Återupprätta alternativhögern!

Det visar sig att Daniel Friberg inte nöjde sig med sina svar på mitt inlägg om alternativhögern som Motpol av obegriplig anledning önskade publicera härom året, och inte heller med att vägra publicera mitt sista svar till honom.

Efter att i två år ha varit borta från vad som ursprungligen var “Nordisk Alternativhögers” podd Vita pillret återvände han p.g.a. denna debatt i oktober 2021 för att göra ett längre inslag tillsammans med Christoffer Dulny om mig och mina då publicerade inlägg. Dulny, har jag nu också blivit upplyst om, hade dessutom själv i det föregående avsnittet av podden ägnat ett inslag åt mig.

Inslagen är viktiga såtillvida som de ger en formidabel exponering av herrar Fribergs och Dulnys sätt att tänka, av deras förståelse av saker och ting, av vilka de är. Det bästa eller åtminstone roligaste sättet att besvara dem, trots de dispositionella brister det medför, är vad jag kallat “forumformatet” (med hänvisning till internätets debattfora och deras tekniska möjligheter att citera tidigare inlägg), d.v.s. jag återger in extenso deras formuleringar, men uppdelade i små enheter som jag bemöter var för sig.

I detta inlägg besvarar jag Dulnys första poddinslag i Vita pillret 177 från oktober 2021.

“Jag var lite osäker på om jag skulle ta upp det här, men eftersom det ändå berör oss direkt, personligt apostroferad plus att det är en sida som jag antar att en del av våra lyssnare besöker ganska regelbundet så tarvas det ändå något slags förklaring eller tagning. Det handlar då om Jöuob, Jan Olof Bengtsson, och om ni inte riktigt känner till vem det är så har jag all förståelse för det. Jan Olof Bengtsson, han är ju lite en skugga kan man säga som har följt mig genom åren.“

Jag är en skugga som har följt Dulny! Lel. Vad jag har följt – och långt innan jag först uppmärksammade Dulny – är förstås främst några av de tankeriktningar som delvis upptogs i alternativhögern. Mitt intresse gäller givetvis dessa riktningar, och inte minst sådana de på ett tidigt stadium, före Trumpyran, såg ut att kunna gestalta sig i denna nya höger.

Men visst har jag tagit upp Dulny genom åren! Något annat hade inte varit möjligt. Han lade ju tillsammans med Friberg beslag på althögerkonceptet och framträdde som ledare för rörelsens svenska gren.

Det var inte fel, givet hur konceptet och rörelsen framstod från början. Och hans mer specifika mediala projekt, övertaget från den amerikanska rörelsen, att använda humoristisk och ironisk memetik och jargong för att systematiskt utmana den distinkta politiska korrekthetens olika karaktäristiska och verklighetsfrämmande tabun, ja dess allmänna samhälleliga regim, var inte heller fel. Det var ett nytt och oprövat grepp, som inte bara var rätt tänkt, utan i stor utsträckning framgångsrikt, även i Sverige.

Problemet var att det hela gick för långt, att det liksom i USA märktes att det för Dulny i verkligheten s.a.s var alltför mycket allvar även på punkter där korrektheten förvisso var absurt överdriven och i behov av att stickas hål på, men där det också bakom den fanns viktiga, verkliga humanistiska värden, gränser som inte bör överskridas. Den politiska korrektheten kan rentav i sin helhet definieras som en sådan överdrift, en samtidigt löjlig och skadlig överdrift, ett samtidigt skrattretande och protototalitärt nit på områden där sådana egentliga värden måste råda och måste sätta sådana gränser.

Det gällde inte minst frågorna om vad som kallas rasismen, i vars bekämpandes namn en ren antivit destruktion utvecklats, och den särskilt komplexa antisemitismen, där ledande intresseorganisationer mer och mer tenderade att vilja förbjuda all kritik av judar, judiska organisationer och Israel.

Både i Dulnys podd Vita pillret och i andra sammanhang, som Nordisk Alternativhögers Facebookgrupp, var det problematiska överskridandet av de gränser även jag vill sätta i utmaningen av den politiska korrektheten på dessa områden redan från början tydligt. Det var lätt att se ett sinistert allvar bakom humorn och ironin, ett allvar som syftade till mer än att få bort överdrifterna.

Memerna om “Finspång”, exempelvis, rymde åtskilligt som helt enkelt inte var roligt, som inte borde skämtas om. Eller som, antar jag, var roligt bara om man verkligen var fascistiskt och nazistiskt orienterad radikalnationalist. Bakom Nordisk Alternativhögers yta av skämtsam jargong fanns ibland något mörkt, hårt och kallt, något latent brottsligt, där man inte kunde veta om det överhuvudtaget fanns några gränser. Ingenstans kunde man se något humant engagemang, som visade att den i sig nödvändiga och legitima nya utmaningen av den politiska korrektheten vilade på en hållbar moralisk grund.

Redan från början stod Dulnys utformning av Nordisk Alternativhöger därmed tyvärr för den urspårning under Trumpyrans år som gjorde att den amerikanska Alt Right redan blivit något helt annat än vad jag hade hoppats på, och som kulminerade i “Unite the Right”-demonstrationen i Charlottesville. Och det visade sig att det inte gick att göra något åt detta. Den version av althögern som Dulny övertog och vidareförde i Sverige ledde oundvikligen till det rörelsens beklagliga öde som jag beskrev 2021. Redan från början presenterade Dulny och Friberg ett vitt (i ordets båda meningar) alternativ i hög grad av Charlottesvilles problematiska slag, som explicit skulle inkludera bl.a. Nordiska Motståndsrörelsen.

Även den politiska korrekthetens svåraste och känsligaste frågor kan hanteras på annat sätt än genom nazistisk spexmemetik, om den åskådningsmässiga och moraliska utgångspunkten är oantastlig. Jag har inte bara alltid hävdat detta, utan också själv praktiserat det. Jag har helt oironiskt sagt de obekväma saker som måste sägas. Jag har analyserat dessa frågor i vanliga begreppsliga och analytiska termer, utan tvetydiga rökridåer.

“Han är en akademiker och en väl renommerad sådan.”

Nej, jag är inte akademiker, i meningen verksam inom akademin. Och om jag är välrenommerad är det bara i den mån de få som tidigare överhuvudtaget kände till mig fortfarande kommer ihåg mig. Det förtjänar väl också att påminnas om att jag inte heller är någon intellektuell, eller någon “skribent”, politisk kommentator, debattör eller liknande.

