- 13 jan.
Ett av de gamla, stora, ibland litet stabb-präktiga mångvolymverken med i en allmän mening (vid denna tid hade flera senare teoretiska riktningar kommit att eller börjat prägla litteraturvetenskapen) “positivistisk”, s.a.s. “urskillningslös”, alltomfattande ansats i svensk (i detta fall nordisk) humaniora, från den tid då de ledande ämnesföreträdarna fortfarande uppfattade sina respektive väldefinierade och knog-flitigt övade akademiska Discipliner (o taktfast, taktfast) som helheter i deras anda, som i sin tur, mer eller mindre klart uppfattat, ingick i den större helheten av Mänskligheten och dess Historia. Och då icke helt obetydliga delar av den läsande allmänheten förväntades köpa och äga dem. Man kan idag i alla fall inte annat än finna dem beundransvärda i deras användbarhet. Tolv volymer från första hälften av 70-talet.
Men det är nödvändigt att i viss mån problematisera det “kulturalistiska” (i Lindboms och även Huxleys mening) begreppet Litteraturen, liksom även Konsten och Musiken. Ja, t.o.m. det vanliga, övervägande profanhumanistiska, kulturalistiska begreppet Kulturen i sig. För utan den högre metafysiska sofsynen kan vare sig de stora helheter eller deras ändlösa delar, som dessa lärde ville vetenskapligt behärska, rätt uppfattas och förstås. Sofsynen i sig, oskiljaktig från den högsta sannings- och verklighetsvaron, är ytterst det enda vetandet, inkluderande det som omfattar fenomenvärldens teater.
- 12 jan.
Gyllene salen, 40-talet.
Jag har många sådana här kanske litet intressanta gamla foton ur familjealbum som jag känner att jag möjligen borde göra något meningsfullt med. Några har jag tidigare postat här.
Nicholas Capaldis grundliga genomgång från 1998 av den oundvikliga självupplösningen av det helhetliga projekt och program som den analytiska filosofin ursprungligen koncipierades som, tematiskt följd inom alla dess områden, med nödvändig början i den för hela projektet grundläggande vetenskapsfilosofin och förhållandet till vetenskapen, och fortsättande med metafysiken, kunskapsteorin, språkfilosofin, den filosofiska psykologin, vad Capaldi kallar den analytiska samhällsvetenskapen, etiken, den politiska filosofin och historiefilosofin.
När jag en gång träffade Capaldi på en av American Philosophical Associations stora konferenser i Philadelphia och nämnde att jag köpt boken blev han så generad p.g.a. dess höga pris att han bjöd på en extravagant frukost på hotellet dagen därpå, vilket gav möjlighet till fördjupad diskussion om innehållet. Jag har känt på samma sätt när jag träffat folk som köpt min bok om personalismen. Böcker som dessa är inte prissatta för individuella köpare utan för institutioner, främst universitetsbibliotek. Det gör tyvärr att alltför få läser dem.
