Stoppa sosseriet?

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt "Handels"-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.