Vad jag säger och inte säger om Olsson

Ett förtydligande med anledning av diskussionen om Magnus Olsson på landsdagarna.

Mitt korta inlägg Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen handlade inte om Olssons och medlemsutskottets rekommendationer till partistyrelsen i personärendena. Inte heller handlade det om någon allmän kritik av Olsson. Det var inte något uttryck för att jag skulle vara Olssons fiende. Jag har inte haft några tvivel på att såväl han som utskottets övriga ledamöter äger stora förtjänster och, på rätt positioner, kan fortsätta göra viktiga insatser i partiarbetet.

Inlägget handlade om Olssons specifika uttalanden i Sydsvenskan i april rörande personärendena och Stockholms stads årsmöte, uttalanden som uppenbart strider mot medlemsutskottets uppdrag, kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna, och sanningen. Det handlade också om en del av det av Olsson ledda utskottets övriga agerande som jag för partiets skull inte vill diskutera offentligt men som jag, i likhet med de två andra punkterna, många gånger i enlighet med kommunikationsplanen har tagit upp internt och som avslöjar ideologiskt och moraliskt högst problematiska positioner.

Det var i ljuset av min bedömning av graden av allvar i allt detta och av den obefintliga interna responsen, såväl som p.g.a. valberedningens förslag och det förestående valet på landsdagarna, som jag nu kände mig tvungen att i form av detta blogginlägg uttrycka uppfattningen att Olsson ej borde befordras till ordinarie ledamot av partistyrelsen. På landsdagarna får man enbart tala för nominerade personer, inte mot. Men genom andra kanaler är det tyvärr ibland nödvändigt att också tala mot.