Senaste geopolitisk-ekonomiska rapporten från Norton, med snart 800 000 visningar:
Vad han, liksom även Mckay (länkar nedan), missar är förstås de ur-abrahamitiska, rent religiöst-etniskt-identitära motiven för Israels agerande. De motiv som Netanyahu åberopar åtminstone av politiska skäl och som på fullast tänkbara allvar stått i centrum för Ben-Gvir, Smotrich och de många explicit-genocidala rabbiner, Knessetledamöter, opinionsbildare, bosättaraktivister, soldater och vanliga israeler som passerat revy i sociala media och inte minst på YouTube under de senaste årens massakrer i Gaza. Liksom för de högerkristna, särskilt i USA (inklusive Sverige).
Flera viktiga judiska och israeliska forskare kunde här åberopas. Alltifrån Herut-Likuds framgång under andra hälften av 70-talet har den religiöst-sionistiska och till stor del mizrachiska dominansen av Israel vuxit okontrollerat och givit denna politiska rörelse sitt stöd, trots dess väl nästan rent sekulärt-nationalistiska ursprung (Irgun representerade dock i jämförelse med Haganah ett begynnande närmande till de religiösa sionisterna, och Sternligan gick vidare i denna riktning). Sedan länge bygger högersionismen till avgörande del på detta stöd.
Betydelsen av denna dimension gör att det egentligen är fel att säga att Nortons bild är nästan fullständig. Både om Norton och Mckay gäller att deras socialistiska och – särskilt markerat i Mckays fall – marxistisk-leninistiskt historiematerialistiska analyser helt enkelt inte kan tillräckligt omfatta och förstå den till epifenomenell överbyggnad och ideologi icke reducerbara faktor som denna dimension och dess identitära och allmänt åskådningsmässiga innebörd utgör. De är för ytliga för det.
Följden blir en åtminstone alldeles för enkel och ensidig uppfattning av Israel som endast ett osänkbart bosättarkolonialistiskt hangarfartyg för atlantimperialismen i allmänhet, av Israel som kontrollerat av USA och inte tvärtom (med Israel förstås givetvis även det organiserade sionistiska intresset i USA). Bilden är i själva verket ganska långt från att vara fullständig, och delvis är den också överdriven och missvisande. Max Blumenthal och Alon Mizrahi är bara två av oräkneliga analytiker med ett bättre grepp på den här punkten. Men bortsett från denna brist är Nortons och Mckays analyser historiskt, politiskt och ekonomiskt så heltäckande, centrala och sanna att jag ändå behåller min rubrik.
Mckay:
Mer Norton:
Efter den senaste rapporten såg sig Norton tvungen att idag göra ett kortare tillägg p.g.a. Trumps tidigare säkerhetsrådgivare interventionshöken Michael Flynns omissförståeligt klarspråkiga uttalanden, i en intervju med Steve Bannon, om kriget mot Iran som ytterst riktat mot Kina, med syfte att bevara USA:s globala hegemoni.
Det finns ännu ingenting särskilt jag har att säga om atlantimperiets senaste tragiska aggression som jag tycker mig kunna säga tillräckligt bra för att det ska vara meningsfullt att publicera här. I synnerhet som en hel värld hela tiden på så utmärkt sätt säger allt som behöver sägas.
Ur den oändliga mångfalden av lysande kommentarer – inte minst från dem jag oftast brukar återXa på X – väljer jag därför här bara två exempel.
Två veckor före Israels angrepp skrev Alon Mizrahi:
“Netanyahu has no choice but to bomb Iran. There’s nothing else he can or feels compelled to do.
He can keep the genocide going, but the pressure is mounting.
He can keep trying to push for wide ethnic cleansing, but no country agrees to be complicit in this, and the pressure will be enormous. It will be Israel’s diplomatic destruction.
He can stop the genocide, but then he will be seen as a loser, and the focus will shift to the West Bank, where Israel loses badly and is already the villain in international diplomacy (no European country will recognize Israel’s annexation or settlements; they never have and never will).
He cannot negotiate with Palestinians directly.
He cannot recognize a Palestinian state.
He cannot lead Israel in ‘peace time’ and deal with the aftermath of what he’s caused.
He cannot take over the US more than he already has.
He cannot strengthen his hold over Europe. There is actual resistance there.
Most importantly, he cannot keep Israel in the public image as a victim that has to have constant help without fighting a real enemy in a real war. He cannot enjoy the rush of feeling important and serious unless a catastrophe is happening, and everybody waits to hear what he has to say.
If he doesn’t bomb Iran, the adrenaline rush (caused by controlled danger mitigated by the West’s servility and endless flattery) will be over with no substitute in sight.
If he doesn’t bomb Iran, all he has to do for the rest of his political life is handle influence and coercion around the world to shut up the discussion about Israel’s crimes. Not very exciting.
But if he does attack Iran, all of his and Israel’s previous sins will be forgotten immediately. The US will rush to help, and the UK and other European countries will too.
No talk of genocide, no mention of settlements anymore; only Israel as the poor victim, and the Judeocentric urgency he and his camp live for. That’s ideal.
His whole life led to this moment, where he will have to choose between the Israel of his imagination and fantasies (that the Christian Zionists share), and the real Israel that will be wracked under Iran’s counteroffensive.
Everything I know about him tells me he will choose fantasy.
If he chooses not to attack, then he has lost everything, and his life means nothing. What has he achieved in 50 years of working tirelessly to promote his deranged vision? What does he have to show for it, except the destruction of both Israel and the US?
This is the moment he prepared his whole life for, and the odds were never as much in his favor as they are now.
I have little doubt that he will choose himself and fantasy, and, counting on American and British help, he will order a strike against Iran.
You can see the crackdown on ‘antisemitism’ in the US as preparation to preemptively block any chance of a major anti-war protest wave. If such a wave begins, it will be framed as the ultimate proof of deep and dangerous antisemitism in the US, and will be treated accordingly. Look at Rubio’s face and know America’s future.”
Max Blumenthal skrev igår:“I am certain that Trump does not want the US directly engaged in the war, that he fantasizes about winning a Nobel Prize by ending it, and that in any case, he is too mentally lazy to manage such a conflict.
It is also clear that his base has no desire to fight any neocon war of choice for Israel. America First influencers like Tucker Carlson and MTG [Marjorie Taylor Greene] are now escalating their opposition because they know that it will sabotage what’s left of Trump’s domestic agenda.
But there may be little they can do. The fact is that Trump is bought and bossed by the Zionist billionaire class. And after two assassination attempts, he is reluctant to defy a mob boss like Miriam Adelson or the malevolent forces she represents.
Indeed, Trump trembles before the Israeli assets in his camp. He’s like a deer in the headlights of a Merkava tank. And he is not only weak, but delusional enough to believe he can change the subject to immigration or some other culture war fixation after acceding to Netanyahu’s maniacal demands.
Which means that in the next 48 hours, Trump could greenlight a psychotic regime change war that no country in the world other than Israel wants, which will multiply the human misery of the region one hundred fold, tank the global economy, place a target on American backs, and ensure him a place among history’s greatest losers.”
