Svante Nordin som filosof

Jag har tidigare kommenterat Svante Nordins tidiga bok Historia och vetenskap: En essä om marxismen, historicismen och humaniora från 1981 i References-kategorin. Jag skrev att det var hans viktigaste filosofiska bok, men också att den faktiskt var den enda bok, utöver doktorsavhandlingen, där han framträdde primärt som filosof och inte som idéhistoriker.

Vid en viktig historisk vändpunkt, när marxismen på nytt sätt börjat ifrågasättas, delvis med fransk inspiration, erbjöd boken den svenska vänstern en immanent väg ut ur de mer problematiska formerna av marxismen, men egentligen också bort från marxismen överhuvudtaget. Fastän författaren kvarstannade inom ramen för en humanistisk-filosofiskt och historicistiskt omformulerad marxism, pekade den i själva verket fram mot en ickemarxistisk ståndpunkt. Arten av de klassiskt humanistiska och historicistiska positioner den försvarade var sådan att de redan på detta tidiga stadium kunde identifieras som i väsentliga avseenden olika det tidigare 1900-talets humanistiska, hegelianska och fenomenologiska marxism.

Vänstern följde dock inte denna väg, utan i stället, karaktäristiskt nog, den amerikanska receptionen av den franska poststrukturalismen och postmodernismen – vid en tidpunkt när inte bara marxismen utan även dessa strömningar var på slutlig tillbakagång i Paris och började ersättas av just en distinkt ickemarxistisk humanism. Därmed blev vänstern postmarxistisk i den väsentliga, idag dominerande s.a.s. icke ickemarxistiska meningen, som Nordin själv definierat i senare verk.

Själv gick Nordin, i enlighet med vad som låg latent i den tidigare boken, vidare till en explicit ickemarxistisk postmarxism och bröt med vänstern. Därmed hamnade han under 80-talets lopp i flera sammanhang i närheten av en s.k. nyliberal och delvis neokonservativt influerad svensk höger, som helt saknade egna fördjupade humanistisk-filosofiska uttryck och fördjupning. Det är fortfarande lätt att få intrycket att Nordin nu helt enkelt var överens med denna liberala höger i alla väsentliga politiska och ideologiska om än inte alla kulturella frågor.

Men en kollision inträffade under 90-talet när Nordin signifikativt nog attackerades av den fortfarande i dessa kretsar ständigt framlyfte Per Ahlmark efter den stora biografin över Fredrik Böök (1994). Det är en idag förbisedd incident, vars betydelse jag tror underskattas när Nordin av kritiker betecknas som helt enkelt en “nyliberalismens historiker”. En viktig skillnad blev tydlig. Funnes inte denna skillnad, skulle det innebära att Nordin tappat bort viktiga insikter från Historia och vetenskap, att det inte alls vore fråga om något framsteg. Men i jämförelse just med den av Ahlmark kritiserade analysen av Böök som en “fantasins martyr” framstod klart ytligheten i den svenska borgerlighetens helt dominerande liberalism, som inte var mottaglig för någon introduktion av samtida, genuina konservativa tänkare i övriga västvärlden. En svensk om än i USA verksam sådan, Claes Ryn, i vars verk den filosofiska analysen av fantasin är central, angreps på samma karaktäristiska sätt av Ahlmark.

Ett slags kulmen i Nordins rörelse bort från vänstern och mot en fördjupad och distinkt konservativ åskådning markerades kanske av hans medverkan i Samtidsmagasinet Salt och i hans positiva recension i Svenska Dagbladet av en samling av Tage Lindboms artiklar i Jakobs stege, utgiven 1996 under titeln Konservatism i vår tid. Därefter retirerade han emellertid genom boken om Ingemar Hedenius och hans tid (2004). Arbetet med den hade, förklarade han i förordet, också varit ett återvändande, ett återvändande till tiden innan Nordin blev en medlem av den nya vänster Hedenius tog avstånd från: “Från det att jag började följa med i den intellektuella debatten under första hälften av sextiotalet och nästan två årtionden framåt hörde Hedenius till de centrala gestalterna. Som många andra fängslades jag redan som gymnasist av Tro och vetande, blev Hedenius-frälst, en plåga för kristendomslärare och andra. När jag kom till Lund vid mitten av sextiotalet och började läsa filosofi var Hedenius en av de författare som inspirerat till detta val av inriktning.” Här skulle man onekligen kunna befara en regression till en tidigare position än den som intogs i Historia och vetenskap och som var förenlig med en ny roll som “nyliberalismens historiker”.

