- 25 okt.
Paleocons är inte de enda motståndarna mot neocons inom den amerikanska konservatismen (om neocons nu överhuvudtaget kan räknas som tillhörande den). Termen paleokonservatism är utmärkt i det att den markerar den mest omedelbara och tydliga motsatsen till neokonservatismen. Men som ideologisk riktning är paleokonservatismen inte bara liten, utan den uppvisar också särdrag av delvis problematiskt slag.
Claes Ryn har flera gånger återkommit till dessa, och även i svenskt sammanhang, med klara beskrivningar av motsättningen mellan paleokonservatismen som riktning och sin egen position.
I Jakob Söderbaums och Dag Elfströms gamla nätpublikation Tradition & Fason skrev han exempelvis 2009 att “Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ‘paleokonservatismen’. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.”
En annan beteckning som används för den mer typiska och större konservativa riktning som motsätter sig neokonservatismen, och till vilken Ryn från början anslöt sig, är traditionalist conservatism, vars företrädare konsekvent nog ibland kallas tradcons. Det är de som utgjorde vad Ryn i titeln på sin första bok avsåg med termen “nykonservatismen i USA”, den nya konservatism som växte fram under efterkrigstiden och som vad George Nash beskrev som “the conservative intellectual movement”. Alltså den distinkt anglo-amerikanska konservatismen sådan den såg ut före neocons ascendens, med – icke i allo eniga men endydigt skilda från neocons – representanter som Kirk, Nisbet, Weaver och Viereck, i ständigt spänningsfyllt förhållande till allehanda libertarianer och “fusionister”, och på ett allmänt plan mer i den burkeanska, kristna, klassisk-humanistiska linjen, där traditionalismen förstås i mer historicistiska termer (givetvis har termen här ingenting att göra med den europeiska, metafysisk-traditionalistiska skolan). Ryn fortsätter i den ovan citerade krönikan:
“Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.”
Även tradcons omfattar en kritisk inställning till den amerikanska krigsinterventionismen, och gränslinjen mellan paleo- och tradcons är överhuvudtaget inte alltid skarp. Detta blir inte minst tydligt i fallet Buchanan, som både i stor utsträckning omfamnades av båda lägren och ofta formulerade sina åsikter på ett sätt – upptagande en del specifika paleopositioner men undvikande sådana som var oförenliga med det centrala i tradkonservatismen – som gör att han verkligen kan sägas ha tillhört båda. Om den inte alltid klara gränslinjen mellan paleo- och tradcons skriver Ryn, fortfarande i Tradition & Fason:
“Ibland räknas Russell Kirk till det paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ‘beautiful losers’, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ‘vinnare’?
Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.
Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ‘nationalism’, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ‘nationalism’ har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.”
Så långt Ryn. Daniel McCarthy, redaktören för Kirk-grundade Modern Age och tidigare känd inte minst från Buchanan-grundade The American Conservative, (den mer paleokonservativa tidskriften är Chronicles, som Gottfried sedan flera år är redaktör för), och därmed en ledande tradcon idag, har, måste man säga, besvikit genom sin alltför nära anslutning till Trump och därav följande okritiska försvar även för exempelvis Trumps bombningar av Iran. Men i det tredje avsnittet, från juni i år, av sin nya Modern Age-podd (ovan) ger han en bra och sympatisk beskrivning av tradcons åskådning och de viktigaste skillnaderna gentemot neocons, med en inledande blick tillbaka på det äldre amerikanska motståndet mot krigsdeltagande som växte fram under mellankrigstiden på grundval av erfarenheterna från första världskriget.
Det som måste tilläggas är att framställningen uppvisar de för all konservativ analys närmast konstitutiva begränsningarna i sitt utelämnande av stora sjok av det historiska världsskeendet och i synnerhet dess ekonomiska och sociala realiteter. Begränsningar som leder till karaktäristiskt ensidiga, missvisande omdömen och ofta bara enkla, inskränkta och tanklöst upprepade propagandistiska påståenden om socialisterna, den “andra sidan” som anses kunna stämplas som helt enkelt “anti-amerikansk”. Här står tradcons inte neocons efter i svart-vit, krigslegitimerande förenkling.
Detta är ett arv från the House Un-American Activities Committee, mccarthyismen, fascismen, och, mer allmänt, konservatismen som “the stupid party”. Kapitalismen får inte petas på, inte ens när den förstör Amerika, eftersom den – ofta men långtifrån alltid under andra, förskönande namn – enligt alla amerikanska konservativa helt enkelt är Amerika, en tidlös ordning som är identisk med Amerika. Det är därför den som det i verkligheten ytterst handlar om att bevara. Kapitalismen och dess politiska ordning är den generiska konservatismens sine quibus non, och vad som blivit klart under de senaste årtiondena är att därför ingen typ av amcons är tillräcklig för att rädda västerlandet. Hela det högerkonservativa tänkandet blir här totalt ohistoriskt, och dessutom oförmöget att i det globala perspektivet förstå, höja sig till och bejaka den värdecentrerade historicismens förening av universalitet och partikularitet. Därför behövs inte bara en amerikansk post-paleokonservatism, utan också en amerikansk post-tradkonservatism.
Men mycket förblir viktigt i den äldre amerikanska konservatismen (några av de nya konservativa, som Kirk och Viereck, gick rentav så långt tillbaka i sin inspiration som till Babbitt, vars djupa filosofiska imperialismkritik blev grundläggande för dem och givetvis en naturlig anknytningspunkt för Ryn, som ju genom Leander redan var förtrogen med den när han kom till USA på 70-talet). Utöver Babbitt kan åtskilligt annat material från och om denna äldre amerikanska konservativa riktning, som alltså förnyades och utvecklades under efterkrigstiden, hittas i inlägg här på min nätplats, inte minst bokrekommendationer.
- 24 okt.
Åtminstone om konservatismen, bevarandet, ska omfatta världsfreden och civilisationen, bevarandet från fortsatt atlanthegemonistisk imperieaggression (denna har ju redan, och sedan länge, mycket svårt stört världsfreden), ledande fram till Europaförstörande storkrig. Det som dagens vanliga sorgerlig-borgerliga högers s.k. konservativa uppenbart inte anser att den ska. Det är detta det handlar om.
American Conservative Partys ordförande Haz Al-Din var förra helgen inbjuden som röst för en ny generation amerikaner till något som kallas Mingde Strategic Dialogue 2025 vid Renmin-universitetet i Beijing.
Information och bild från Arkansas Worker på X.
Enligt Dee East, likaledes på X, var Al-Din i samband med detta också “honored to experience an exclusive tour of the historical Peking University where young Mao Zedong first studied Marxism, and receive an authentic copy of William Z. Foster’s letter to Mao Zedong by CPC Editorial Director Professor Cheng Hu”.
