- 24 jan.
Voegelin diskuterar med viss utförlighet Egypten i första delen av Order and History. Holm tar upp saker av betydelse både för frågan om tillämpningen av analysen av den västkonstituerande differentieringsprocessen på det forntida Egypten, och för förståelsen av Egyptens tillhörighet till den fördifferentierade kulturtraditionen där det i Voegelins allmänna mening av “kompakthet” liknar Mesopotamien, och även i någon mån Indien i föreningen av ett informellt exofolkligt mytmyller med en allmänt erkänd sofi eller vad som i ljuset av den fullbordade differentieringen och abrahamismens etablering i form av exokristendomen i väst kom att förstås som en esosofi.
I Den gyllene kedjan inleder Lindbom avsnittet om Platon och hans betydelse för västerlandet med att återge hans berättelse om Egypten i Timaios:
“I sin dialog Timaios låter Platon huvudpersonen berätta om hur Solon en gång besökt en gammal egyptisk stad i Nildeltat och därvid berättat för folket där om de äldsta grekiska myterna, bland annat om ‘den första människan’. Då säger en gammal egyptisk präst till honom: ‘Solon, Solon, ni greker är alltid barn. En grek är aldrig gammal, ty ni är unga i er själ, och därför har ni ingen verkligt gammal tradition.’ Varpå beror detta? Jo, säger den gamla prästen, vi egypter förblir alltid hos det gamla, under det att ni greker ständigt utplånar, förintar det gamla. På så sätt blir ni greker alltid unga, naiva, och vet ingenting om det förflutna…Platon låter Timaios själv fortsätta. Det finns två modeller (paradeigma), det eviga Varat, som aldrig föds (ti to on aei, genesin de ouk ekon), och det som alltid föds och alltid dör och som aldrig finns i verkligheten, alltså ej i Varat självt. Det förstnämnda, det eviga Varat, fattas med intellektet, nous, under det att det dödliga fattas med våra sinnen. Det är detta odödliga vara, som är utgångspunkten för skapelsen, och i denna skapelse har Gud, som inte liksom grekernas Zeus är instängt i Varat utan höjd över allt, också låtit människorna ingå i skapelsen med den intellektiva odödligheten, nous, i sin själ och själen i sin kropp.”
Och Lindbom fortsätter med sin egen utläggning:
“I den gamla egyptiska prästens ord till Solon ser vi redan konturerna av det grekiska och därmed det västerländska. Den gyllene kedjan, traderingen i form av uråldrig visdom om de eviga sanningarna bryts. Grekerna bryter sig ut ur kosmos, och därmed riktas ett hot mot visdomen: skapelsen görs till föremål för sinnliga observationer, rationella analyser och spekulationer. Därmed tror grekerna att de vinner sann kunskap. I verkligheten förlorar de den verkliga kunskapen, den ‘vetenskapernas vetenskap’, varom Platon talar i flera av sina dialoger.
Allt detta, som Västerlandet under två och ett halvt årtusende stoltserat med, individualismen och rationalismen, är i verkligheten en förlust, och det tragiska är att medvetenheten om detta är skjuten tillbaka till det halvmedvetna och det omedvetna för att till slut bli glömd och förnekad. Individualismen hotar att utmynna i en atomism, som i sin tur leder till identitetsförvirring. Rationalismen leder till en profanvetenskaplig tro på att den sinnliga världen skulle kunna utforskas och att dess innersta hemligheter skulle uppdagas och därmed erbjuda ett underbart rike för tillfredsställandet av maktbegär och sinnesnjutningar.”
Brunton för sin del bidrog med sin ockultistjargongmättade populärdramatisering A Search in Secret Egypt, som Guénon, efter att tidigare ha berömt honom, ganska begripligt var missnöjd med.
- 23 jan.
Fördelen med att hitta och ansluta sig till ett politiskt parti som i stort har rätt i de väsentliga frågorna är, som jag ofta betonade när jag började försvara SD, att det underlättar ens politiska kommunikation. Det räcker att hänvisa till partiet, eller att folk bara vet att man är medlem i det, för att ens uppfattning ska stå klar, och man slipper därmed tala och skriva så mycket om politik själv och kan ägna sig mer åt kulturen, filosofin och andligheten.
Nu blev ju inte SD vad jag trodde att det skulle bli, och inte heller AfS, så det kändes ändå nödvändigt att fortsätta tala och skriva mycket om politik. Men fortfarande gäller i alla fall att jag bara gör det när det är något viktigt jag finner att andra inte säger, eller inte säger tillräckligt bra, eller ibland bara inte tillräckligt mycket eller ofta. Även när jag nu sedan länge står utanför den akademiska, kulturella och politiska offentligheten och inte längre kan nå mer än enstaka läsare, är känslan fortfarande att det gäller att försöka få andra att säga det som måste sägas, så att man inte behöver göra det själv.
Sedan länge har jag inget parti. Men i Tyskland och USA har den konservativa socialismen börjat växa fram i organiserad form (mer än i Frankrike, där den bara finns som idéströmning). Därför har jag de senaste åren kunnat hänvisa mycket till dess analyser i dessa länder, utan att behöva publicera egna. Men vare sig i den tyska eller den amerikanska håller jag med om allt, eller finner jag allt tillräckligt, och det har därför varit nödvändigt att tillägga vissa reservationer i egna tillägg.