Den helhetliga förståelse av 1900-talets hela historia, politisk såväl som intellektuell och allmänkulturell, som Nordin kontinuerligt utvecklade under 90- och 00-talen i verk som Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget (1998), Nittonhundratalet: En biografi. Makter, människor och idéer under ett århundrade (2006) och Fyra som förde krig: Hitler, Stalin, Churchill, Roosevelt och idéerna de stred för (2009) hade dock tydliga drag av en frihetligt konservativ åskådning; inslag av en åskådning som, åtminstone i någon mening, skulle kunna kallas traditionalistisk saknades inte. Någon anslutning, via Hedenius, till en Tingsten – och därmed Ahlmark! – var det knappast fråga om. Med tiden kom Nordin också, på ett sätt som var helt förenligt med Historia och vetenskap, att ses som fast etablerad i den distinkt lundensiska traditionen av humanistisk filosofi som sträcker sig ända tillbaka till hegelianen Borelius och boströmianen Nyblaeus på 1800-talet. Förra året ägnades ett utpräglat religiöst inspirerat författarskap en sympatisk framställning i Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament.

Men ett distinkt nytt fotfäste i en icke-marxistisk humanistisk och historicistisk filosofi, exempelvis av den typ som representerades av Ryn, saknades. Historia och vetenskap fick ingen icke-marxistisk uppföljare: varken Från tradition till apokalyps: Historieskrivning och civilisationskritik i det moderna Europa (1989) eller Det pessimistiska förnuftet (1996) kunde räknas som sådan. Den samtidigt nya och gamla åskådningen uttrycktes genom historisk framställning och ofta subtilt och diskret signalerade värderingar av det behandlade skeendet och dess protagonister. Man anar en tvekan, ett mått av skygghet inför distinkta, tydligt formulerade filosofiska ställningstaganden. Till en del beror det säkert på förskräckelse över den egna tidigare vänstertillhörighetens innebörd. Kanske är det också en följd av den vida, idag i Sverige säkert unika överblicken över det moderna västerlandets många stridande filosofiska skolor och riktningar, av en mogen skepsis skapad av klarsyn rörande den oerhörda mängden förhastade och tvärsäkra ställningstaganden och anspråk. Den moderna filosofin uppvisar mer dårskap än visdom.

Men hur begriplig denna hållning än är kvarstår ett avsevärt utrymme för intagande av positioner och formulering av insikter som även i detta perspektiv, ja i viss mån just i detta perspektiv, är väl motiverade respektive högst verkliga. Avstår man från detta, eller kan man inte detta, finns något annat, något som är fel, med ens perspektiv. Och då handlar det, i vår tid, och som Nordin är väl medveten om, om filosofins själva vara och framtid.

Redan när Nordin skrev Historia och vetenskap hade han, som detta verk i sig visade, full tillgång till många av de relevanta källflödena för en rent filosofisk, positiv nyorientering. Vid just den tiden arbetade han samtidigt t.o.m. med den svenska idealismens historia. Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981) präglades fortfarande, och som han själv senare tillstått, påtagligt av marxismens och den allmänna svenska vänstertraditionens välkända begränsningar och felsyner. Men redan Från Hägerström till Hedenius (1984) och framför allt Romantikens filosofi (1987) visade hur snabbt han rörde sig bort från dem.

Dock vandrade han inte längre vidare på denna väg som filosof, utan som idé- och lärdomshistoriker. Nordin var en av ganska många filosofiskt inriktade akademiker i Sverige som jag tror valde eller tvingades välja idéhistorieämnet eftersom den vid denna tid dominerande analytiska filosofin helt enkelt inte gav utrymme för andra strömningar än den egna – och en hårdkokt utilitarism inom etiken – och därmed lämnade de väsentliga historiska och humanistiska traditionerna, och inte bara marxismen, utanför. Artikulationen av hans egen position som sådan fick stå tillbaka för historiska arbeten som alla de ovan nämnda, där positionen endast kommer till uttryck i historiografisk-metodologiska tillämpningar och historiska omdömen.

Nordins senare sympati och ställningstagande för icke-marxistiska filosofer av olika slag är väldokumenterad och går mycket långt. Greppet om humanioras utveckling i Sverige i den samtidiga historiska översikten och uppgörelsen Humaniora i Sverige: Framväxt – Guldålder – Kris (2008) visar den långa sträcka han tillryggalagt. Detsamma gäller i viss mån, på visst sätt, och ibland, det stora svepet över 1900-talets filosofi i Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (2011), där han, efter 80-talets volymer om den svenska filosofihistorien, kommer allra närmast sin ursprungliga akademiska ämnesinriktning: liksom i de bredare politisk-historiska och kulturhistoriska verken får läsaren förstå hans preferenser dels genom urval och perspektiv, dels genom försiktiga, ironiska berättarmarkeringar.

