- 15 sep. 2025
10cc var ett något märkligt fenomen på 70-talet, men ett tidstypiskt sådant. Förutom “art rock” finns utan tvekan också något sådant som “art pop” och t.o.m. “progressive pop”, och det är dessa två senare kategorier som utgör det intressanta hos dem. Om inslaget av “art rock” varit större, skulle de varit än intressantare, om än inte mer märkliga, givet genrens omfattning vid denna tid.
Eftersom 10cc sällan motsvarar kriterierna för dessa genrer, trots många avancerade vokala och instrumentella arrangemang (där i synnerhet de förra liknar tidiga Queens) och sofistikerade och framför allt reflektivt-humoristiska knorrar även i sitt enklare material, saknar det mesta intresse, ja är nästan olyssningsbart. Hela fenomenet 10cc är en bagatelle. Detta tillhör – tillsammans inte minst med en del i operakategorin – till det lättviktigaste jag postat här.
Endast en handfull låtar kan sägas representera “art rock” eller “art pop” och “progressive pop”. Men de starkaste av dessa, av vilka de flesta också är mer tematiskt seriösa på ett sätt som kontrasterar mot allt det medvetet och avsiktligt, ja genomtänkt lättviktiga (själva namnet 10cc tillhör denna avdelning), äger ett visst bestående värde med sin omisskännliga stil.
-
-
Det förklarar varför de kommit att klaga något över att de idag så sällan nämns i samband med utvecklingen av prog eller ens "art rock", och man kan verkligen utan större svårighet tänka sig vad de skulle ha kunnat prestera, vad de ägde förutsättningar i form av personliga kvalifikationer för att prestera, om de inte varit så fatalt bundna till rocken och popen och deras industri och marknad. Sök på "10cc" på Prog för alla deras artiklar om dem.
Eric Stewart har avslöjat hur han ville vara Pink Floyd, men inte kunde, eftersom de satt fast i den korta-pop-hits-fållan.
- 14 sep. 2025
Glenn Greenwald framhåller hur långt den amerikanska konservatismen förändrats i vad man från mitt perspektiv i åtminstone ett centralt avseende skulle kunna kalla rynsk riktning i en yngre generation, och i vilken utsträckning neocons därmed förlorat greppet om den allmänna opinionen (noga att skilja från den verkliga makten).
Inte bara p.g.a. den alltmer brutalt uppenbara verkligheten i främst Mellanöstern, utan, i förening med den, genom ledande mediafigurer som Tucker Carlson och Candace Owens, som själva på representativt-paradigmatiskt sätt offentligt omprövat sina konventionella högerpositioner.
Nu tycks Greenwald också, med brett stöd i debatten de senaste dagarna, kunna visa hur även Charlie Kirk börjat förstärka sin MAGAism eller AmericaFirstism på dess svaga punkt. Och just genom att följa i Carlsons och Owens’ fotspår och acceptera de uppfattningar ifråga om den radikala krigsinterventionismen till förmån för Israel som hans otaliga unga anhängare redan länge hyst, och som på avgörande sätt fördjupats och befästs av de snart tvååriga Gazamassakrerna. Det är verkligen av stor betydelse.
Kirks vikt överdrivs nu visserligen av Trump och Vance, av Netanyahu på det sätt Greenwald beskriver, d.v.s. med döljande och förnekande av omprövningen, och även i Europa där han ju trots amerikaniseringen är mindre känd. Och det sker väl i hög grad eftersom starka krafter vill använda mordet för att legitimera nya, drakoniska inskränkningar av folkopinionens frihet.
Men hans inflytande var ovedersägligen stort, även om – eller just därför att – han bara var en vanlig, ganska enkel och ibland något grov aktivist. Han var knappast en del av vad George Nash kallade “the conservative intellectual movement”, inte någon tänkare och lärd, litterär närvaro som den andre konservative Kirk: Russell.
- 13 sep. 2025
Den engelska suffragetten, feministen och socialisten som, ung vorden ateist, vid förra sekelskiftet genom ett föredrag av Henry Steel Olcott i Genève kom att upptäcka något av den större och högre esoverklighet och sanning som låg bortom den kristabrahamitiska ortoexoterism hon inte kunnat tro på. Inom kort kom hon att överflytta allt sitt engagemang till teosofin, och undervisade om den under hela sitt återstående liv, som ändade 1971.
Codd skrev Theosophy as the Masters See It, Letters to Aspirants, Thought: The Creator, Introduction to Patanjali’s Yoga, The Technique of the Spiritual Life, Theosophy for Little Children, The Creative Power, So Rich a Life, There Is No Death, Meditation: Its Practice and Results, The Way of the Disciple, The Consecrated Life, Trust your Self to Life, The Mystery of Life and How Theosophy Unveils It, Masters and Disciples, och The Ageless Wisdom of Life.
