Om transgressiv konst

Alexander Mckay är säkert den främste nätnärvarande paleosocialistiske analytikern i anglosfären idag, framför både Maupin och Haz. Och vad jag kallar denna paleosocialism är fullt tillräcklig för att hans analyser ska rymma inslag vi naturligt uppfattar som relativt konservativa. Detta är förstås av största värde, även i hans viktiga diskussion nyligen om konsten, i anslutning till den uppmärksammade öppningen av OS i Paris. Av värde för en konservativ socialism.

Men han kan inte sägas själv vara konservativ socialist, med den definition jag skulle vilja ge en sådan, eller ens i den mening och utsträckning Maupin och Haz är det. Det står klart i ljuset av hans tidigare slappa och oinitierade gnäll rörande inte endast Haz (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) utan även Maupin (det senare desto märkligare som hans egen av honom alltid som auktoritativ accepterade partiledning, representerad av Joti Brar, och hennes far partigrundaren Harpal Brar, vars böcker han likaledes ständigt rekommenderar, länge samarbetat nära med denne). Och även i beaktande av hans allmänna åskådningsmässiga (dock att delvis skilja från hans praktisk-politiska) inställning till religionen och andligheten. Och slutligen också, föreslår jag, p.g.a. av vad han nu säger om transgressiv konst.

Hans kommentar till OS-spektaklet är att det inte var transgressivt, eftersom dagens kapitalistiska system är oförmöget att skapa sådan konst. Det är förstås en helt riktig iakttagelse såtillvida som den skjuter in sig på att det ju på intet sätt var systemhotande eller systemutmanande. Frågan om konsten och systemet, och därmed den i en allmän mening transgressiva konsten, är förstås mer central än någonsin, av de skäl han senare utförligt uppehåller sig vid.

Men en egentlig, konsekvent och fullständig konservativ socialism kan, föreslår jag, i ljuset av spektaklets substantiella innehåll och budskap även som systemkonsoliderande, ja systempropagandistiskt, inte diskutera denna fråga endast i Mckays allmänna termer, utan att behandla den mer precisa frågeställningen om vad det är som ska transgredieras, hur det ska ske, och varför. Transgressionsbegreppet måste dikotomiseras.

OS-spektaklet var oacceptabelt icke-transgressivt i förhållande till systemet, men också – och, kunde man tillägga, just därför – oacceptabelt transgressivt i förhållande till de överordnade värdena.Problemet är att de marxistiska socialisterna, även vissa av paleosocialisterna, liksom den “härskarklass” de vänder sig mot, om än delvis på annat sätt, i västvärlden sitter fast i den allmänna sekulära moderniteten och dess livsstilar, och därför inte förstår denna dimension i kristendomen, i annan religion, i den mer djupgående filosofiska idealismen, eller några andra genuina andliga traditioner. OS-obsceniteten var ju inte bara transgressiv konst i allmänhet, utan just ett hån mot religionen, och politisk-korrekt nog specifikt kristendomen. Även när Mckay i likhet med Haz och Maupin riktigt analyserar och fördömer vad som nu framstår som atlantkapitalismens obotliga, terminala dekadens i alla avseenden, inklusive den livsstilsmässiga och kulturella, förstår han helt enkelt inte att vad det här handlar om är livets ytterst sett absolut enda verkliga mening och mål, och att alla andra värden måste förstås i relation till det. Han har t.o.m., i sak bekräftande Voegelins och andras analyser, s.a.s. “erkänt” att hans politiska engagemang är vad han satt i stället för religionen. Man må jämföra med den mogna inställningen i detta korta klipp med Haz.

I de existerande socialistiska länderna utanför väst, och även i Rysslands stora kommunistparti, tycks det ju se betydligt bättre ut när det gäller den nödvändiga omprövningen på denna punkt. Uppvisandet av den nya ateismen som en distinkt atlanthögerprodukt av idag, såsom Chris Hedges’ boklånga, bekräftar att det är detta väst, vars höger under kalla kriget gjorde anspråk på att stå för de högre, religiösa och moraliska värdena, som nu är den främsta befrämjaren av sådan gudlös materialism som den existerande socialismen då anklagades för. Och det gäller inte bara i historiskt kristna länder. Lika signifikativt och betydelsefullt är Xis tolerans, ja aktiva understöd av religionerna idag, en del av hans allmänna kulturkonservatism, som också tycks innefatta en konstsyn.