Ännu har Nordin alltså inte formellt presenterat någon specifikt filosofisk ny- och vidareformulering av sin egen redan i Historia och vetenskap i hög grad grundlagda åskådning. I sig representerar Historia och vetenskap därför i vissa avseenden, med de kvaliteter – om än fragmentariskt formulerade – jag framhöll i den nämnda kommentaren, en höjdpunkt i den svenska av vänstern dominerande allmänna intellektuella kulturens rörelse bort från den problematiska marxismen och mot en hållbar, nyskapande, klassiskt humanistisk filosofi. Den framstår tyvärr rentav som s.a.s. oöverträffad i Sverige såtillvida som vänstern alltså inte valde dess väg, utan valde en väg som ledde fram till den närmast totala intellektuella kollaps vi idag ser, där de intellektuella i skrämmande utsträckning ersatts av de banalaste, protototalitära åsiktspoliser, ständigt upprepande de enklaste radikala fraser i det globala storkapitalets tjänst.

Det finns därför anledning att återvända till denna viktiga tidiga bok, detta värdefulla utkast till åtminstone vissa centrala grundlinjer för en konsekvent formulering av en alternativ och sant meningsfull humanistisk-filosofisk inriktning i Sverige. Ja, att rentav, i flera avseenden eller på flera områden, ta den till utgångspunkt för försök att peka på hur just den vidare artikulation av detta alternativ skulle kunna se ut som Nordin ännu inte själv tillhandahållit i egenskap av filosof, eller valt att inte tillhandahålla i det att han tidigt lämnat filosofrollen och iklätt sig historikerrollen.

Dess breda anslag uppväger i viss mån dess korthet och fragmentariska och tentativa karaktär. Som jag skrev i kommentaren erbjöd den en möjlighet till den sanna humanistiska filosofins frigörelse inte bara inom marxismen (detta hade prövats tidigare utan framgång), utan i väsentliga avseenden även från marxismen som sådan – en möjlighet till humanioras återupprättelse i Sverige i andra filosofiska termer. Det är detta behov som idag kvarstår, ja är än större. Mer fullständigt skulle man kunna tala om behovet av humanioras återupprättelse, inklusive en humanistisk filosofis, eller bådas återupprättelse med hjälp av varandra.

Vi har idag utöver de analytiska filosoferna fenomenologiska, heideggerianska och i vid, amerikansk mening postmoderna och post-postmoderna filosofer i Sverige. Men såvitt jag vet knappast några som inte kan sägas tillhöra den postmarxistiska vänstern, och marxismen lever ofta kvar i dess karaktäristiska spökformer eller fragment av dess distinkta “väst”-former (främst Frankfurtskolan, i några avseenden Althusser),  på olika sätt i interaktion med dessa riktningar. De liberala filosofer vi haft sedan mitten av 1900-talet har väl, med Hedenius i spetsen, undantagslöst tillhört den analytiska riktningen, och den under 80-talet förstärkta borgerligheten har väl knappast producerat någon fullvärdig svensk “nyliberal” filosof.

Men Tage Lindbom och Claes Ryn har varit distinkt konservativa tänkare. Vägen till dem är emellertid lång i det utpräglade vänsterintellektuella, eller idag vänsterantiintellektuella klimat vi har i Sverige. Nordin har ännu inte i strikt filosofiska termer visat att han nått fram till en ståndpunkt som – mycket generellt – kan beskrivas på liknande sätt som deras. Däremot uppvisar Historia och vetenskap såväl som åtminstone delvis och indirekt hans många senare humanvetenskapliga verk i fröform respektive “tillämpningens” form hur en konservativ, klassiskt humanistisk filosofi skulle kunna formuleras som resultat av en s.a.s. organisk utveckling ur ståndpunkter Nordin en gång kunde försvara som del av eller inom ramen för ett visst slags marxism.

Att återvända till Historia och vetenskap, att förflytta sig tillbaka till den svenska vänsterns debatt vid 80-talets början när den redan var på stark tillbakagång, och från denna utgångspunkt fullfölja den nödvändiga utvecklingen ur det där redan latenta, med vederbörliga modifikationer och omprövningar, och förbi de poststrukturalistiska, postmodernistiska, residualvästmarxistiska (eller, med Paul Gottfrieds ord, “kulturmarxistiska”) och för den delen också mer renodlat fenomenologiska och heideggerianska återvändsgränderna, borde inte minst ha ett pedagogiskt värde i den jämförelsevis extrema svenska intellektuella miljön.