Prosodisk förvirring

Jag skriver sällan den typ av korta kåserier om småsaker som oändligt många andra ägnar sig åt att skriva, och som tidningarna och även radio är fulla av.

Det innebär inte att jag inte lägger märke till småsaker. Det gör jag ofta, och ibland uppstår frågeställningen om småsaken ifråga är sådan att den faktiskt kan vara värd att skriva om. Kanske kan den kopplas till och visas betydeslefull för något större och viktigare sammanhang.

En sådan småsak tog jag upp i inlägget Bistro Bohème härom året (jag kunde för övrigt nyligen konstatera att den småsak jag där reagerade över fortfarande inte åtgärdats). När jag härom dan åkte tunnelbana i Stockholm noterade jag en annan småsak som jag inte kan låta bli att kommentera här.

Vid vissa stationer säger en ung kvinnlig röst i tunnelbanevagnens högtalare: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Detta är ju, när man läser den i denna form, en helt normal och icke oväsentlig upplysning. Den motsvaras såvitt jag minns i Londons tunnelbana av det kortare och mer kärnfulla “Mind the gap”.

Det finns naturligtvis en liten, mycket liten, risk att “Mind the gap” kan missförstås av någon enstaka passagerare, att denne tror att det är fråga om något annat “gap” än det mellan vagn och plattform, eller att det ska tänkas på vid något annat tillfälle än när man stiger av. Såtillvida är förstås Stockholmstunnelbanans utförligare formulering bättre.

Problemet är emellertid att rösten genom sin betoning ger denna formulering ytterligare betydelser som definitivt är överflödiga. Rösten säger nämligen i själva verket: “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av“.

Denna betoning låter som en så kallad kontrastivt betydelseskiljande sådan. Det vill säga, det låter som om rösten antar att det finns andra möjliga betydelser som passagerare skulle kunna uppfatta i formuleringen om den saknade denna betoning. Som när man säger “Vill du ha te?” i stället för “Vill du ha te?”

Så kan det dock inte vara. Det finns ingen möjlighet att missförstå. Det avstånd som avses är fullt tillräckligt beskrivet: “avståndet mellan vagn och plattform”. Detsamma gäller om det tillfälle när detta avstånd ska tänkas på: “när du stiger av”. Det finns inte, som i London, några andra möjliga betydelser i formuleringen i sig.

Snarare får man intrycket att rösten antar att passagerarna, innan rösten själv sagt något, kanske redan sitter och tänker på olika slags i den aktuella resesituationen förefintliga avstånd, eller att de skulle kunna tänkas göra det vid alla möjliga olika tillfällen.

Resenärerna skulle således kunna befaras sitta och fundera på andra avstånd – tänk om de är upptagna med avståndet mellan vagn och månen i stället för avståndet mellan vagn och plattform!

Eller om de skulle tänka på avståndet mellan vagn och plattform när de sitter hemma i soffan i stället för när de stiger av!

Säkrast därför att särskilt betona “plattform” och “stiger av”, trots att formuleringen i sig, utan betoningar, egentligen inte kan missförstås. Det är en ny, ovanlig, överraskande uppmaning rösten kommer med, och därför måste dessa ord betonas.

Så låter det som om rösten tänker.

Det gör den inte. Dess betoning har inte någon som helst betydelse. Och anledningen till att just denna småsak förtjänar att tas upp är att denna knäppa prosodi är ett alltmer utbrett fenomen.

Jag har hört mängder av unga kvinnor som använder helt malplacerad, felaktig, omotiverad och förvirrad betoning av detta slag i radio, och med tanke på hur ytterst sällan jag lyssnar på svensk radio är detta utan tvekan signifikativt. I var och varannan mening kommer plötsligt en fullständigt godtycklig goddag-yxskaft-betoning, på vilket ord som helst.

Det låter som om personerna ifråga inte själva förstår vad de säger, och som om de drar till med en betoning då och då för att de tror att det endast så låter som om det de säger betyder något, eller för att de tror att det hör till även om de inte förstår vad det betyder. De saknar både tanke och öra.

Varför det bara är unga kvinnor som låter så här vet jag inte. Unga kvinnor brukar väl anses i allmänhet ha större språklig begåvning än unga män.

Man ryser vid tanken på hur vanlig denna prosodi måste vara hos yngre kvinnliga lärare i skolan och vid universiteten.