Uttalet av det engelska ordet “national”

Ett av de äldsta och största mysterierna i den svenska inlärningen och användningen av engelska språket är utbredningen av det felaktiga uttalet av ordet “national” och dess avledningar och sammansättningar (“nationalism”, “nationalist”, “nationalistic”, “international”, “multinational” o.s.v.).

“National” uttalas [naeʃ(ə)n(ə)l], där [ʃ] motsvarar “sh” i “she” (och [ae] “a” i “hat”, och [ə] inom parentes “er” i “better” – “r” i “better” hörs inte alls – eller “a” i “ago”, och hörs endast svagt eller inte alls). Detta är entydigt och gäller i hela anglosfären. Men en överväldigande majoritet av de engelsktalande svenskarna, och långtifrån enbart lågutbildade, skjuter in ett engelskt och i detta ords fall också svenskt [t], som i “tea”, framför [ʃ], så att uttalet blir [naetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av ordet blir rätt).

Att detta är svårbegripligt beror dels på att ordet är så vanligt, dels, och framför allt, på att personerna som gör felet ofta i övrigt talar en fullt passabel och ibland t.o.m. utmärkt engelska. Hur har de kunnat missa detta?

Den åtminstone partiella förklaringen är att ordets uttal faktiskt är ovanligt. Det är ovanligt både på svenska och engelska, men på olika sätt. På svenska är [tʃ] i ord som slutar på “-ationell” (och “-itionell”, “-otionell” eller konsonant före “-tionell”) ovanligt. Det vanliga är [ʃ], som i “sensationell” (och “traditionell”, “emotionell”, “funktionell”). På engelska är uttalet [ae] för det första “a:et” i “-ational” ovanligt; det vanliga är [eɪ], som i “sensational”.

Det enda ord jag kommer på som uppvisar samma ovanlighet på både svenska och engelska, d.v.s. i båda dessa olika avseenden, är “rationell”, “rational” ([raʃ(ə)n(ə)l]): det har både [tʃ] på svenska och [ae] på engelska.

Båda dessa adjektiv är mycket vanliga. I övrigt finns bara massor av mer eller mindre vanliga adjektiv på svenska och engelska som (på engelska) slutar på “-ational”, -“itional”, “-otional”, eller har konsonant före “-tional”, och som uttalas med samma [ʃ] på båda språken. Dessa ord uttalas naturligt nog inte fel av svenskar. De har heller inga problem med uttalet av “nation” och “ratio” och att [eɪ] förändras till [ae] i både “national” och “rational”. Den fråga som inställer sig är om, eller i vilken utsträckning, de uttalar “rational” på samma felaktiga sätt som “national”, d.v.s. [raetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av orden blir rätt).

Om, som jag tror är sannolikt, de åtminstone inte gör det i samma utsträckning, kan det bero på att det dock finns en skillnad mellan “nationell” och “rationell” i svenskan. “Nationell” är en avledning av “nation” som också uttalas med [tʃ], medan “rationell” inte är en avledning av något svenskt ord utan endast av latinets “ratio”, som inte uttalas med [tʃ] utan oftast med [ts] (eller av vissa med svenskt [t] som i “te”). I engelskan finns inte denna skillnad: “nation” och “ratio” (som finns även som engelskt ord, om än med annan betydelse än det svenska ordets latinska) uttalas båda med [ʃ].

Mysteriet med det felaktiga uttalet av “national” blir väl åtminstone något mindre med dessa förklaringar: “national” framstår som ett i denna ordkategori unikt svåruttalat ord för svenskar. Men i beaktande av ordets – och, påminner jag, dess många avledningars och sammansättningars – oerhörda vanlighet förblir felet ändå i många fall svårbegripligt.