Undringar om undran
Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.
Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.
Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.
Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.
“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.
Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.
Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).
Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.