Populistnationalismens futila opposition

Efter att ha diskuterat den brittiska budgeten i höstas återkommer Mckay med en analys av Starmers finansminister Rachel Reeves’ kompletterande s.k. spring statement, som nu levererats.

Eftersom de inte alls bara handlar om specificiteter i brittiska Labours politik utan i hög grad omfattar hela det ekonomiska systemet i dess nuvarande tillstånd, och inte minst därför att de av detta skäl i stor utsträckning är generaliserbara och gäller också andra västländer, äger dessa avsnitt på Mckays kanal den största relevans även för oss.

De visar också indirekt vad som är felet med den konservativa oppositionen mot västetablissemanget, nämligen det faktum att denna i det väsentliga, det katastrofala väsentliga, är med på högerns och borgerlighetens, och därmed även socialdemokratins (inklusive V:s i Sverige och dess motsvarigheters i andra länder, och hela den kompatibla, överbyggnadsradikala mediavänsterns) ekonomiska politik.

Det gäller också populistnationalismen, som med SD i Sverige särskilt vinnlagt sig om att lägga beslag på konservatismens ideologiska beteckning, men också tappat bort sin nationella och socialkonservativa egenart i de avgörande frågorna. Den har inte bara misslyckats i uppnåendet av eller bara närmandet till sina mål; den har också förstärkt den politik och därmed förvärrat det tillstånd den ursprungligen sa sig finnas till för att motverka. Det ytliga och opportunistiska SD arbetar sedan länge endast för de krafter som orsakar massmigrationen och multikulturalismen, ja för de intressen som skapar den radikala s.k. islamismen.

Att de kan göra det, kan påstå att deras kompromissallianser är en framkomlig väg, beror just på att de, i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservatism de en gång gav intryck av att bekänna sig till, faktiskt tror på den vanliga, mediokert-borgerliga propagandan om den s.k. “marknadsekonomin”, som blir alltmer komiskt tom och genomskinlig för varje i verkligheten starkt statsunderstött finansmonopolistiskt-imperialistiskt år. Det gör deras politiska arbete helt futilt. SD-grundade och -närstående kanalen Riks intervjuar med stort intresse den kulturradikale extremlibertarianen Johan Norberg, som oförtrutet upprepar sin pinsamma skolgårdspropaganda om denna “marknadsekonomi”, eller, som han också och mer korrekt säger, kapitalismen.

Verkliga, ekonomiskt utvecklande marknader på begränsade områden, sådana de idag finns i socialistiska länder, kan inte finnas under denna regim, och ingen som stöder den, ingen som inte kräver ett verkligt systemskifte, kan längre försvara en tillräcklig värde-, moral- och kulturkonservativ åskådning. Det spelar nu ingen roll hur mycket man, i sig sympatiskt, talar om affärsetik och att bädda in denna ekonomi i en högre moralisk och kulturell samhällelig ordning och gemenskap o.s.v. Historien har visat att det är omöjligt, och att så förhåller sig är idag mer uppenbart än någonsin.

All filosofiskt och historiskt kvalificerad traditionalism lär affärsklassens direkta formella och substantiella underordning och allt annat är nonsens. Den enda meningsfulla konservatismen handlar om de överordnade värdena, och måste därmed självklart principiellt avvisa kapitalborgerligheten som innehavare av den högsta och ytterst enda makten. Den kräver först av allt en de privatkapitalistiska intressena principiellt och entydigt överordnad politisk instans, d.v.s. det som även några fascister subjektivt och i övrigt ideologiskt förvirrat eftersträvade, men i frånvaro av en tillräcklig alternativ maktbas aldrig kunde uppnå.

Vad vi nu ser är att populistnationalisterna antingen krossas med öppet antidemokratiska metoder, när de fortfarande alltför mycket går emot det samlade etablissemangets intressen, eller ansluter sig som stödtrupp och förstärkning till den borgerliga högern och, åtminstone i någon mån, enligt det klassiska fascistiska mönstret – sådant det i Sverige explicit förklarats av organisationen “Det Fria Sverige” – börjar hjälpa den med de extra kraftmetoder förtrycket kräver. Populistnationalismen är i sig hopplös som opposition.