Så är fallet också i denna senaste av InfraHaz på X om Trump och fascismen:
“The United States has been on a trajectory toward open fascist dictatorship for many decades.
Under George W. Bush, Obama and Biden, this transition by far accelerated the most.
In 2016, Trump and the MAGA movement actually slightly disrupted this transition.
The oligarchical elites then made a genius move. Understanding the total failure of Biden and the Democrats, they appropriated Trump’s disruptive populist politics and now employ it to expedite the transition into fascist dictatorship.
In 2016, left-liberals falsely accused Trump and MAGA of ‘fascism’. So-called ‘antifa’ libtards turned ‘anti-fascism’ into a bizarre psycho-sexual and cultural phenomenon.
They discredited all resistance to fascism with their ridiculous attempts to smear all anti-hegemony voices as fascists, and characterize basic cultural norms as ‘fascism’.
They set the stage for real fascism to take hold without any resistance, by discrediting all anti-fascist politics.
To be clear:
‘Trump’ is not a fascist. MAGA is not fascist. The oligarchical elites are fascists, and fascist dictatorship is a tool by financial capitalists.
Fascism is not ‘strongman’ or ‘authoritarian’ politics. It is not about strong conservative values or anything like that.
It is the open terrorist dictatorship of financial capitalist elites, to rescue decaying capitalist societies through militarist aggression.
Trump is just a showman who is being used to fulfill an agenda that has been in place for decades.
Real anti-fascism is about defending popular sovereignty and resisting militarist aggression. It is about upholding principles of national self-determination, and fighting slavery.
It is about rejecting Silicon Valley’s planned caste system and neo-feudal agenda.
Remember, Silicon Valley elites are all defense contractors. They are now being given unprecedented control over the government infrastructure by controlling all the software.
Private sector oligarchs are being given direct backdoor access to the reins of power in both the military and government.
These same Silicon Valley oligarchs created the ‘woke left’. A bogeyman that was meant to be destroyed and discredited.
Now they facilitate transition into open fascist dictatorship. And conveniently all the symbols and language of resistance have been discredited – associated with mentally ill, bizarre antisocial freaks.
Militarist designs on Mexico, Panama, Cuba, and Venezuela are part of the agenda.
Everyone must understand that no one is defending ‘American democracy’. No one is claiming Trump is some threat to ‘democracy’.
But there is a difference between open dictatorship and shadow dictatorship.
When elites get so bold that they start making moves toward open fascist dictatorship, the next step is driving the country to war, destruction, madness, nihilism and ruin.
A downward spiral our country has been on for decades culminating in total carnage and devastation.
Should you fear Trump? No.
You should remain vigilant. The US is headed to constitutional crisis and reconstitution.
Do not so easily accept the slavery these twisted, dark elites will propose to you in the name of ‘freedom’.”
Här måste tilläggas att definitionen av fascismen är för kortfattad och sakligt begränsad. Den militära aggressionen har historiskt syftat inte bara till territoriell expansion (av det slag Trump i sitt nya installationstal uttryckligen säger att han ska verka för) utan också till att krossa systemhotande alternativa samhällsordningar, och som en del av det övergripande syftet att slå ned arbetarrörelsen i allmänhet, något som också åstadkoms med andra medel i det egna landet. Här föreligger givetvis inte något sakligt missförstånd hos Haz, det är bara nödvändigt att även uttrycka denna del av definitionen i detta sammanhang.
Men även denna mer fullständigt artikulerade, centrala och korrekta definition – Kominterns gamla – är något ensidig. Om man fokuserar litet mer på fascismens egna subjektiva innehåll, arten av dess nationalism, etnicism, rasism, dess kulturella och historiska romantik, dess mer allmänna attityder på andra områden, dess klassbetingade socialpsykologi, sådant allt detta tar sig uttryck i dessa rörelsers massföljarskap i sociala media, ser man tydligare än Haz här vill vidgå den utsträckning i vilken MAGA-rörelsen, liksom den europeiska populistnationalismen, i sig tillhör och uttrycker övergången till fascismen, är protofascistisk.
Den s.k. MAGA-kommunismen var ett försök att anknyta till och rädda den legitima populistiska oppositionen genom att extrahera och separera den från detta likaledes förefintliga innehåll, och koppla den till en annan, helhetlig ideologi eller politisk förståelse.
Att wokevänstern är en skapelse av Silicon Valley-oligarkerna i syfte att kompromettera motståndet mot den fascism de nu bereder vägen för är en teori Haz lagt fram först den senaste tiden (även i ett av de inlägg jag hänvisade till här). Även om det skulle ligga sanning i den är den givetvis högst ensidig.
Wokevänstern är en av många karaktäristiska produkter av västmarxismens allmänna utveckling (sådan Rockhill och Losurdo analyserat den) och av postmarxismen, en alltmer bisarr surrogat- och pseudoradikalism som intellektuellt svagt rustade yngre generationer omedvetet, objektivt, tvingats retirera till efter många årtionden av nyliberalism, eller helt enkelt p.g.a. den allmänna nyliberala ideologiska hegemonin faktiskt tror är den enda rätta eller viktigaste formen av revolt. Uttrycken har förvisso blivit mer extrema och kuriösa under den tid termen woke använts, men dynamiken och logiken i utvecklingen går långt tillbaka i tiden. Långt innan det blev nödvändigt att förbereda en fascistisk utveckling har det varit fråga om atlantkapitalismens instrument som på olika sätt tjänat dess syften.
