saker att säga i ämnet (jag, SD och konservatismen). Just den skribent jag här besvarade var dock problematisk, och ville hela tiden tolka mig i sin egen riktning, som alltmer visade sig vara verkligt antisemitisk. Jag hade därför redan tidigare bemött honom – i det ovan citerade inlägget om begreppet den nya världsordningen. Nu hade han gått längre och även kommenterat i bloggen, avkrävande mig direkta och explicita uttalanden om judiskt inflytande som han hoppades skulle passa hans syften.

Mitt svar föll dock varken honom eller Flashbacks mest kände, ledande antisemit, signaturen ”Ezzelino”, på läppen. Den senare hävdade att jag “desarmerade judefrågan”. Han reagerade på ett oförskämt sätt som jag bemötte i ytterligare ett inlägg, Ezzelino. Där skrev jag bl.a. att

”Ezzelinos uppfattning av det judiska inflytandet är av ett speciellt slag. Efter att ha gått tillbaka bara en liten bit i olika Flashback-trådar där han medverkar har jag hittat en lång rad formuleringar (jag har ingen lust att återge dem här) som tydligt uttrycker ett rent rashat mot judar av en typ som är ganska ovanligt. Och det som i hans analys och förståelse av judendomen går utöver detta finner jag – så långt jag följt honom – ofta ytligt, ensidigt och osjälvständigt.”

Och vidare:

”Ezzelino skriver om mitt inlägg om det judiska inflytandet: ’Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.’

Om jag ska göra ett försök att ta denna person på allvar måste till att börja med sägas att detta i en mening är fullständigt obegripligt. Vad är det Ezzelino efterlyser? Vem jämför han mig med? Vem skriver enligt honom bättre om detta?

Jag skriver för långt som svar på oerhört allmänt formulerade frågor om judiskt inflytande? Detta är ett litet ämne som låter sig tillfredsställande avhandlas på mycket mindre utrymme, det utrymme hans egna pluttsnuttar på Flashback kräver?

Redan tidigare i Flashback-tråden har Ezzelino kritiserat mina artiklar för att vara ’substansutspädande’. Denna kritik är inte främst stilistisk utan innehållslig – trots att Ezzelino inte framför ett enda innehållsligt argument, inte nämner en enda saklig ståndpunkt, utan bara radar upp nedsättande bilder.

En sådan outrerad och militant antiintellektualism – man erinrar sig sorgset hans tvivelaktiga ’filosofiska’ inspirationskällor – är självklart helt undermålig. Jag tar ’en tankegång’, säger Ezzelino. Varje stycke i min text innehåller minst en tankegång. Jag kan inte se att någon av dem ’kollapsar’, och Ezzelino förklarar inte vad han menar med detta. Inte en enda av mina tankegångar tas överhuvudtaget upp av Ezzelino. Vi förstår bara att han i själva verket önskar en annan substans. Att han helt enkelt, utan att anföra något sakligt skäl, tycker att jag inte är tillräckligt medveten om och kritisk mot det judiska inflytandet. Intressantare än så är verkligen inte det han har att säga.

När man tidigare bett mig skriva mer än jag hittills gjort om judiskt inflytande, Israel o.s.v. har jag svarat att ämnena är mycket stora och bett att det hela ska uppdelas i mindre, mer precisa delfrågor. Det var eftersom den senaste kommentatorn åtminstone i någon mån gjorde detta som jag denna gång skrev ett svar. Men Ezzelino menar att om man inte har en enkel, entydig och radikal uppfattning i dessa frågor som överensstämmer med hans egen, och om man inte uttrycker denna kort- och grovhugget på hans eget sätt, blir resultatet en dålig text.

Av detta följer att man inte kan hysa en moderat uppfattning och uttrycka sig med den nyansering som med nödvändighet måste vara jämförelsevis utrymmeskrävande, eftersom detta alltid kan beskrivas i termer av glutenfrihet, okryddadhet, svagdricka och lättmjölk. Detta är sakligt, förutom rent barbari, också ren idioti.”

Slut på det långa citatet. Jag går vidare. Leman säger alltså också att jag i ett inlägg hävdar att “en person på Flashback beter sig som ‘troll’ och som en ‘judisk provokatör’ som drivs av en agenda att inskränka på yttrandefriheten”. Formuleringen “judisk provokatör” används inte i inlägget, men följande citat är korrekt: “Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ‘troll’, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten.” Hänvisningen är alltså åter till de ovan nämnda specifika grupperna och organisationerna, grupper och organisationer vilkas politiska agenda går långt utöver judiska frågor, även om de inte syftar till att styra hela världsutvecklingen.

