Rosenberg, demokratin och minoriteterna

Göran Rosenberg är en ofta lysande och sympatisk journalist, och en av ytterst få svenska seriösa intellektuella som fått stor internationell uppmärksamhet. Rosenberg har översatts till många språk och mottagit en rad prestigefyllda priser i andra länder.

Någon gång under första hälften av 90-talet gjorde han TV-intervju med den ledande svensk-amerikanske konservative statsvetaren Claes G. Ryn i Washington. Ämnet var demokratin, även för det program (jag minns inte vilket) eller programinslag som blev resultatet. Före intervjun med Ryn visades Rosenbergs intervju med Tysklands dåvarande förbundspresident von Weizsäcker, och meningen var att Ryn skulle representera en mindre vanlig, konservativ demokratisyn med poblematiserande, kritiska dimensioner som saknades i presidentens. Det blev en mycket lyckad sändning, där frågeställningarna ytterligare tydliggjordes av Rosenbergs egna, efter intervjuerna tillagda kommentarer.

Man fick i detta program intrycket att Rosenberg stod främmande för Ryns demokratisyn, ifrågasatte Ryns centrala och politisk-filosofiskt elaborerade reservationer, och stod nära den tyske presidenten; Ryn representerade en beklaglig, reaktionär tradition som tyvärr vägrade försvinna. Men sedan dess har det visat sig att Rosenberg ändå måste ha tagit mycket stort intryck av Ryns analys och distinktioner. Mer och mer har han nämligen sedan dess, inte minst i sina frekventa radiokrönikor, kommit att betona just Ryns distinktion mellan vad denne kallar den “plebiscitära” och den “konstitutionella” demokratin. Det är ingen överdrift att säga att denna distinktion nu, några årtionden efter intervjun med Ryn, helt enkelt är Rosenbergs politiska huvudbudskap.

Försvaret för de konstitutionella begränsningarna, som Rosenberg i intervjun på 90-talet åtminstone inte visade någon särskild förståelse för utan snarare var benägen att hänföra till en outrotlig, konservativt-elitistisk antidemokratism, blev så småningom för honom ett essentiellt moment i demokratins själva definition: endast spärrarna mot den direkta majoritetsviljans förverkligande är numera vad som för Rosenberg överhuvudtaget garanterar demokratin.

Men signifikativt nog är det bara en aspekt av denna Ryns demokratisyn som Rosenberg tagit till sig: att den plebiscitära demokratin, det oinskränkta, direkta majoritetsstyret, är ett hot mot minoriteter och deras rättigheter, och, främst därigenom, mot demokratin själv.

Rosenberg “immuniserades” mot all okänslighet för denna minoriteternas problematik genom sin smärtsamma upplevelse av Israels djupa politiska, kulturella och religiösa förändring sedan sexdagarskriget 1967 och i synnerhet efter Likuds maktövertagande 1977: den nya politiska allians som leddes av det gamla aggressivt nationalistiska Herut-partiet och grundaren av terrororganisationen Irgun, semifascisten Zeev Jabotinskys närmaste man Menachem Begin, följd som premiärminister av andra ur samma historiska läger: Yitzhak Shamir, medlem i Sternligan, en ännu radikalare terrorgrupp som bröt sig ur Irgun och eftersträvade samarbete med de tyska nazisterna mot Storbritannien, och direkt involverad i mordet på Folke Bernadotte; Ariel Sharon, som under tiden som försvarsminister 1982 invaderade Libanon utan att fullt samråda med den mer måttfulle Begin, och som en israelisk domstol kom fram till var personligen ansvarig för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut; och slutligen förstås Benjamin Netanyahu, vars far var Jabotinskys sekreterare, motståndare till FN:s delningsplaner, och förespråkare av ett Stor-Israel.

Vad Rosenberg fokuserat på är den djupgående ideologiska, kulturella och mentalitetsmässiga förvandling av Israel som åtföljt denna politiska utveckling, och som ekonomisk-politiskt också avspeglar det internationella nyliberala systemskiftet. Hans beskrivning av denna utveckling är rent litterärt enastående och präglad av en subtil nyans- och detaljrikedom och fördjupning av den förklarande analysen, som endast den smärtsamma egna erfarenheten, den personliga delaktigheten i detta nationella, judiska öde, i förening med grundliga historiska kunskaper, kan ge. I titeln på sin bok om allt detta går Rosenberg så långt som att tala om Det förlorade landet – även om detta väl inte skulle tolkas som att han helt gett upp allt hopp om Israel. Rosenberg kände väl att det var värt att låta ordleken dominera över det verkliga sakliga budskapet, men dess oöversättbarhet ställde till vissa problem när boken gavs ut på andra språk.

