Rosenberg och folket

Göran Rosenberg är tillbaka med ännu en radiokrönika om den populistisk-plebiscitära contra den konstitutionella demokratin. Nu är det hela mer tillspetsat än någonsin: titeln är denna gång “Med folket mot demokratin“.

I grunden är jag sympatiskt inställd till hans analys. Även jag finner det angeläget att betona populismens och nationalismens problem och potentiella hot. Men som jag försökte framhålla i mitt tidigare inlägg Rosenberg, demokrain och minoriteterna förbiser han helt de problem som är orsaken till populismens tillväxt idag, och dessutom på ett sätt som får den konstitutionella demokratin att framstå som ett av dessa problem. Hans ensidiga tolkning av den konstitutionella demokratin erbjuder inget alternativ, ingen lösning.

En av hans mer provokativa formuleringar är att folket helt enkelt “inte finns”. Det är naturligtvis att gå alldeles för långt. Folket finns, även på ett sätt som är politiskt relevant. Att konstatera detta står inte i något motsatsförhållande till de viktiga insikterna om populismens risker och de konstitutionella spärrarnas nödvändighet. Men för att förstå vad Rosenberg säger och varför han säger det måste man gå djupare in på detta ämne.

I princip diskuterar Rosenberg en historiskt högst reell politisk problematik, den populistiska diktaturens, i sina grunddrag välkänd och genomanalyserad sedan antiken, men varierad och utvecklad genom modernitetens nya historiska omständigheter och ideologiska innovationer. Han pekar förtjänstfullt på de lätt igenkännbara tendenserna i denna riktning hos Trump. Redan de bonapartistiska memetiska utsvävningar som hans anhängare i alternativhögern stod för var omisskännliga, och de vidareutvecklades ju snabbt i fascistisk riktning.

Vad som föranledde mitt tidigare inlägg var det förhållandet att Rosenberg inte bara återger en liberal förståelse av denna diktatur, utan även i någon mån upptagit en specifikt konservativ: jag menade mig sedan länge ha kunnat känna igen Claes Ryns definitioner av och distinktioner mellan de centrala begreppen i analysen av demokratin, alltsedan Rosenbergs utmärkta TV-intervju med Ryn i Washington på 90-talet.

Svagheten hos Rosenberg ligger emellertid i hans av hans egen liberalism betingade, blott selektiva tillägnelse av denna analys, och hans abstrakt-schematiska tillämpning av det selektivt tillägnade på en ytterst ensidigt och ofullständigt beskriven samtid. Han utelämnar helt enkelt de centrala skeenden och förhållanden som förklarar framväxten av den populism han vänder sig mot. Av dessa skäl blir tyvärr även de delsanningar i analysen som kvarstår i hans framställning i hög grad irrelevanta, ja missvisande.

Rosenberg synes, i linje med den konservativa kritiken av den rousseauanskt inspirerade demokratiuppfattningen, helt enkelt ta avstånd från folksuveräniteten, föreställningen att “all offentlig makt utgår från folket”. Samtidigt som han, fortfarande delvis i linje med denna kritik, vänder sig mot nationen i strikt mening, nationaliteten, nationalstaten, som historiskt varit förutsättningen för demokratin. Det kan se ut som om vad Rosenberg åsyftar är folksuveränitetens. rousseauismens och romantikens allmänna demokratisk-teoretiska folkbegrepp. Häri skulle han då till och med ligga nära Tage Lindbom: folket är den “mytiska” grunden för den folksuveräna demokratin.

Ett problem med denna tolkning är emellertid att en sådan nivå i demokratianalysen inte motsvaras och underbyggs, eller kan motsvaras och underbyggas, av någonting i hans allmänna vänsterliberala övertygelser, utan tvärtom i mycket omöjliggörs av dem. Rosenberg kvarhåller till synes paradoxalt, i hela tonaliteten i sin framställning, tydlig inte minst i radiokrönikorna, demokratismens enorma moralistiska patos. Ja, detta är hela grunden för hans engagemang.

Det framstår därför som rimligare att vad han i verkligheten främst vänder sig mot bara är att ett enskilt folk kontrollerar en viss demokrati (judar Israel, kurderna ett Kurdistan, om det nu skulle kunna tänkas bli en demokrati, svenskar Sverige). Demokrati får för honom inte betyda något särskilt folks makt. Det får bara handla om olika grupper inom samma demokratiska systems ram, till den grad att själva demokratibegreppet måste ställas i absurd motsats till folkbegreppet. Det är demokratin som ska försvaras – mot folket.

Förnekandet av folket blir givetvis självmotsägande såtillvida som dessa grupper för Rosenberg är minoriteter (folket i klassmässig betydelse tyck också helt frånvarande hos honom), vilket innebär att han räknar med dessa som just folk. Det är ju deras nationella identiteter som definierar dem som minoriteter, och i andra delar av världen kan samma folk i egna länder vara majoriteter, även om det inte alltid är demokratier som de där kontrollerar och definierar. De specifika folken, nationaliteterna, måste förnekas endast när specifika demokratier definieras i deras termer. Mot sådan definition måste de däremot insisteras på i egenskap av minoriteter med lika rättigheter.

Men med förnekandet av de specifika folkens konstitutiva koppling till bestämda demokratier förnekas grunden för demokratiernas åtskillnad från varandra, för existensen av flera, politiskt-administrativt åtskilda demokratier, sådana de idag kvarstår som ett resultat av demokratins allmänna nationalstatliga historia. Det är uppenbart att hans ståndpunkt därför till skillnad från Paulina Neudings och Yoram Hazonys, som jag jämförde honom med i det tidigare inlägget, pekar mot en över- och postnationell demokrati, typ EU, och därmed ytterst globalisternas världsregering.

Det är en världsregering som Vänsterpartiets programförfattare, den av Dagens Nyheter och liknande globalkapitalistiska media ständigt anlitade professorn Torbjörn Tännsjö, en gång insisterade måste vara demokratisk, men numera hävdar bör vara en diktatur (såvitt jag vet förlitar han sig dock fortfarande på George Soros för dess förverkligande). Det är sannerligen inte bara populismen som hotar att utvecklas i riktning mot diktatur. Tvärtom är den sunda delen av dagens populism en helt nödvändig proteströrelse mot globalimens långt större antidemokratiska hot.

Även om han tills vidare godtar vad som måste kallas dagens faktiskt mångnationella nationalstat, vars främsta paradigm är USA, kan Rosenberg inte sträcka sig till att, med Neuding och Hazony, betona vikten för demokratin ens av denna, som en med kulturella kriterier avgränsad politisk enhet, som skapar en ny kulturell nation, ett nytt kulturdefinierat folk – smältdegeln eller åtminstone den långtgående integrationen contra mångkulturen.

För även ett sådant folk kan ju, som USA nu visar, falla för en motsvarande nationalisms och populisms locktoner. Det är inte bara en enda nation i strikt mening som röstar på Trump, och inte ens vita amerikaner utgör en enhetlig sådan. Därför får inte heller ett kulturspecifikt format folk av detta slag finnas. Det är det här som gör Rosenbergs tolkning och tillämpning av de centrala distinktionerna rörande demokratin så extrema och verklighetsfrämmande i dagens situation. Och det är beklagligt, eftersom han annars faktiskt har så mycket av vikt och värde att säga även i just dessa frågor.