Seminarie eller seminarium?

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

“Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom “serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.