SvD och recensionen

Man kunde kanske tänka sig att SvD:s kultursidas läsare vet vad en recension är. Men det är onekligen stora förändringar i medialandskapet, teknologin gör mediakonsumtionen (i detta fall vad som tidigare snarare kallades tidningsläsandet) till något annat än vad den tidigare var, och många läsare av enskilda artiklar i tidningarnas nätupplagor, artiklar som delas i sociala media eller länkas till i andra på nätet lästa artiklar, är exempelvis inte medvetna om att det är just respektive tidnings kulturavdelning de befinner sig på – eller ens på respektive tidning. Och tidningarna vet mindre om vilka deras läsare är.

Måhända är det faktiskt också så att en stor del av läsarna inte längre kan anses veta vad en recension är. Att så är fallet tycks hursomhelst vara SvD:s övertygelse. Under en längre tid har jag konstaterat att man känt sig föranledd att lägga in en liten ruta i varje recension (som också uttryckligen rubriceras som sådan) med texten “En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.

Om det kanske är litet märkligt att en institution som SvD, som publicerat recensioner i snart 150 år, anser sig behöva förklara vad en recension är, blir det avgjort märkligt när definitionen är ofullständig till den grad att den helt enkelt blir felaktig. Under sin långa historia torde väl SvD har publicerat lika många recensioner av facklitteratur, d.v.s. verk som inte är konstnärliga.

Särskilt märkligt blir det när det lilla rutan med den felaktiga förklaringen undantagslöst dyker upp också i just recensioner av icke-konstnärliga verk. Till exempel finner vi den idag i recensionen av Lars Leijonborgs memoarer. Vi har knappast att göra med någon generaliserad förvirring orsakad av Warhol-inspirerade estetiska teoretiker bland kulturskribenterna som förklarat att någon författare gjort legitima anspråk på att vad som synes vara ett facklitterärt verk i själva verket är ett litterärt konstverk. Inte heller handlar det om någon sådan förvirring orsakad av blandgenrer i gränslandet mellan vetenskap och fiktion. Eller om en djup insikt i det estetiskt selektiva och gestaltande momentet i historieskrivningen och biografin. Nej, hur man än vrider och vänder på det kan Leijonborgs memoarer knappast accepteras som ett konstnärligt verk – inte ens om de faktiskt innehåller fiktion.

SvD måste ju ha fått många påpekanden från läsarna av detta fel. Varför rättar man det inte? Rutan har som sagts setts under en lång tid. Är det så att man inte förstår vad som är fel? Eller kan det verkligen vara så att ingen försökt påpeka det?

Det här säger något om den publicistiska kulturens nedgång. Vi har att göra med ett fel av en typ man tidigare bara fann i ännu ej särskilt utvecklade, mer eller mindre “alternativa”, rena amatörpublikationer. Men idag är de stora, gamla, etablerade medierna i allmänt formellt, språkligt och förstås även i s.a.s. begreppsligt avseende sedan länge på väg att sjunka ned till samma nivå som dessa.

Förklaringen är förstås en mer allmän kulturell nedgång. Utbildningsväsendet producerar inte längre tillräckligt många som förmår upprätthålla den tidigare nivån, och i synnerhet inte journalister. Och mediahusen väljer att inte längre prioritera upprätthållandet av denna nivå. Man föredrar att spara på detta område, i förlitande på att den allmänna nivåsänkningen gör att läsarna ändå inte märker något. Eller så är det redan så illa att redaktörerna och ägarna inte ens själva är medvetna om kvalitetsförsämringen.

Samtidigt har de största alternativmedia, ännu helt utan de gamla mediernas ekonomiska resurser, och utan vad man tidigare antog var deras åtminstone i någon mån fortlevande långa traditioner av redaktionellt hantverkskunnande, börjat höja sig till deras normalnivå av professionalism. Allt detta är sannerligen signifikativt.