Dulny förstår inte. Jag har uppfattats som varande några av dessa saker, om än bara i kvantitativt begränsad omfattning. Men jag gör inte anspråk på det, och är det under alla omständigheter inte längre. Jag är knappt längre en del av offentligheten; sedan många år har jag ju blivit tvungen att nästan helt dra mig tillbaka från den och tystna.

“Han är författare tror jag också utgiven, från Stockholm, och han har länge funnits i ja vad ska man säga konservativa cirklar. Det är lite oklart vad Jan Olof Bengtsson själv beskriver sig som. Det verkar aldrig framgå i hans kilometerlånga texter ungefär utan han är ganska besatt av definitioner i alla fall. Och han av någon anledning är lite besatt av mig. Jag kan inte beskriva det som någonting annat.”

Jag är besatt av definitioner, men ändå är det oklart vad jag beskriver mig som? Trots att mina texter dessutom är kilometerlånga?

I viss mån är det begripligt om man inte omedelbart uppfattar och förstår den fulla innebörden av den politiska position jag försökt försvara. Men om man inte har upptäckt vad jag beskriver mig som, de korta beskrivande definitioner som jag använt i dessa texter – de överordnade värdenas konservatism, europeisk post-paleokonservatism (skämtsamt), ny socialkonservatism, socialistisk konservatism – kan man knappast ha läst dem.

Att så är fallet hos Dulny bekräftas genom det vanliga troglobrölet om att texterna är för långa. En av mina förhoppningar när det gällde althögern var att den skulle kunna utgöra en motvikt mot och ett korrektiv till inte bara populistnationalismens nationalism, utan även och inte minst dess populism. Men Dulny tycks fortfarande inte förstå vare sig att de politiska ämnen han ägnar sig åt är så viktiga eller att de i stora stycken är så svåra och komplexa att de ofta kräver många långa texter, ja tjocka böcker.

Dulny kunde åtminstone tidigare ibland rentav ge intryck av att han i verkligheten inte var särskilt intresserad av dessa ämnen, och något av det intrycket dröjer kvar när man hör detta inslag. Han framstod mest som intresserad av sig själv. Förutom av definitioner menar han nu alltså att jag är “besatt” av honom, Christoffer Dulny, som person. Det handlar inte om politiken, menar han. Mina inlägg handlar inte om politiken. De handlar om Christoffer Dulny och hans personliga förhållningssätt till mig. På detta sätt undviker han att besvara min argumentation, ja att ens behöva förstå den.

Althögern tycks för honom mest ha varit ett ego- och karriärprojekt. Det viktiga verkar ha varit en image och ett varumärke av en i största allmänhet “radikal” och småfarlig personlighet. Det gjorde att hans timslånga Vita pillret-poddar ofta var olyssningsbara; han hade - som han t.o.m. själv en gång signalerade att han delvis var medveten om - helt enkelt inte tillräckligt mycket att komma med för att fylla mer än en liten del av deras längd. Det mesta osade omognad.

Det var synd, för idén var alltså i grunden bra. Det han borde och skulle ha kunnat fylla poddarna med om han ansträngt sig mer var lätt tillgängligt: seriösa konservativa tänkare och tankeriktningar, ibland i någon mån representerade också i Sverige, som stod i och byggde på den centrala europeiska och västerländska kulturtraditionen. De hade varit de rätta att ansluta sig till och utgå från för den alternativa höger som var så nödvändig. De hade nämligen kunnat korrigera inspirationen från – i Sverige – Motpols och Arktos’ ingalunda exklusiva men dock ensidiga tonvikt på den nya högern, den konservativa revolutionen, identitarismen och den traditionalistiska skolan i Evolas undantagsmässiga och delvis problematiska form, och allehanda tänkare mer eller mindre befryndade med dessa riktningar. I stället serverades vi alltför mycket av en kuriös, extremistisk amerikansk subkultur, som missade det väsentliga även i de idéströmningar Daniel Friberg verkat för att introducera och sprida.

Dulny räddade sin poddarbana undan althögerns märkliga kollaps efter Charlottesville genom att så småningom starta en andra podd, Lögnarnas tempel, fastän den signalerande Dulnys bestående gamla lojaliteter genom att hämta sitt namn från en del av ett tal av Magnus Söderman som kan höras i början av varje avsnitt. Den var och förblir mycket bättre än Vita pillret. Men den fokuserar enbart på vanlig dagspolitisk analys, med viss tonvikt på för omvärlden dolda interna skeenden i SD (och AfS), som Dulny p.g.a. sin nära personliga kännedom om ledningen och sina kvarvarande kontakter fortfarande, många år efter att han lämnade partiet och trots alla nytillkomna toppar, anser sig kunna agera som en unikt initierad kännare av. Den saknar därmed den ambition att tillhandahålla en ny helhetlig, samtidigt politisk, kulturell och i viss mening andlig högeråskådning och livshållning, som, även om det misslyckades, beskrivs i den av Jonas Nilsson utgivna boken Att förstå alternativhögern från 2017, och som även Vita pillret i början delvis försökte förverkliga.

“Han har en blogg. Han har skrivit om mig i flera års tid nu, ofta på tema med att nånting alternativhögern hade potential och sen så hänföll man åt en troglodytnationalism som han beskrev det där han inte uppskattade tonen då.”

Självupptagenheten gör att Dulny naturligtvis överdriver hur mycket jag skrivit om just honom. Men hur skulle jag ha kunnat undvika att skriva om honom, när jag ville tro på althögern, ville ansluta mig till den, men blev tvungen att huvudsakligen ägna mig åt att försöka stoppa urspårningen i den amerikanska rörelsens efterföljd? Jag inser nu att jag snarast borde följt honom ännu närmare och ännu mer kritiskt. Det var ju han som förstörde allting.

När det gäller vad jag inte uppskattade var det således mer än tonen. Men tonen – i vid mening – var i althögern, både i USA och Sverige, på särskilt sätt en programmatisk del av det politiska innehållet. Den provokativa och påstått underhållande fascistiska mem-estetiken var i hög grad detta innehåll.

I Att förstå alternativhögern beskriver Dulny hur han upptäckte althögertonen: “The Daily Shoah (TDS) är en podcast som drivs av före detta libertarianer som i sin tur är sprungen ur bloggen The Right Stuff. I korthet ett par besvikna libertarianer som specialiserade sig på att trolla framför allt vänsterliberaler på Facebook samt skriva allt mer radikala blogginlägg på sin hemsida. Jag upptäckte TDS under våren 2015 och det jag hörde chockerade mig. Väldigt grov humor blandat med briljanta analyser och alltsammans rejält underhållande. Det var amerikansk chockjocksradio som skämtar om ugnar och att transportera liberaler med helikoptrar till okänd plats.” Detta var vad Dulny entusiasmerades av och efterapade i Sverige.

