- 8 mars
Här är, i en ny intervy, Brian Berletics hela, tunga argumentation som jag nämnde i inlägget om krigsförberedelserna i Korea.
Att Trumpadministrationens fredspolitik bara är teater, och att vad som i verkligheten sker är att hela Europa enrolleras för krig mot Ryssland, medan USA i en imperialismens nödvändiga, nya arbetsfördelning överför sina egna motsvarande ansträngningar till Kina.
Se även Berletics många egna videos med denna argumentation och analys. Notera också mina kommentarer i inlägget Att ha trott på Trump om det redan från början tvetydiga och motsägande i Trumpadministrationens fredsutspel.
Vad är att säga om Berletics tolkning? Till att börja med att man väl i någon mån åtminstone kan skilja mellan subjektiva intentioner och objektiva funktioner eller effekter i Trumpadministrationens agerande.
Men i vad gäller de senare, EU:s och Storbritanniens nya ofantliga krigssatsning, har vi nu hursomhelst bara rört oss än längre bort, katastrofalt längre bort, från den europeiska linje mot Ukrainakriget som jag föreslagit. Ett mått av kritik av USA har lagts till, men bara mot vad som uppfattas som dess fredslinje.
Om hela atlant-EU och Storbritannien blir involverade på det sätt de nu vill är det väl inte längre riktigt lika korrekt att som Boris Johnson tala om ett proxykrig. Hur illa det än behandlas av USA har krigsetablissemanget i Europa i mycket samma intressen som dess amerikanska motsvarighet.
Norton fortsätter utveckla sin långt mer än Maupins kritiska och pessimistiska analys av Trumps utrikespolitik och dess syften:
- 7 mars
Maupin utvecklar som svar på George Galloways fråga om Grönland och Kanada och NATO:s självupplösning sin argumentation om Trumps nya orientering (i dubbel mening: hans nya orientering mot orienten) i linje med sin mångåriga analys av dennes motsättning till den atlanticistiska eliten i USA, d.v.s. det – numerärt begränsade – högsta skiktet av amerikanska kapitalister och dess otaliga organ, som förstås är drivande i imperialismen i såväl dess äldre som dess nyare former.
I det Trump är en representant för ett lägre skikt, som är mindre intresserat av neokonservatismens gamla program och global full spectrum dominance, och s.a.s. bara ute efter att mer kortsiktigt och godmodigt tjäna pengar och därför önskar fred, är hans omläggning av politiken gentemot Europa, just nu särskilt med fokus på Ukraina och Ryssland, helt enkelt ett led i avvecklingen av atlanticismen som sådan.
Till skillnad från Liz Truss’ idé om ett “globalt NATO” är det åtminstone på det terminologiska planet logiskt att tala om en sådan. Men återigen inställer sig frågan om den kapitalistiska (o)ordningen som sådan klarar sig utan krig. Fazi ser tillbakadragandet från Europa snarast som – åtminstone objektivt – ett delegerande av aggressionen mot Ryssland till EU-länderna, ett vältrande av ansvaret och kostnaderna för NATO över på ett till USA och dess intressen fortfarande knutet Europa. Men även om vi förstår Trumps avsikt som en vilja till reell allians med Ryssland, måste frågan ställas om omställningen innebär den möjliga nedmontering av imperialismen som sådan som utan tvekan är vad Maupin hoppas på.
Imperialismen kan givetvis gå utöver och bli något mer, ja annat än atlanticismen. Det är ett faktum att, på det hela taget, varken Kina eller ens Ryssland agerar på världsscenen i enlighet med allmänt systembestämda diktat från sina respektive storkapitalborgerligheter, och att det såtillvida endast är väst som är imperialistiskt i den betydelse termen har i marxismen. Såtillvida är endast väst imperialistiskt. Men USA kan självklart förskjuta sin imperialism från atlanticismens historiskt definierande fokusområden (kontrollen av Europa och Ryssland) och i stället inrikta den mot Östasien.
Truss' globala NATO var förstås explicit riktat mot Kina som fiende. Trumps nya politik är alltså retoriskt annorlunda på den punkten. Men hur ser det faktiska amerikanska agerandet ut? Till att börja med betecknar utspelen - och de redan inledda åtgärderna, med BlackRocks köp av delar av Panamakanalen - rörande de amerikanska kontinenterna och Grönland en ren utvidgning av imperialismen, även om just denna del av den kan förstås som kompensatorisk, givet omöjligheten att samtidigt fortsätta bära kostnaderna för en konflikt med Ryssland. Men de kan samtidigt uppfattas som del av en kraftsamling för en förnyad satsning på Obamas "pivot to Asia" med mer entydigt offensiv innebörd. Det är vad politiken gentemot Taiwan, krigsförberedelserna i Korea, och motsvarande stöd i Japan, Filippinerna o.s.v. fortfarande indikerar.
Maupins vision för amerikanskt-kinesiskt samarbete av sådant slag som på något sätt avvecklar imperialismens konstitutiva operationsmönster är naturligtvis på alla sätt attraktiv och välgörande för världen, freden och mänsklighetens framtid. Men som alltid återstår alltså att se vad Trump nu faktiskt gör. Mycket tyder på att han har en klar intuition inte bara att USA:s framtid i hög grad ligger i relationen till Östasien, utan rentav att att det måste bli en relation präglad av utvecklat och fördjupat samarbete med Kina.
Under alla omständigheter måste Maupins vision stödjas. Dagens EU och Storbritannien, som låser fast Europa i en hopplös, olöslig, historiskt mytologiserad, evig konflikt med vår granne Ryssland och samtidigt helt förstör Ukraina, är just nu ett mycket större problem än USA. Om Trump verkligen helt ger upp även det indirekta, delegerade stödet till den imperialistiska hetsen att “besegra” Ryssland, att tillsätta en ny jeltsinistisk regim eller helt enkelt stycka upp federationen i små kontrollerbara Åslundländer, blir Europa snabbt ett betydelselöst bakvatten, ett atlanticismens sorgliga residuum. En ny europeisk ledning är akut nödvändig.