Många jämförde årets OS-invigning med motsvarigheten i Beijing 2008 (redan före Xis generalsekreterar- och presidentskap), och även i Sochi 2014. Även på den blott humanistisk-kulturella nivån framstår den historiska socialismen i vissa icke oviktiga avseenden som mer konservativ eller mer befrämjande av högre kulturformer än dagens borgerlighets kapitalistisk-imperialistiska dekadensväst, som Mckay är inne på i detta avsnitt om konsten, även tidigare har berört, och lovar återkomma till. Stalins alla nya operahus o.s.v. förblir ju visserligen bara modern “kulturalism” i Lindboms mening – även Huxley urskilde klarsynt, när hans åskådning fördjupats på 40-talet, men också helt i linje med hans tidigare kritiska satirism, fenomenet sådant det då manifesterades i väst – men ändå av ett annat slag än vad nyliberalismen visat sig ha bringat.

Så länge Mckay, som bl.a. i detta konstavsnitt, helt förkastar vad han felaktigt och förringande kallar ideologisk eklekticism, d.v.s. kräver total anslutning till den historiskt existerande marxismen allena och i dess helhet, som om den som avslutat system var och måste accepteras som den definitiva och absoluta vetenskapliga sanningen, eller åtminstone ett för all framtid färdigformulerat program för tanke och forskning med redan uppdragna, orubbliga gränser och oifrågasättbara uppnådda resultat, verkar han tyvärr inte för vare sig arbetarklassens eller några andras yttersta väl. Tvärtom riskerar han att befrämja det rena mörkret och nya historiska tragedier. Även om marxismens alla mål uppnåddes, skulle också paleosocialister av hans typ förbli vad jag kallat existentiella idioter.

Till hans försvar bör dock tilläggas att han nyligen sträckt sig till att säga att religiösa och präster som ansluter sig till socialismen inte bara är välkomna utan essentiella. Här menar han sannolikt p.g.a. så mångas faktiska tro och övertygelser snarare än någon intrinsikal sanning, och hur det går ihop med kravet på anslutning till den oavkortade marxismen och förkastandet av vad han felaktigt uppfattar som eklekticism är oklart. Men det pekar ju i alla fall i rätt riktning, Maupins och Haz’ riktning, och därmed i förlängningen den jag tror på. Med den nya partibildning där Haz spelar en central roll men även organisationen Midwestern Marx vars företrädare medverkat i Mckays program, tycks han nu t.o.m. ha upphört med sitt kritiska gnäll. Det har, hoppas man, fallit platt till marken. Kanske kan han t.o.m. komma att ta ett nytt steg i riktning mot förståelsen av innebörden och nödvändigheten av de överordnade värdenas bevarande, förutan vilket socialism liksom allt annat, och inte minst kapitalism, blir inte bara meningslöst utan skadligt, ja katastrofalt.

Thérèse de Lisieux

American Conservative Party

Ett nytt amerikanskt parti. Även nu skulle man, som i fallet med dess närmaste ryska motsvarighet, vilja kunna använda ordet commservative i stället, om det hade fungerat etymologiskt och formellt som en förening av communism och conservatism. Nu får det i stället vara endast ett skämtsamt ord. Men syftningen är seriös.

Den meningsfulla typen av amerikansk konservatismen har misslyckats, fastslår ju nu Claes Ryn. Och den har gjort det av fler orsaker än dem han nämner. Hela det rådande atlantglobalkapitalistiska systemet och dess “liberala demokrati” har misslyckats.

Därför kan den västerländska högern inte längre försvaras. I det läge som uppstått efter detta misslyckande kan endast “kommservatismen” rädda det meningsfulla i de överordnade värdenas konservatism. Orden kommunism och socialism kan dock i övrigt, som sådana, laddas med alla de egentliga konservativa konnotationer, alla de överordnade värden, som i verkligheten redan ligger i deras etymologi.

Nu har i alla fall “kommservatismen”, eller vad som förhoppningsvis åtminstone kan utvecklas till en sådan, även om den måste terminologiskt uttryckas med två ord, den konservativa socialismen, fått ett nytt parti i USA, med Haz Al-Din som Executive Chairman och, som det ser ut, främste ideolog. I en intervju med DD Geopolitics förklarar han vad det handlar om. Det måste vara en av Haz’ bästa intervjuer eller presentationer, en utmärkt introduktion av just den typ som krävs i detta sammanhang. “Haz Al-Din’s ACP Vision: A Prosperous America in a Multipolar World”, är rubriken.

Nämnas bör att Haz använder begreppet likvidationism i en annan mening än den vanliga eller huvudsakliga bolsjevikiska, men att det finns belägg även för hans användning i debatten om Proletkult, en rörelse som Lenin kom att starkt motsätta sig. Haz anslutning till Lenin här, hans motstånd mot det han vänder sig mot under detta namn, är centralt, ja definierande för hans linje och måste så vara för all konservativ socialism.

Påminnas om bör ju också att den väg han och hans anhängare med denna partibildning väljer är den som Maupin avvisade när han i stället valde att starta icke-partiet CPI. Men denna skillnad har ju hela tiden funnits mellan honom och Haz, såtillvida som Haz tidigare, och redan från början, inriktade sig på att ta över gamla CPUSA.