“Ett av Jan Olof Bengtssons tror jag mest kända utspel är att han ville förbjuda Disney på julafton det var inte typ mer att ja okej det här snark är lite amerikaniserat och tröttsamt utan han hade ambitionen och viljan att dra igång en landsomfattande kampanj då för att förbjuda Disney på julafton i SVT.”

“Förbjuda” är ett konstigt ord här, som jag inte använt. Jag försökte starta en kampanj för att SVT skulle sluta sända Kalle Anka på julafton. Huruvida detta utspel är särskilt känt vet jag inte; försöket lyckades i varje fall inte, och kunde givetvis i verkligheten inte ha gjort det, eftersom det bara bestod av ett inlägg i denna okända blogg; såtillvida var det rentav litet skämtsamt. Tyvärr ska man här antagligen förstå den turboamerikaniserade Dulny som att han tycker att Disney är ett åtminstone rimligt sätt att fira svensk jul.

“Och Jan Olof Bengtsson har haft en fikaklubb i Stockholm dit han på Vetekatten, kallar det för Vetekatten-maffian, dit han ville få folk då samlas kring honom medans han satt där och mässade eller nåt sånt där. Och han har vart på mig sen SD-tiden och jag har alltid tackat nej för jag har aldrig varit intresserad av Jan Olof Bengtsson som en tänkare som en strateg och så vidare.”

Vad Dulny nu svamlar om är en grupp huvudsakligen bestående av libertarianer som träffades med viss regelbundenhet vid 10-talets början, och som han var med i, inte jag. Det handlar om Dulnys grupp. Bl.a. Jan Sjunnesson var också med.

Senare under första hälften av 10-talet blev jag inbjuden till ett av dess möten, och accepterade inbjudan bl.a. för att flera SD:are som jag uppfattade som förtroendeingivande hade förmedlat en positiv bild av Dulny och hans insatser på riksdagskansliet och i Stockholm.

Men när jag kom till mötet var Dulny inte med. Jag undrade då över detta. Och när jag senare i annat sammanhang – när han avgått som ordförande för SD Stockholms stad efter att ha angripits av Expressen, och förpassats till en undanskymd skamvrå på riksdagskansliet – träffade honom sa han något allmänt om detta. Något som inte handlade om hans ointresse för mig som “tänkare” och “strateg”, trots att detta ointresse redan då utan tvekan var massivt, utan om hans allmänna otillfredsställelse med att, som han uppfattade det, bara sitta och prata.

Mer än så har jag inte “varit på” honom rörande hans grupp. Tvärtom är det andra i gruppen, som liksom jag inte var med från början, som föreslagit honom som medlem, varvid jag förklarat att han redan varit det men inte längre var intresserad.

När hans verkliga natur och inriktning blev uppenbara genom Nordisk Alternativhöger blev det lättare att förstå varför han lämnat gruppen. Det var litet svindlande: just den person som utpekats för mig som en av de bästa SD-företrädarna, och som jag därför ville träffa, en person som sades lyssnas på av hela partiledningen och stå Åkesson nära, visade sig vara en person med ett visserligen på ett allmänt plan viktigt och intressant nytt koncept, men som också framstod som en pubertal extremist som spred sensationalistiskt utstuderade neofascistiska grovheter omkring sig. Vad sade inte detta om partiet? Det var litet svårt att hantera och hämta sig från.

Men detta är allt när det gäller den “klubb” Dulny talar om. Jag har verkligen ingen “Vetekatten-maffia”; “klubben” ifråga är inte på något sätt “min”. Jag har varit med på flera senare möten, de flesta på nu nedlagda Sturekatten, men ingen samlas där kring mig och jag sitter verkligen inte och mässar. Jag sitter, de gånger jag är med, mest i ett hörn med en kopp te och lyssnar på de andra. Jag kom med för att träffa Dulny, men Dulny försvann – kanske just därför att jag bjudits in. Och hans ointresse för mig visade sig alltså inom några år som mer än begripligt.

“Han gjorde ett kort inhopp i realpolitiken i SD Stockholms stad då, det gick åt helvete för honom, och sen satt han han satt och skrev kilometerlånga inlägg om att han inte alls förstod att Mattias Karlsson och politiken handlade om taktiserande grupperingar för han såg ju bara principerna som det viktiga ungefär.“

Mitt inhopp i realpolitiken var inget personligt projekt som handlade om hur det skulle gå för mig. Vad som hände var att det vid denna tid började gå åt helvete för hela partiet genom brytningen med SDU, som stod fast vid partiets för mig väsentliga definierande positioner, och anpassningen till etablissemanget i den vanliga högerns version. Det visade sig omöjligt att hålla samman moderpartiet och ungdomsförbundet, och den linje för hela partiet som jag trodde på blev omöjlig att driva; den väg till denna linjes förverkligande jag hoppades på kunde inte längre anträdas. I modifierad form fortsatte jag försöka förespråka denna linje under återstoden av verksamhetsåret i en märklig, vilda västern-artad partikultur och i vad som fanns kvar av styrelsen efter uteslutningarna, men för döva öron, eller snarare under kompakt motstånd, och jag ställde därför inte upp för omval utan drog mig vid dess slut tillbaka.

Vad som hände under mitt år i Stockholmsstyrelsen handlade på intet sätt om några Mattias Karlssons taktiserande grupperingar som jag motsatte mig eftersom jag bara såg principerna som det viktiga. Det handlade, i den offentliga striden, om att Mattias Karlsson med oerhörd beslutsamhet motsatte sig Stockholmsstyrelsens taktiserande "högersväng" eftersom han bara såg principerna som det viktiga. Mina inlägg under detta år handlade framför allt om att Karlsson överdrev innebörden av Stockholmsstyrelsens taktiserande.

Dulny hoppar från detta år till argumentationen i mina inlägg i synnerhet från och med 2018, i vilka jag försvarar Karlssons gamla principer mot hans egen nya grupperingsbildning med högern, som är långt mer än bara taktiserande.

Vi ser nu här att Dulny tycks försvara denna Karlssons plötsliga helomvändning, hans helt nya linje. Ingenting kunde tydligare illustrera min tes för två år sedan att althögern inte förmådde erbjuda ett tillräckligt alternativ till den vanliga högern.