Anledningen till att jag tog upp dem i det här citerade inlägget, Ezzelino, 2, var dock den högst verkliga, extrema antisemitism som uppvisades av den nämnda personen på Flashback. Den var – och jag blev, under loppet av den diskussion med en annan kommentator och känd Flashback-skribent, ”tras”, som det aktuella inlägget var en del av, tvungen att exemplifiera med åtskilliga citat – så ofattbart monstruös att jag tror mig aldrig någonsin ha sett något liknande. Idén om en agent provocateur syftade till att belysa den fantastiska onaturligheten och artificialiteten i detta blinda, lågsinta, omänskliga rashat: ingen normal svensk borde kunna skriva något sådant, och så borde också varje nykomling på Flashback uppfatta det. Men vad jag säger är att personen inte kan vara ett sådant troll från någon hämningslös yttrandefrihetsinskränkningsivrande judisk vänsterorganisation eller lobbygrupp, eftersom han under så lång tid och i så många inlägg uttryckt sin antisemitism och sina antijudiska åsikter. Jag säger bara att detta är vad nykomlingen som ännu inte vant sig måste tro att han är.

Hela inlägget var ett ytterst skarpt formulerat fördömande av denna reella antisemitism. Att Leman tar en formulering från det som exempel på antisemitism från min sida bekräftar bara åter på ett uppseendeväckande sätt den problematiska användningen av begreppet som jag i detta inlägg också nämner, och som jag helt nyligen återkom till med anledning av Wiesenthal-centrets kritik mot Björn Söder.

Inlägget Ezzelino, 2 var en argumentation mot ”tras”, som ifrågasatt mitt fördömande av Ezzelino. Jag skriver bl.a.:

”Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu IvanLendl [den andre antisemiten] och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.”

Jag framhåller att Ezzelino rentav framstår som extremare än de olika upplagorna av nazister, vänder mig mot dem som tyckte mitt bemötande av honom och mina allmänna omdömen om Flashback var alltför hårda, och kritiserar ”tras” och andra för att inte ha några invändningar mot hans sätt att föra debatten, för att sakna urskillning, omdöme, spärrar. Jag frågar:

”Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ’hoppa över’ [detta och följande inom citationstecken är citat från “tras”] detta? Tillhör det ’bisakerna’? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är ’en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid’ på Flashback?”

Trots att termen antisemitism missbrukas kan man, insisterar jag, ”meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening”, d.v.s. Ezzelinos mening, ”den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg”. ”Ett oerhört stort antal judar”, framhåller jag, ”delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? [Vänsterorganisation enligt ovan respektive fundamentalistisk rabbin.] Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.”

Avslutningsvis drar jag slutsatsen att vi ”befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum [Flashback] jag tycks tvingas acceptera.” Och i kommentarfältet till detta inlägg fortsätter jag på för det nu aktuella bemötandet av Expo relevant sätt diskutera med ”tras” om bl.a. min behandling av de judiska ämnena.

Som jag nämnde fortsatte ”IvanLendl” och ”Ezzelino” att skriva på Flashback efter mina tidigare bemötanden. Men efter Ezzelino, 2 tystnade de. I beaktande av Flashbacks storlek såväl som omfattningen av Ezzelinos litterära produktion på detta forum (han var en av Flashbacks tio mest produktiva medlemmar, med i genomsnitt åtta inlägg per dag i åtta år) är det ingen överdrift att säga att han var Sveriges ledande antisemit. Ja, med all säkerhet var han Sveriges samtidigt mest extreme, mest talangfulle och mest läste antisemitiske skribent någonsin. Jag gör anspråk på att ha besegrat, ja tystat honom i fri, öppen, demokratisk debatt – och trots att han gömde sig bakom en pseudonym.

Även den andre antisemiten, också en av de ledande, försvann från forumet. Ja, “tras”, forumets kunnigaste och mest respekterade nationalist, gjorde det – något onödigt, men han gjorde misstaget att inta den position han intog i denna debatt.

Jag kunde nämna andra inlägg och kommentarer där jag tagit avstånd från verklig antisemitism. Expo vet ingenting om mitt förhållande till judar och judendomen, de har inte brytt sig om att ta reda på någonting om det. Jag kunde i största allmänhet skriva mycket mer om detta, inte minst på det mer personliga planet, om exempelvis judiska författares betydelse för mig, om vissa av judendomens andliga traditioners plats i mitt inre andliga system, s.a.s., om judiska musiker. Ja, jag kunde skriva om det på det privata planet, om vikten av mitt förhållande till individuella judar och judinnor.

