Thomas Girtin: Durham Cathedral and Bridge

Intervju med Ryn

En kort, äldre intervju på YouTube i två delar med Claes Ryn från 2013 som jag tror att jag tidigare missat:

Förvirrande nog upprepas introduktionen från första delen i början av den andra:

Mycket finns givetvis att tillägga här, men Ryn talar på ett så allmänt ideellt plan om kulturella förutsättningar för konstitutionen i tradition och historia att det i en mening blir uppenbart sant, okontroversiellt och viktigt. Men ganska radikalt annorlunda perspektiv på revolutionen måste komplettera detta, och förvisso även den typ av tolkning Ryn kritiserar straussianerna för.

Lika viktigt som historiska enskildheter kring den amerikanska revolutionen är den filosofiska formulering i termer av vad han kallar värdecentrerad historicism som Ryn i samarbete med Folke Leander utarbetat i linje med det slags tänkande som här kommer till uttryck i revolutionens specifika sammanhang och som svar på en fråga om den amerikanska konservatismen.

Betonas måste också som vanligt att vi i denna värdecentrerade historicism rör oss på den immanent-humanistiska kulturens plan, att det i sig inte är det högsta, och att vad som i verklig mening är beläget över det, vad som är nåbart genom vad Babbitt kallade meditationens till skillnad från mediationens nivå, och ur vilket fenomenellt manifesterade värden ytterst springer, ingalunda utgörs av rationalistiska abstraktioner.

"Ny" och "neo"

Nykonservatismen i USA är Claes Ryns första bok, skriven tillsammans med Bertil “Barry Häggwater” Häggman och utgiven av Gebers mitt under vänstervågen, 1971. Viktiga kapitel av Ryn är ‘Vägen från laissez-faire till kulturkonservatism’, ‘Det konservativa uppvaknandet’, ‘Den nykonservativa litteraturvågen’, och ‘Nykonservatismens politiska filosofi: Russell Kirk’.

Detta anses vara den första översiktliga introduktionen till den amerikanska konservativa rörelsen, fem år före George Nashs The Conservative Intellectual Movement in America since 1945.

Bokens titel skapade dock problem för Ryn när de neokonservativa inom kort intog framträdande positioner: det blev nödvändigt för honom att hela tiden förklara att “neo” i detta sammanhang betydde något annat än “ny”, eller något annat än vad han menade med “ny”. Men det var givetvis inte lätt, eftersom det ju var en rent begreppslig distinktion, som inte på minsta sätt uttrycktes av termerna i sig.

Häggwater däremot, som bidrog främst med kapitlet ‘Kritiken av liberalismen: James Burnham’, ägnat Burnhams Suicide of the West, kom att ansluta sig till “neo”-lägret, vilket aktualiserade frågan om tolkningen av Burnham.

Själv fortsatte jag långt in på 90-talet, trots full medvetenhet om neokonservatismen och dess innebörd, att försöka tala om en nykonservatism och behovet av en svensk nykonservatism, som ett alternativ till högerns nyliberala, alltmer neokonservativa, och samtidigt i ökande grad urskillningslöst kulturvänsterlibertarianska inriktning.

Vad jag ville försvara var en konservatism som i sin kultur- och värdeförståelse i mycket motsvarade Ryns gamla förståelse av den amerikanska efterkrigsrörelse som uppvisade namn som Kirk, Viereck, och Nisbet, och även kunde gripa tillbaka på Babbitt och hans typ av filosofisk humanism. Det som med hjälp av Folke Leander kunde filosofiskt grundas i den s.k. värdecentrerade historicismen. Jag upptog Ronny Ambjörnssons term från första hälften av 80-talet, “överordnade värden”, och började tala om en “de överordnade värdenas konservatism”.

Men samtidigt måste, tyckte jag, denna ha en förstärkt svensk prägel genom anknytning framför allt till den svenska s.k. personlighetsfilosofiska eller personlighetsidealistiska traditionen från 1800-talet, inklusive dess politiska och samhällsfilosofiska tänkande.