“Men han gjorde en kort séjour där och sen försvann han ur det och sen så försökte han haka på lite Nordisk Alternativhöger drog igång men uppskattade inte tonen.”

Javisst, precis så. Även om det alltså också var långt mer än tonen jag inte uppskattade.

“Och han var ju med i den här Facebookgruppen då, där skrev han ungefär saker på samma tema.”

Dulny syftar på Nordisk Alternativhögers Facebookgrupp, som han två gånger bjöd in mig till men som jag båda gångerna lämnade efter en tid p.g.a. det ibland extremt urspårade material som där delades, och som avslöjade vad som dolde sig bakom Vita pillrets chockjockfasad.

“Och nu alltså i nådens nuvarande år så skrev han en blänkare på sin egen blogg som senare publicerades på Motpol av oklar anledning.”

Dulny framhåller själv att Motpols publicering skedde av oklar anledning. Jag hade ingenting med den att göra, förutom att jag gav dem tillstånd att publicera “blänkaren” när de förvånande nog bad om det.

“där han då återigen ojade sig över alternativhögerns öde ungefär.”

Ja, det är en jämförelsevis bra beskrivning. Min förklaring av problemen med althögern var också ett beklagande av det öde som följde ur dem.

“Hur ska man då säga den termen har vi ju droppat lite grann eftersom den är demoniserad den är inte politiskt gångbar.”

Jag vänder mig mot detta droppande. Vad är det egentligen för svag kapitulation? Friberg uppehöll sig vid den i sina svar till mig 2021. Även Dulny gav alltså bara upp termen för att den demoniserades av det politisk-korrekta “liberala” etablissemanget. Han lät motståndarna vinna genom att själv acceptera att den inte var gångbar.

Det innebar, menar jag, som stor förlust, som starkt försvagar det essentiella budskapet och dess kommunikation. Men det svarar också mot den otillräckliga alternativitet som var min poäng, och framstår som ett led i den allt starkare sakliga anpassningen till, ja inordningen i den vanliga högern hos flera företrädare.

Att termen demoniserades är förstås begripligt, givet vad man i så stor utsträckning faktiskt kom att stå för. Men vad man borde gjort var givetvis att droppa detta problematiska innehåll i stället för det utmärkta namnet. Alternativhöger eller althöger är ett optimalt namn så länge man nödvändigtvis måste hålla sig inom högern i allmänhet, identifiera sig som höger överhuvudtaget. Ingen term kunde, för dem som känner sig behöva tillhöra högern, bättre signalera dagens politiska nödvändighet.

Behovet av en alternativ höger hade länge varit stort. Paleokonservatismen och den s.k. traditionella konservatismen var inte tillräckliga som en sådan. Vad som krävdes var vad som kunde beskrivas som en post-paleokonservatism. Man hoppades att det var vad althögern skulle bli.

Nu hade det visserligen inte heller varit tillräckligt. Althögern misslyckades, som jag hävdade, ytterst för att den överhuvudtaget identifierade sig som höger. T.o.m. Evola, som Friberg mot mig anförde som exempel på en “riktig” höger, skild från den vanliga borgerliga, anslöt sig till den atlanticistiska postfascismens höger efter kriget, den riktning som Meloni idag på katastrofalt sätt representerar.

Vad som måste räddas är konservatismen, eller den meningsfulla typen av konservatism, de överordnade värdenas konservatism. Och den måste numera även räddas undan högern som sådan. Men namnet alternativ höger signalerade ändå en ideologisk och politisk förändring i rätt riktning, en brytning med den vanliga etablissemangshögern. Det hela såg i hög grad lovande ut – tills det visade sig att alternativet än en gång blev endast det gamla vanliga och banala: radikalnationalismens, fascismens eller neofascismens pseudoalternativ.

Numera, inte minst efter SD:s långt mer än taktiserande högersväng, men också p.g.a. en djupare och mer fullständig utvärdering av vad vi idag, i ett större, helhetligt perspektiv, kan förstå rörande den långa nyliberala eran och dess följder för västerlandet, måste jag kritisera hela högeridentifikationen och i högre grad söka en framkomlig väg för konservatismen bortom högern, i vad jag – på samma sätt som Paul Gottfried skämtsamt introducerade termen paleokonservaism – kallar en paleosocialism. Men jag vill ändå ändå fortfarande försvara althögern, sådan jag ursprungligen uppfattade den, såsom representerande en konservativ brytning med den vanliga högern.

I själva verket behövs den idag ännu mer än tidigare, nu när några av de urspårade althögerledarna själva bekräftar min analys genom att på det tröttsamt historiskt igenkännbara sättet koppla sin neofascism till den vanliga, och i Sverige nu än starkare, atlantetablissemangshögern. Friberg och Dulny är fortfarande, om än på ofullständiga grunder, oppositionella ifråga om atlanticismen, i synnerhet Friberg; Dulny är mer oklar och tycks oftast undvika ämnet. Men för andra handlar det nu om att i utvidgad mening Förena Högern. Jag vill splittra den.

“Hela alternativhögern var ju i mångt och mycket ett offer för sin enorma framgång det får man ändå säga under den korta tid som termen faktiskt var aktuell.”

Termen är alltså inte bara fortfarande aktuell, utan mer aktuell än någonsin för en höger som börjar gå åt rätt håll.

“Och sedermera så jag tror alla vi har ungefär samma inställning som vi hade då och jag har ju sagt det att jag tycker att just det som alternativhögern presenterade var och är fortfarande den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen.”

För mig framstår det som att flera althögerfigurer kastat bort inte bara den värdefulla termen althöger utan – det blir för var dag allt tydligare – även i sak den nödvändiga strävan att erbjuda ett verkligt alternativ till den borgerliga etablissemangshögern: i Sverige Karlsson, Oikos, Tidö; i USA stöder Richard Spencer numera Mitt Romney, och det är svårt att hitta en mindre alternativ högerpolitiker.

Men de kvarhåller sina problematiska politiska tendenser, som de nu i stället vill förena med denna höger. Och det är tendenser som denna höger i verkligheten, bakom den tilltagande wokeismen som numera även den också behöver, åter blir allt mindre obenägen att ta hjälp av i en framväxande multipolär värld där dess verkliga intressenters hegemoni hotas.

