I sin 624:e liveström, sänd i torsdags, gick Caleb Maupin åter igenom både den syntetiska vänsterns och neokonservatismens ursprung, historia och väsen. Alla enskilda saker han tar upp är sådana som han har behandlat många gånger tidigare, och under många år, ofta med betydligt större utförlighet och fler detaljer. Men detta får kanske sägas vara en ovanligt fullständig, helhetlig översikt av huvudlinjerna i dessa centrala konservativa analyser och reflexioner. Den syntetiska vänsterns och neokonservatismens temata samordnas möjligen också i något högre grad än tidigare, genom att innebörden av gemensamheten i bådas ursprung i den amerikanska ex-trotskismen tydligare betonas.
Musée des Beaux-Arts de Rennes
Vid en presskonferens i måndags offentliggjorde Sahra Wagenknecht äntligen att hon och hennes från Die Linke likaledes avhoppade anhängare kommer att starta ett nytt parti. Till dessa anhängare hör bl.a. Sevim Dağdelen, som fått avsevärd internationell uppmärksamhet för sin utrikes- och försvarspolitiska linje, men som inte fanns med bland dem som nu presenterade planerna för partiet.
En i tyska tidningar mycket uppmärksammad opinionsmätning visar att 27% av väljarna kan tänka sig att rösta på det nya partiet, och hela 40% av AfD-väljarna. AfD är, genom sin självständiga och relativt atlanticismkritiska utrikespolitiska kurs ett betydligt bättre parti än Melonis FdI, Åkessons SD, och väl t.o.m. Le Pens RN, men den tydliga oro som nu tycks kunna förmärkas i dess led förefaller ändå i högsta grad befogad. Dess politiska svagheter på andra områden, gemensamma med de andra ledande europeiska populistnationalisterna, gör att även de idag framstår som ett sämre alternativ än det som Wagenknechts parti skulle kunna bli. Wagenknecht utesluter fortfarande och med hänsyn till deras ståndpunkter på dessa andra områden – främst förstås det centrala, från atlanticismen aldrig helt åtskiljbara ekonomiska – med rätta samarbete med dem.
Man vågar dock givetvis ännu inte säga alltför mycket om hur det hela kommer utvecklas, men i Tyskland bedömer många nu att potentialen är stor. I Sverige presterade Arenas Håkan A. Bengtsson i P1:s Studio Ett i går en utmärkt, klarsynt analys av hela fenomenet och dess utsikter.