Det är inte så att Rosenberg ställer ett moraliskt oklanderligt tidigt Israel mot dess senare utveckling. Vad han ställer mot den senare är bara sin egen uppfattning av landet från den tid han gick i skolan i Tel Aviv i början av 60-talet. Förändringen efter sexdagarskriget och Likud fick honom också att – liksom många israeler, som inte, som Rosenberg, valde att återvända till de länder de kom ifrån – upptäcka och bli kritisk mot dolda förhållanden i landets tidigare historia, i kolonisationsperioden såväl som vid nationalstatens grundande. Vad som står i centrum för Rosenberg är förstås den tidigare palestinska, arabiska befolkningens öde och de judiska israelernas behandling av vad som kom att bli den nya minoriteten i Israel.

Detta är den existentiellt drabbande grunderfarenhet som motiverar Rosenbergs starka engagemang för minoriteter och mot den plebiscitära demokrati som saknar medel att skydda dem, att stoppa uttryck för diskriminerande rasistisk nationalism.

Naturligtvis bidrar också den långa judiska erfarenheten av minoritetsställningen i Europa, förstås inklusive behandlingen under andra världskriget i Tyskland och Östeuropa – den behandling som i världsopinionens ögon tillhandahöll så mycket av legitimiteten hos staten Israels tillkomst och dess agerande under sin första tid – till motivationen för Rosenbergs försvar för minoriteter i allmänhet. Detta har blivit tydligare i hans senare författarskap, såsom den Augustprisvinnande romanen om hans fars väg från Auschwitz till Södertälje.

Rosenberg delar givetvis den i mycket begripliga, historiskt formade psykologi som ligger till grund för de många judiska individer och organisationer som länge varit aktiva i väst till förmån för invandring, även dagens massinvandring, för invandrares rättigheter, för mångkulturen. På ett djupare plan verkar kanske också den andra stora faktor som förklarar den judiska vänstern i allmänhet, nämligen den bibliska messianism och eskatologi som, som inte minst Rosenberg själv så utmärkt visat, lätt låtit sig, i olika varianter, tolkas i rent sekulära, politiska, socialistiska termer; Rosenberg har ju även skrivit om sin egen bakgrund i den svenska vänstern på 60- och 70-talet.

Men av allt att döma, inklusive hans egna förklaringar, är det erfarenheten av Israels utveckling under de senaste femtio åren av dess historia som är Rosenbergs avgörande personliga drivkraft. Det gör att han verkligen inte kan anklagas för de dubbla måttstockar som nationalister och konservativa ofta pekar på hos andra judiska liberaler. Det är ingalunda så att Rosenberg bara vänder sig mot nationalism, främlingsfientlighet och rasism hos svenskar och i övriga Europa. Regelbundet och konsekvent återkommer han till sitt fördömande av samma fenomen också i Israel.

Ändå räcker den moraliskt oklanderliga allmänna utgångspunkten idag tyvärr inte för att hindra att Rosenbergs engagemang uppvisar en märklig skevhet och slår fel. Hans tonvikt uteslutande på minoritetsfrågan i försvaret för den konstitutionella demokratin är en ensidighet, som isolerar den från övriga centrala delar av den så kallade värdecentrerade historicism som ligger till grund för Ryns demokratisyn. Ja, som på detta sätt isolerad står den till och med i motsättning till dem. Inte minst är så fallet i den tillämpning Rosenberg fortsätter göra på den sedan 90-talet radikalt förändrade svenska sociala verkligheten.