Ja, alternativhögern kunde ha blivit den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen, när Spencer insåg otillräckligheten i teaparty-libertarianismens typ av opposition mot etablissemanget och startade nätplatsen Alternative Right tillsammans med Gottfried. Här fanns, tycktes det, en kraftfull ny begynnelse inom högern som var vidareutvecklingsbar i enlighet med de politisk-filosofiska och andra traditioner jag försökt försvara. Men när den svenska avdelningen startade rådde Trumpyran, och det blev alltså den i hög grad p.g.a. denna yra redan urspårade amerikanska althögern som blev förebilden.

I efterhand har jag insett att jag troligen hade fel om vad jag uppfattade som urspårningen. Förmodligen var Spencers intention redan från början just det som althögern inom kort blev: en “vitnationalistisk” rörelse på “yttersta högerkanten”, som den beskrivs i Att förstå alternativhögern. Men att Gottfried från början var med, och hoppade av och bröt samarbetet, visar i alla fall att det var möjligt att inledningsvis få ett annat intryck. För Dulny handlade det hursomhelst bara om vad althögern redan blivit i USA när han och Friberg startade den “nordiska” avdelningen. Och det var tyvärr verkligen inte den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen.

“Det är inte ett begrepp som vi använder på det sättet.”

På det sättet? Friberg förklarade i sina svar till mig att de sedan länge överhuvudtaget inte använder begreppet, och detta överensstämmer med tidigare uttalanden av Dulny.

Jag använder begreppet. Och jag säger nu: Återupprätta alternativhögern! Inte Spencers och Fribergs gamla organisation, inte i betydelsen att ge urspårningen upprättelse, utan i betydelsen återuppbygga, rekonstruera och nystarta den, sådan den kunde och borde ha blivit.

“Och här kommer Jan Olof Bengtsson ett par år senare lite yrvaken och skriver sin fjärde nekrolog då om oss och vilket misslyckande allting var.”

Det finns inget yrvaket när jag i den artikel Dulny försöker bemöta nämnde att han tidigare sagt sig inte längre vara althöger, att Vita pillret inte längre var representativ för althögern, och att hemsidan troligen lagts ned. Jag har naturligtvis följt denna utveckling, om än bara på visst avstånd eftersom rörelsen genom sin urspårning redan förlorat sitt verkliga intresse för mig.

Men vad jag gjorde var inte att skriva en nekrolog – och ännu mindre en fjärde. När den visade sig bli vad den blev kunde jag givetvis inte ansluta mig till althögern, utan var tvungen att ta avstånd. Men ingen nekrolog har funnits i min mångåriga analys, och den kritik den rymt har snarast syftat till att rädda livet på den. Jag har bara noterat att den tyvärr spårade ur, konstaterat dess beklagliga öde, och hävdat att den ytterst misslyckades p.g.a. dess allmänna högeridentifikation. Men jag vill återuppliva den.

“Och ja oklart vad han vill komma fram till.”

Det kan bara vara oklart för den som troglouppfattar inte bara mina normallånga utan t.o.m. korta inlägg, som ‘Alternativhögerns öde’, som “kilometerlånga” och därför inte orkar läsa dem.

Jag vill alltså komma fram till, och kommer fram till, att den urspårade alternativhögern misslyckades för att dess högeridentifikation gjorde att den inte kunde utgöra ett tillräckligt alternativ. Inlägget var bara en del av en under många år pågående, milslång konservativ uppgörelse med högern i allmänhet, i vilken det tydligt framgår varför jag menar att det förhöll sig så. För övrigt analyserar jag i denna uppgörelse, mutatis mutandis, även SD på samma sätt.

I mitt första svar till Friberg pekade jag på detta analytiska och argumentatoriska sammanahang, i vilket ‘Alternativhögerns öde’ ingick som endast en liten del. Men detta var något som det snabbt stod klart att Friberg inte kunde ta in, och detsamma visar sig här gälla för Dulny. Risken finns, inser man, att så även mer allmänt kan vara fallet, efter ett halvsekel av nyliberal indoktrinering. Höger är det enda som blivit begripligt i stora grupper, och i synnerhet för populistnationalismens bärare. Därför fortsätter jag här av pedagogiska skäl att argumentera för ett alternativ inom ramen för en vidare höger.

“Han passade även på att såg jag att såga Jonas Nilssons dokumentär [‘Varför är Sverige en mångkultur’]…Han reagerar väldigt mycket på att Jonas Nilssons presentationstext som beskriver sig som en Sverigevänlig kanal som betecknas som frihetligt höger. Det får han till att Jonas Nilsson förfäktar något slags hardcore-libertarianism också vilket han Jöuob does not approve.”

Jag säger att det visar det numera för en stor del av den svenska radikalnationalismen karaktäristiska libertarianska inflytandet. Nilsson är ju själve chefsideologen inom den svenska radikalnationalismen när det gäller att fjärma den från dess gamla vänsterinslag och USA-kritik, och i stället knyta den till nyliberalismen och libertarianismen, och med dem till USA.

Och det handlar hos Nilsson inte om teapartyrörelsens förtjänstfulla amerikanska antikrigslibertarianism av Murray Rothbards, Lew Rockwells, Ron Pauls, Tom Woods’ och många andras typ, eftersom Nilssons mest spektakulära ställningstagande och engagemang under senare år väl är det för den av den atlantglobalistiska imperialismen förvridna Ukraina. Det är ett engagemang genom vilket han verkligen på nytt sätt utvidgar och förstärker den omorientering mot USA som althögern med sin trumpism representerade.

Nilsson hoppade med den ovan nämnda boken, i vilken han också bidrog med ett kapitel om just denna syntes av fascism och libertarianism, på althögertåget i Sverige och blev en av dess ledare. Boken utgavs signifikativt nog på det huvudsakligen nazistiska och fascistiska förlaget Logik, och innehöll även det redan citerade bidraget av Dulny. Och bl.a. gamle NMR-ledaren Magnus Söderman och Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson, nu generalsekreterare för det europeiska partiet Alliance for Love and Goodness (eller hur är det nu, Peace and Freedom ska det visst vara), som leds av kände italienske fascisten Roberto Fiore. I slutet av boken gör förlaget reklam för sin övriga utgivning, bl.a. Hermann Göring, Léon Degrelle, Corneliu Codreanu, Sven Olov Lindholm, Vera Oredsson, Björn Björkqvist, mer Magnus Söderman.