Det borde dock inte behövas. Rimligare – i den mån det överhuvudtaget är rimligt att bemöta förtal av detta slag – är väl att säga något mer än det jag redan sagt i mina tidigare bemötanden av de nu aktuella anklagelserna om min allmänna politiska och filosofiska åskådning, och vad den innebär med hänsyn till frågan om antisemitism.

Jag är en frihetlig konservativ med lång bakgrund som KD- och M-väljare och periodvis medlem. Jag har skrivit i deras tidskrifter, hållit ideologiska föreläsningar för dem o.s.v. – liksom jag också medverkat i övriga borgerliga organ som Svensk Tidskrift, Axess och Svenska Dagbladet. Jag försöker genom en nyskapande traditionalism försvara den stora europeiska traditionen från bl.a. Burke, men direkt kopplad till ett utvecklat och uppstramat försvar för hela det grundläggande, gemensamt europeiska civilisatoriska och i full, klassisk mening humanistiska bildningsarvet från Athen, Rom och Jerusalem, med komparativa och dialogiska utblickar även mot andra kulturer. Jag försöker också lämna något litet bidrag till att om möjligt på några punkter fördjupa och vidareutveckla denna tradition i dess filosofiska artikulation, eller åtminstone dess tillämpning och förnyelse i nuet, med hjälp av personalismens, idealismens och den värdecentrerade historicismens filosofiska resurser. Som kulturskribent, forskare och universitetslärare har jag alltsedan mitten av 80-talet försökt förklara och försvara denna centrala humanistiska linje i västerlandets historia.

Utifrån denna ståndpunkt förhåller jag mig kritisk till nationalismen som politisk ideologi. Jag har hela tiden konsekvent insisterat på att SD primärt använder ”socialkonservatism” som ideologisk beteckning, föreslagit att ”nationalism” ytterligare nedtonas som ideologi (den är skild från nationalstaten och den värdefulla nationella egenarten), och förespråkat en ”högre kosmopolitism”, i första hand inkluderande den europeiska och västerländska kulturen, men i andra hand också andra kulturer utifrån en alternativ, dialogisk globalism och vad jag kallar en ”kvalificerad pluralism”. Mina publikationer om de nämnda kulturella, filosofiska och politiska traditionerna innefattar givetvis, och med saklig nödvändighet, texter som – och texter om tänkare som – direkt och indirekt kritiserar antisemitismen och sådana moderna politiska riktningar där den ingått som central beståndsdel.

Personalismen, kopplad till den klassiska naturrättstraditionen, är en grundläggande position hos den europeiska kristdemokratin och sedan 80- eller början av 90-talet också den svenska. Under 00-talet blev jag emellertid besviken på KD:s och även M:s utveckling i andra avseenden, och i valrörelsen 2006 upptäckte jag SD. Jag insåg plötsligt att här kanske kunde finnas ett möjligt alternativ, att de på bättre sätt skulle kunna representera de frihetliga, humanistiska och nyskapande traditionalistiska tanketraditioner jag försökt studera och företräda både i min akademiska forskargärning och i mina politiska inlägg. Jag ägnade därefter några år åt att studera partiet och den moderna eller sentida svenska nationalismen som jag inte tidigare var förtrogen med, för att kunna situera SD i förhållande till den och försäkra mig om att partiet inte intog några för mig oacceptabla radikalnationalistiska eller andra ståndpunkter. Mot slutet av årtiondet tyckte jag mig ha gjort det, och jag började offentligt försvara SD. När jag hade konstaterat att partiet också skötte sig tillräckligt bra i riksdagen, blev jag slutligen medlem strax före jul 2010. I en intervju i SD-Kuriren våren 2011 presenterades jag för partiet av dåvarande chefredaktören Tommy Hansson.

Att jag kunde ta detta steg berodde inte minst på den nya partiledningens inriktning. Jag har hela tiden inte bara konsekvent försvarat dess linje ifråga om socialkonservatismen, det nya principprogrammet, kommunikationsplanen o.s.v., utan även velat gå ännu längre i just denna riktning. Att förebrå mig antisemitism är att inte ha förstått någonting av vad jag sagt sedan jag vid mitten av 80-talet började publicera mig. Men jag har numera ganska många läsare, och några har följt mig sedan dess. Det är bara Jonathan Leman och Expo som haft motiv att avsiktligt förvränga vad jag skrivit i den groteska utsträckning och på det lätt genomskådbara sätt som nu skett.