Vad de palestinska araber som Rosenberg i så stor utsträckning försvarar gjorde var när allt kommer omkring att de vände sig mot och bekämpade en alltmer aggressiv massinvandring, befrämjad av starka finansiella och ideologiska resurser. Behandlingen av palestinierna kom, som Rosenberg själv utförligt visat, inom kort att strida även mot vad ledande sionistiska ideologer tänkt sig. Även om vi avfärdar den rent utopiska dimensionen i de tidiga sionistiska visionerna, och väger in att även judarna har historiska band till Palestina, kvarstår en problematisk verklighet i denna kontrast, som är direkt jämförbar med de genom massmigrationen uppkomna etniska och kulturella problemen och konflikterna i Europa idag.

Större delen av Västeuropa och i synnerhet Sverige befinner sig i fritt fall mot anarkistiskt kaos och inbördeskrig (om det nu är rätt ord) till följd av en likaledes av starka finansiella och ideologiska resurser befrämjad massinvandring. Endast till mycket liten del, mindre än den som åtminstone ibland gällde ifråga om den judiska massinvandringen till Palestina, består den av flyktingar i verkligt behov av asyl. Det extrema, eskalerande våldet – mot svenskar, mot judar, mellan invandrargrupper – är inte bara av ofantlig omfattning, utan också väpnat. Det kräver långtgående militariserade polisiära insatser. Men statsmakten och politikerna, såväl i regeringen som större delen av oppositionen, är fullständigt oförmögna att tillhandahålla dem och att på något som helst adekvat sätt hantera situationen.

Till och med själva minoritetsfrågan har förlorat den betydelse den har för Rosenberg. Med nuvarande utveckling kommer det om några decennier vara svenskar och andra européer som är minoriteter – i sina egna länder. Skulle Rosenberg verkligen vilja se en sådan utveckling i Israel? Ett Israel som översvämmas av araber och afrikaner som aldrig bott i landet och som successivt ersätter judarna? Där judarna blir en förtryckt minoritet? Antalet vita européer eller av europeiskt ursprung minskar ständigt och har snart sjunkit till blott två procent av världens befolkning. I ett internationellt perspektiv, som borde ligga nära till hands för internationalister som Rosenberg, är dessa i högsta tänkbara grad en minoritet. Om minoriteter och deras rättigheter ska försvaras måste det ju också gälla dem.

Rosenberg är en alltför betydande intellektuell, och inte minst, som jag uppfattat det, en alltför ärlig sådan, för att inte förstå allt detta. För att inte förstå att hans åsikter och analyser på detta område blivit helt irrelevanta. Det giltiga principiella minoritetsförsvar som är en del av den nödvändiga konstitutionella formen av demokrati har inte med den verklighet att göra som skapats av den av Rosenberg alltfort från dess utgångspunkter försvarade massinvandringen och multikulturalismen.

En rad kända judiska liberala eller före detta liberala debattörer i Sverige har för länge sedan insett åtminstone mycket av vad det i själva verket handlar om, och följdriktigt omprövat. Det är svårt att förstå hur det är möjligt att en person på Rosenbergs nivå ännu inte visat något minsta tecken på att ha gjort det – åtminstone såvitt jag kunnat se. Paulina Neuding medverkade nyligen på Yoram Hazonys uppmärksammade konferens om “national conservatism” i Washington. Ideologiskt är det inte något långt steg att ta för liberala opinionsbildare idag; även för sådana konservativa och nationalister som på intet sätt är några extremister är det otillräckligt. Men inte ens ett sådant steg har Rosenberg tagit.

Han sitter fast i sin egen biografi. Hazony kommer från det läger han alltid tagit avstånd från i Israel. Inte heller jag ska hålla mig med några dubbla måttstockar. Vad det lägret alltid sagt till Rosenberg är att hans vänsterliberalism inte förmår hantera verkligheten. Och generellt sett har de rätt i detta, även om flera frågor om deras specifika agerande i Israel med dess mycket speciella omständigheter och historia kvarstår. När verkligheten tränger sig på i Sverige krävs därför en djupare och svårare omprövning för Rosenberg än för högerliberalen Neuding. Ändå är det hög tid att han företar den, att även han tar steget. Han måste ju vid det här laget ha upptäckt åtminstone tillräckligt mycket av konflikten mellan vänsterliberalismen och verkligheten, hur dess konsekvenser faktiskt hotar hans egna centrala värden. Trovärdigheten i hela hans på så många sätt förnämliga humanistiska livsgärning står på spel.