Om Dulny inte håller med om vad jag säger om Nilsson och libertarianismen har han inte ens orkat läsa eller höra Nilsson själv. Eller exempelvis Det Fria Sverige. Eller för den delen sig själv: det libertarianska inflytandet har varit starkt även på Dulny. Och ja, jag har problem med detta inflytande, som ett helhetligt ideologiskt sådant (många libertarianer, såsom de nämnda, och några i Dulnys gamla grupp, har rätt i stora och viktiga enskilda frågor, och är tvärtemot inte bara Nilsson utan i hög grad även Dulny föredömliga i kritiken av atlanticismens imperialism).

“Och sen så ja radikalnationalism radikalnationalism. Och jag såg att nån i kommentaren frågade ba kan du inte definiera radikalnationalism som du använder 48 gånger men han iddes inte göra det.”

“Nån” ifråga var dessvärre i hög grad en kloakist av det slag man finner även i Motpols kommentarfält. Men jag svarade en annan kommentator med en kort förklaring av definitionen av begreppet definition, de olika aspekter eller former av definition som behövs i detta fall, vilket var tillräckligt för att klargöra varför jag inte kunde ge någon definition där och då. Det innebär inte att radikalnationalismen är svår att definiera – bara utrymmes- och tidskrävande.

“Och Daniel Friberg skrev en liten försvarstext då. Det får man väl säga jag sa det till Friberg det är stort av dig ändå faktiskt publicerar Jan Olof Bengtsson här på din egen plattform låter honom ja kritisera dig och dina projekt det får ju ses som högt i tak.”

Det var inte Friberg som publicerade mig, utan hans redaktör Patrik Ehn. Denne har verkligen högt i tak, i detta fall även för mig rentav svårbegripligt högt; det är enbart han som, i varje enskilt fall, kontaktat mig för att få tillstånd att återpublicera mina artiklar. Förtjänstfullt nog publicerade han även mitt sista svar till Friberg i althögerdebatten, ‘Den spartanska högern’: det låg uppe någon timme, tills chefen upptäckte det och tvingade honom att ta ned det.

“Jo men poängen så här min poäng med det här jag har inget emot Jan Olof Bengtsson som person, faktum är att jag är ganska likgiltig faktiskt och jag säger inte det för att placera mig över honom men jag har aldrig varit intresserad av Jan Olof Bengtsson.”

Dulnys verksamhet tycks som vi sett i stor utsträckning handla om honom själv personligen. Därför tror han att också min handlar om mig. Men vad jag har velat är givetvis att Dulny intresserade sig och inte var likgiltig för det sakliga innehåll, de idéer, de tankeriktningar jag försökt förmedla. Och att han i enlighet med detta omprövade och övergav sin utforming av althögern, som gjorde att han nu tyvärr mest är en beklaglig spillra av den, som tvingats bygga upp en ny verksamhet i form av en seg motsvarighet till SR:s podd Det politiska spelet. Det är litet märkligt att han har kvar sin första podd, med det utpräglat och tidsbundet althögriga namnet Vita pillret.

“Jag vet inte om det som gör att han hänger på mig som – jag vet inte – en dålig vana eller nåt sånt. Han skuggar mig.”

Mer narcissism. Det är inte svårt att inse varför jag “hänger på” honom; det är bara att läsa på. Det är oundvikligt, givet den roll han valde att spela. Det var s.a.s. jag som var den verkliga althögern, inte Dulny och inte Spencer. Och det är jag som fortfarande är althögern. Självklart har jag behövt kontinuerligt hänga på honom för att att han först spårade ur althögern, och sedan övergav den.

“Och mycket av hans kritik om ni läser den här kritiken går ut på att han helt enkelt inte kan acceptera att jag inte är intresserad av hans intellekt eller av hans idéer.”

Dulny undviker kritiken, eller vad som mest är en analytisk argumentation, och förstår den inte. Vad den går ut på är att jag inte kan acceptera Dulnys idéer, men ja, givetvis implicerar detta att han i stället borde vara intresserad av mina och acceptera dem.

“Det kanske finns nånting han har skrivit nån bok jag har läst hans blogg emellanåt sådär det finns en del saker som absolut är tänkvärda och så vidare men det här är ju en man som förlorar sig i formuleringar definitioner. Han klarar inte av att liksom komma ut därifrån och se lite verkligheten för vad den är.”

Alldeles nyss var det ju fel att jag inte gav någon definition av radikalnationalism i Motpols kommentarfält? Formuleringar och definitioner är vad man använder när man skriver om politik och politisk ideologi, och även när man tänker inom desa områden. De är något som Dulny, som inte skriver och som tänker dåligt, i högre grad borde komma in i. En verklig althöger behöver dem. De är nödvändiga för att man ska kunna se verkligheten för vad den är. Dulnys högerpolitik, som i linje med Karlssons totala omsvängning och svek mot sina gamla principer, i oroväckande utsträckning med den enklaste binaritet avfärdar hela vänstern en bloc, visar att han inte tillräckligt kan det. Han riskerar att med det nya SD sjunka ned i vanlig simpel högerpopulism.

“Och han kan nog inte heller förlika sig med att han trots sitt renommé och sin akademiska bakgrund och sitt ständiga bloggande aldrig riktigt blivit relevant för någon.”

Dulny vill vara relevant. Därför har han givit upp namnet althöger och försvagat hela altprojektet. Jag vill inte bli relevant. Jag vill förändra vad folk – och inte minst populistnationalismen och till den mer eller mindre relaterade riktningar som althögern – uppfattar som relevant.

“Jag har aldrig någonsin varit med om att nån har nämnt honom ja men har du läst artikeln av Jöuob, aldrig.”

Så är det säkert, jag är ju alltså knappt längre verksam i offentligheten, har därför ytterst få läsare, är numera nästan helt okänd. Särskilt sedan Jonathan Leman på Expo – enligt uppgift från initierat SD-håll på uppdrag av SD-ledningen, som en del av dess åtgärder mot Stockholms distriktsstyrelse 2015 – angrep mig efter min utförliga polemik mot antisemitismen, och detta angrepp spreds av de stora tidningarna och många andra. Men att få läser och nämner mig är inte något jag kan låta påverka innehållet i vad jag skriver.