Självklart måste det vara fråga om en “ny” konservatism i betydelsen en förnyad, nyskapande, vidareutvecklad konservatism. Men det terminologiska problemet var en verklighet som måste hanteras, och det kvarstår än idag.

När jag gav upp om den vanliga högern på 00-talet och anslöt mig till SD blev det mer akut, särskilt genom neocons slutligen helt dominerande inflytande, manifesterat under George W. Bushs administration i USA och Irakkriget, med stort genomslag även i Sverige.

Trots att jag sedan mitten av 80-talet varit medveten om problemen med neokonservatismen, kom dessa händelser efter en tid att medföra en avsevärd riktningsjustering i mitt eget politiska tänkande, i synnerhet som jag kunnat följa debatten om dem på nära håll i både England och USA, ja mitt i imperiets centrum och hjärta. Min förståelse och kritik av atlantsystemets själva väsen började fördjupas; jag kom att inse att oaktat all kritik mitt hittillsvarande försvar varit alltför långtgående.

Därför började jag till att börja med använda den ursprungligen delvis humoristiska amerikanska termen paleokonservatism, för den tydligare avgränsningen mot den vanliga högern. Buchanan företrädde politiskt denna riktning, inte minst i den nya tidskrift han inför Irakkriget medverkade till att grunda, The American Conservative.

Men det var inte någon idealisk åtgärd, såtillvida som, trots den terminologiska entydigheten, vad som gick under namnet paleokonservatism i USA rent politisk-filosofiskt, teoretiskt och ideologiskt var en riktning, som på viktiga punkter avvek från den linje Ryn företrädde, och utgick inte minst från Francis’ delvis något unkskränkta miljöer i den amerikanska södern.

Utgångspunkterna för dess motstånd mot den interventionistiska utrikespolitiken, intimt förenat med assimilationen och utvecklingen av Burnhams managerialismteori, var delvis viktiga och hållbara konservativa positioner. Men de var också ofta uppblandade med problematiska rasbetonade och provinsiella element, vitt skilda från den högre-kosmopolitiska humanism som företrätts av en Babbitt, som i vissa avseenden vidarefördes av exempelvis en Viereck, och som i Sverige Ryns lärare Leander filosofiskt assimilerat och byggt vidare på redan på 30-talet.

Samtidigt som det kändes angeläget att rädda termen, var det därför också nödvändigt att tillräckligt distansera sig från det i några avseenden problematiska begreppet. Lösningen blev “post-paleokonservatism”, som genom sin klumpighet åtminstone kvarhöll, och accentuerade, det humoristiska.

Meningen var inte bara en konservatism som grep tillbaka på en äldre riktning, i motsättning till neokonservatismen, samtidigt som den tog fasta på vad som var av värde i den s.k. paleokonservatismen, utan som också insåg även den senares begränsningar och därför i nyskapande vidareutveckling gick utöver den. Fortfarande behövde självklart också betonas att den hos oss inte bara kunde innebära ett övertagande av den amerikanska versionen, utan måste bygga också på svenska och europeiska traditioner.

Under loppet av 10-talet, med fullbordan inför valet 2018, inordnade sig så SD häpnadsväckande nog i just den höger som jag anslutit mig till dem för att komma bort från, som ett alternativ till. De visade sig vara något helt annat än de genomtänkta och övertygade politiker de i för mig tillräcklig utsträckning givit intryck av, och gav helt enkelt upp de positioner som var anledningen till min övergång och som jag sett som i högsta grad lovade och möjliga att vidareutveckla. Nu framstod de bara som ytliga populistiska opportunister som tagit entydigt fel ställning för allt det jag vid det här laget länge försökt motsätta mig.

Därför stod det nu klart att den försvarbara konservatismen s.a.s. måste bli “ny” på ett nytt sätt, såväl begreppsligt som terminologiskt. Och detta har under 20-talet fortsatt bekräftats av SD:s alltmer katastrofala deltagande i och pådrivande av den atlantimperialisms geopolitiska härjningar, som den äldre amerikanska konservatism Ryn en gång anslöt sig till utmärkt sig för att ha kunnat kritisera från sina egna utgångspunkter.