Ordet haveri

Missförstånd av orden “rättshaveri” och “rättshaverist” har länge varit vanliga. Dels tolkas “haveri” som samma ord som det som används för skeppsbrott, maskinskador och liknande. Dels tolkas “rätts” alltför snävt som relaterat enbart till rättsväsendet eller till detta relaterad myndighetsutövning, som om rättshaveristen enbart vände sig mot dem, eller rentav som om ordet hade att göra med deras eget haveri, i skeppsbrottsmening, eller kanske ett försök att åstadkomma ett sådant.

Men nu har, på grundval av det första av dessa missförstånd, “haveri” lösgjorts från “rätts” i denna sammansättning. Därmed har antingen nya ord uppstått, eller så har det gamla ordet “haveri” (skeppsbrott) med avledningar upptagit en ny betydelsedimension från sammansättningen. Detta har på kort tid blivit mycket vanligt.

Resultatet blir, menar jag, märkligt. Några exempel efter en snabb googling:

“Sedan finns det en destruktiv och meningslös reaktion, nämligen haverism. En del ser världen som den är, men agerar hysteriskt, börjar vifta med armarna och letar efter syndabockar…Men verkligheten är att ingen hysteri, inga konspirationsteorier, inget viftande med armarna och inget fäktande mot väderkvarnar kommer förbättra haveristens situation eller världen.”

“Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten.”

“Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop.”

“Nej, men däremot är Allan en nej-sägare och tror att det är något positivt med att jämt och ständigt säga nej. Man kan välja en sådan ståndpunkt men det kallar jag för haverism och det gör att man inte heller kommer särskilt långt.”

Ordet “haveri” kan förstås användas metaforiskt. “Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå”, “Polisens organisatoriska haveri”, “Storregionerna – ett centralistiskt haveri” och “Miljöpartiets totala haveri”, som jag råkar hitta vid googlingen, är alla fullt rimliga formuleringar.

Men är “haverism” i de tidigare exemplen ovan acceptabelt? Ordet indikerar att de personer det är fråga om havererat, att de som sådana, i sig, är skeppsbrott. Det är ett av de gamla missförstånden av “rättshaverist”. “Haveri” kommer i denna sammansättning av “ha”, “hava”: en rättshaverist är en person som vill hava rätt, i abnorm utsträckning och på envist och påstridigt sätt.

Man kan inte vara en “havare” i största allmänhet. Betydelsen av denna vilja att hava rätt har genom frikopplingen från “rätts” i än högre grad förenats med betydelsen av det helt andra ordet, som härrör från franskans avarie och italienskans avaria (viss osäkerhet om deras ursprung råder dock enligt Hellquist, och flera tolkningar tycks förekomma).

Som jag tidigare förklarat är jag kritisk till språkliga innovationer som enbart bygger på missuppfattningar av och okunnighet om ords betydelse, historiska användning och etymologi. Med sådana innovationer riskerar värdefulla dimensioner, klangbottnar och associationer i språket att gå förlorade.

Det nya ordet “haveri” eller den nya betydelsen och användningen av det gamla ordet, liksom ofta tidigare av “rättshaveri”, beror utan tvekan på missuppfattning och okunnighet. Men det är tveksamt om de kan sägas bero enbart på detta, eftersom det ju också är uppenbart att de förklaras av att rättshaveristens beteende uppfattas som innebärande ett personligt haveri.

Det nya ordet är förvisso träffande i många fall, om än inte alla (makthavare och myndigheter har förstås också använt beteckningen för att bli av med kritiker som verkligen har rätt gentemot dem); “haveristen”, rättshaveristen, är en igenkännbar problematisk personlighetstyp som ofta verkligen är ett vrak.

Men är det tillräckligt för att acceptera de nya orden “haveri”, “haverist”, “haverism”, eller dessa gamla ords nya betydelse? Jag tycker inte det. Missförstånden av “rättshaverist” var illa nog. När “haveri” frigörs från “rätts” blir elementet av missförstånd och okunnighet än mer markant.

Jag är medveten om att denna invändning kan uppfattas som överdriven, och gränsen mellan den nödvändiga reglerande språkvården och det alltför rigida språkpedanteriet är verkligen inte alltid skarp. Men jag vill åtminstone i all anspråkslöshet föreslå att vissa språkvalörer hotas även i detta fall.

De som fortfarande känner till vad “haveri” betydde i sammanställningen “rättshaveri” kommer alltjämt störas av det nya ordet; det kommer låta som om det handlar om envisa “havare”, personer som på obehagligt och orimligt sätt alltid vill “hava” något i största allmänhet. Detta har rentav blivit en “ism”. Det låter löjligt.

Man vill uttrycka att det rättshaveristiska beteendet innebär ett haveri i den gamla meningen. I det rättshaveristiska haveriet är haveriet mer specifikt än i det allmänna metaforiska bruket av “haveri”, samtidigt som det dramatiseras genom det senares betydelsetillägg. Men begränsningen till enbart “haveri” gör att den specifika betydelsedimensionen inte längre representeras i det språkliga uttrycket på annat sätt än som eko av den ursprungliga sammansättningen – ett eko som för de flesta snabbt lär försvinna.

Det resulterande intrycket blir att det nya ordet uppkommit inte bara av okunnighet utan också genom ren språklig slapphet. Jag tycker inte detta intryck i tillräcklig utsträckning upphävs av att ordets användning och avsedda betydelse ofta är träffande.