En gång stod Dulny på den nämnda distriktsstyrelsens, SDU:s och AfS’ sida. Det var visserligen fatalt: till stor del måste det ha varit han som var orsaken till att även AfS – som jag uppfattade det, men även här kan jag ha fel om deras ursprungliga intentioner – spårade ur redan omedelbart efter lanseringen av partiet, i valrörelsen 2018, när althögern havererat och Dulny överförde sin radikalism till dem. Exempelvis stod Dulny bakom denna valrörelses uppmärksammade “näsgate“, såtillvida som det var han som levererade själva näsan som en av AfS’ styrelseledamöter klistrade på tunnelbanan. Många fler bevis för detta inflytande finns givetvis. Dulny dömde redan från början de f.d. SDU:arna till oundvikligt politiskt misslyckande i Nationaldemokraternas och Svenskarnas Partis spår. Men det är ett faktum att han hela tiden stod på deras sida i de gamla SD-konflikterna.

Här bryter en andra person in, som Dulny kallar “Herr D”:

“Han har en hangup på dig även för att han tycker att du borde ändå förstå det verkar som om det är nån sån grej.”

Givetvis tycker jag att Dulny borde förstå min analys, i den meningen att det vore bra om han gjorde det och i grunden ändrade sig i enlighet med den. Med detta menar jag inte att detta vore realistiskt och sannolikt, och kanske är det inte ens möjligt.

Dulny:

“Ja jo han har ju sagt det är nånting förlorad potential och så, vilket är det blir lite märkligt ändå person ska recensera ens uppenbarelse ens personlighet nästan om man uttrycker sig.”

Dulnys personlighet, sådan den framtonat i Vita pillret och på Facebooksidan, kunde studeras exempelvis på ett av AfS’ tidiga torgmöten, och synliggörs i detta inslag, har förvisso visat sig ha problematiska drag, och är även den nödvändig att åtminstone kort kommentera. Men min kritik har givetvis främst gällt den sakliga innebörden av just potentialens förlust, som han i så stor utsträckning är medskyldig till. Dulny vägrar att på något sätt beröra vad jag säger om detta.

“Nån person som jag inte har någon relation med överhuvudtaget. Och det är lite det man ska också se hans ständiga attacker eller utspel eller kritik eller vad han kallar det för, det är nånting personligt att han inte riktigt klarar av att han inte är relevant för nånting jag gör eller gjort.”

Nej, Duly har verkligen inte någon relation med mig överhuvudtaget. Bl.a. men långtifrån enbart därför stämmer det inte att min kritik – som givetvis måste vara ständig eftersom ämnet är centralt för mig, eftersom det egentligen är jag som är althögern – är “nånting personligt”.

Jag “klarar inte av” att inte vara relevant för vad Dulny gör eller gjort? Om jag vore relevant för detta skulle det vara direkt alarmerande. Det är ju vad jag bekämpar.

“Och det här började redan under SD-tiden liksom sjuårig åttaårig art [?] och så så att otroligt vilken hangup han har men ja vad ska man säga vi tackar ju för content i alla fall och ni kan väl gå in och läsa förvisso de här texterna och bilda er en egen uppfattning.”

Ja, gör just detta.

“Tycker väl att Fribergs svar överlag var bra och ja må mest relevant person vinna helt enkelt, det är det jag säger. Det är inget som hindrar Jan Olof Bengtsson från att nå ut och vara relevant för folk men då får han faktiskt shejpa upp sig själv lite grann. Faktum är att man om man ska vara helt ärlig så blir han som mest relevant när han ägnar sig åt de här attackerna – troglodytnationalism blev ju en ganska populär intern mem där ett tag minns jag.”

Dulnys förkärlek för ordet relevans är i sig problematiskt signifikativ. En central paroll när han lanserade den nordiska althögern var “kulturrelevans”, och det, eller vad han menade med det, var en av de saker jag skjöt in mig på i min tidigare granskning.

Relevans är en term som för tankarna till exempelvis universitetsvärlden och dess politiska styrning, där man sedan mycket länge inskränker och bryter ned det traditionella humanistiska och teologiska studiet eftersom det anses sakna nytta ur ekonomiskt, tekniskt, arbetsmarknadsmässigt och numera inte minst politisk-korrekt perspektiv: det anses irrelevant för och av de s.k. avnämarna.

Jag är helt enkelt inte ute efter att “vara relevant för folk”. Mina budskap handlar om andra saker än vad folk i allmänhet upplever som relevant. Vad Dulny tycks göra är att sälja en produkt, efter att marknadsundersökningar talat om för honom vad som efterfrågas. Man erinrar sig hur den amerikanska och svenska alternativhögern tillsammans organiserade sig som en corporation. I Att förstå alternativhögern säger sig Dulny vilja vara en “metapolitisk entreprenör”. Efter Charlottesville sa marknadsundersökningarna att althöger inte sålde längre, så Dulny ställde om produktionen.

Herr D:

“Ja men det är en framkomlig väg, det är många som har försökt och bråka med andra för att nå lite mer relevans själva så det kan funka.”

Det här är en rent idiotisk analys, som avspeglar ett primitivt och barnsligt reaktionssätt. De tror att det är något onormalt och konstigt med min kritik, att den måste vara driven av ett löjligt personligt intresse för Dulny och ett behov av att “nå mer relevans”. Därför behöver de inte förstå och bemöta den. Tala om att inte kunna se verkligheten för vad den är.

Dulny:

“Ja han var ju med i den där Facebookgruppen också och han valde själv att hoppa ur den jag vet inte riktigt han var liksom inte intresserad av att ta diskussionen på det sättet.”

Jag tog fullständigt hela diskussionen på det sättet, och var givetvis intresserad av att göra det. Att jag lämnade gruppen berodde, trots den kloakton som delvis förekom i diskussionstrådarna, uteslutande på det material som ibland delades utanför dem, och som entydigt visade att det som offentligt föregavs vara humoristisk memetik i verkligheten var allvar.

“Han var mer intresserad av att skriva sina kilometerlånga blogginlägg men han var inte så intresserad av att bli bemött heller, vilket jag tyckte var kanske lite intellektuellt ohederligt.”

Det här är bara en fräck lögn som Dulny kommer sunk-dragande med. Jag var självklart intresserad av bemötandet, och besvarade noggrant varje till det hörande kommentar och formulering, utan undantag. Jag fick sista ordet i de trådar där diskussionen fördes, och betydligt fler höll med mig och uppskattade mina inlägg än de (enstaka) som inte gjorde det utan i stället på för althögern mer representativt kloakistiskt sätt angrep mig.

“Ja men han är en ganska försiktig närmast räddhågad i sin uppenbarelse om jag ska få tillåta mig att få recensera honom lite grann.”

Recensera är ett ord som både Dulny och Friberg över- och felanvänder.

Vad ska man svara på det här? Dulnys uppenbarelse är närmast kriminell. Pling plong. Kek. Han kan gå och knulla sig själv.

“Men det är tufft jag antar att det är tufft att ha hållit på och försökt ändå skapa sin plattform och bli någonting.”

Dulny talar om vad han känner till, sig själv, och projicerar det på mig.

Han förstår inte. Är det något jag faktiskt aldrig på allvar har gjort så är det att försöka skapa en plattform och bli någonting. De bästa av plattformar kom i själva verket ofta rullande nästan av sig själva för att ställa mig på sig. Men jag utnyttjade detta endast i begränsad utsträckning. Och nu är det så att jag efter SD:s, Expos, DN:s, andra etablerade mediaaktörers och Lunds universitets agerande nästan helt dragit mig tillbaka och tystnat. Visserligen är det kanske många som inte tror på dem. Men det är problematiskt nog att många andra faktiskt gör det, och därmed, oavsett vad jag säger, skulle uppfatta min fortsatta närvaro i offentligheten som en representation av sådant som jag i verkligheten entydigt motsätter mig. Jag är inte "bekväm med" denna situation.

Dulny tror utan tvekan att han har skapat en plattform och blivit något. Men vad har han i själva verket gjort? Hans produkt var från början formellt inte tillräckligt professionell; man undrade om han hade de nödvändiga förutsättningarna för att skapa en plattform och bli något, vilket även det var litet förvånande efter vad man först hörde om hans arbete för SD. Men sådana brister kan ju avhjälpas med tiden.

Värre är substansen i hans gärning. “Om jag får ge mig själv lite kredit”, skriver han turboamerikaniserat i Att förstå alternativhögern, “så får det vara att jag har en god känsla för vilken tidslinje vi befinner oss i och vilka idéer som ligger i tiden”. Jag menar att den “krediten” i ett större internationellt perspektiv på väsentliga punkter måste ifrågasättas.

Liksom de flesta i SD-sfären är Dulny en amerikaniserad nationell provinsialist. Entreprenören feltolkar sina marknadsundersökningar, eller snarare: undersökningarna är felkonstruerade. Och generellt gäller ju att den som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Althögern i Pepes grodform låg enligt Dulnys känsla mitt i tiden, men tydligen enligt samma känsla bara i högst två år. Den är sedan länge urmodig. Vad har Dulny uppnått?

Det hela är alltså beklagligt. Jag hoppades på Dulny. Med rätt ansträngning och rådgivning skulle den nordiska alternativhögern ha lyckats och överlevt.

“Och i slutändan så sitter han här och bloggar”

Ja, något annat är numera inte möjligt. Jag sitter här och bloggar. Om än knappast “ständigt”, som Dulny påstod tidigare. Sedan länge bloggar jag mindre och mindre. Det är ju inte längre särskilt meningsfullt.

“inför närmast ja en liten sörjande skara.”

Att bloggens läsarskara numera är liten – när jag startade bloggen som bara ett intressant komplement och experiment för 14 år sedan, när jag fortfarande tillhörde offentligheten, i den begränsade utsträckning i vilken jag överhuvudtaget gjorde det, och dessutom försvarade SD i den, var den jämförelsevis stor – är dock något jag s.a.s. inte bör gör något åt, i meningen förändra genom att anpassa mig. Det innebär förvisso att många tyvärr missar den verkliga althögern, men jag kan inte ändra detta mitt “content” för att bli “relevant”.

Eller ens dess form för att det ska bli lättare att läsa och förstå. Den respons jag får handlar ofta om vad som uppfattas som “svårhet”, men aldrig om bristande relevans, fastän jag inte bryr mig om sådan heller. Om läsarna är sörjande betyder det att de inte förstår vad de läser, vad jag försöker säga, vad jag gör, vad jag handlar om.

Givetvis får jag bara lite respons eftersom läsarna är så få. Men jag vet faktiskt inte om jag tycker det är något särskilt tufft med denna situation, med detta nya utanförskap. Den lilla responsen är till helt övervägande del positiv; faktiskt kan inte ens vad jag hela tiden får höra om svårheten egentligen förstås som negativt, bara som en förklaring av det begränsade gensvaret.

Jag uppfattar inget av detta som mitt ansvarsområde. Jag tillhandahåller bara det innehåll jag måste tillhandahålla, i den form i vilken jag måste tillhandahålla det. Jag känner inte att jag också måste göra något slags reklam för det. Jag delar mina inlägg på mina konton i sociala media.

“Och det är så man ska se lite hans attacker också i det ljuset menar jag alla fall, jag menar att det är personligt.”

Ja, Dulny menar det, vi har liksom inte missat det. Hela den här sorgliga “tagningen” är självöverskattande över gränsen till det komiska.

“Jag är inte så intresserad av att läsa honom eller svara honom eller ja på något sätt interagera med honom för att jag tycker inte att det är tillräckligt intressant, men nu valde Friberg ändå att svara och nämnde mig så då kände jag ändå att jag var tvungen att ge lite min bild av det.”

Att Dulny kan reagera på det sätt han gör på mitt inlägg ‘Alternativhögerns öde’ avslöjar mycket om honom och hans politiska riktning. Om varför han, SD-löftet, blev ointressant för den seriösa politiska debatten genom att medverka till att reducera vad som var en rörelse med högst verkliga, substantiella grunder och därför potentiellt av helt avgörande vikt till en liten gängsubkultur som visserligen hade en del till en gräns roliga idéer, men som aldrig kunde frigöra sig från den vanliga radikalnationalismens gamla sunkbunker. Ett fenomen vars spillror idag, trots ansträngningarna att bli relevanta för den vanliga högern och den vanliga högerns nya beredvillighet att acceptera dem som sådana, ändå knappast drar till sig några större och gladare skaror ur den.

Dulny berör överhuvudtaget inte, nej nämner inte ens vad det är jag säger i inlägget. Han intresserar sig tyvärr helt enkelt för fel saker, och framför allt sig själv. Givet vem han är, vad han gjort och vad han står för är det alltså mer än begripligt om han inte intresserar sig för mig. Det är möjligen litet märkligt att en person som är så ointresserad och kände sig så “tvungen” att göra detta inslag i sin podd inte begränsade sig till det, utan återkom i det följande avsnittet med ett ännu längre inslag om mig.

Att Daniel Friberg där fortfarande samarbetar med Dulny sprider ett löjets skimmer över alla Fribergs projekt, som Motpol och Arktos. Vi talar om en person som tillverkade och sålde klistermärken med karikatyrer av judiska näsor.