Selected Essays
Arktos, 2015
Förlagets beskrivning på baksidan:
This volume, a companion to Evola’s Fascism Viewed from the Right and Notes on the Third Reich, contains many of his occasional essays on the topic of fascism as understood from a traditionalist perspective which were written between 1930 and 1971, thus comprising both his contemporary and post-war assessments of the fascist phenomenon.Here we find Evola’s views not only on Italian Fascism and German Nazism, but also his discussions of other movements such as the Spanish Falange and the Japanese Imperial ideal, as well as his commentary on such diverse subjects as Nazi esotericism, the idea of a new spiritual Order to lead Europe, and the reasons for his rejection of Nazi biological racism.Also included are interviews Evola personally conducted with Corneliu Codreanu, the leader of the Iron Guard, and Count Coudenhove-Kalergi, the founder of the Pan-European Movement (the forerunner of the European Union), and the full text of ‘Orientations’, the famous essay Evola wrote in 1950 concerning the proper approach of the European Right in the post-war era which he further developed in Men Among the Ruins. These essays show Evola to have been an unsparing critic of fascism, always urging traditionalists to aspire for something higher than the merely political.
Julius Evola (1898–1974) was Italy’s foremost traditionalist philosopher, as well as a metaphysician, social thinker, and activist. Evola was an authority on the world’s esoteric traditions and one of the greatest critics of modernity. He wrote extensively on the ancient civilisations of both East and West and the world of Tradition, and was also a critic of the political and spiritual movements of his own time from a traditional perspective. Arktos has also published his books Metaphysics of War (2007), The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography (2009), Fascism Viewed from the Right (2013), and Notes on the Third Reich (2013). [Subsequently they would also publish Recognitions (2017), The Bow and the Club (2018), The Mask and Face of Contemporary Spiritualism (2018), and Pagan Imperialism (2024).]
JOB:s kommentar:
I den här volymen från 2015 samlade och översatte Arktos många av Evolas till fascismen relateade artiklar från 30- och 40-talen (och även några senare) som är mindre kända än de likaledes av Arktos i engelsk översättning publicerade skrifterna Il fascismo visto dalla destra och Note sul Terzo Reich. Närmare bestämt just det urval som Edizioni Mediterranee i sin imponerande samlade opere-utgåva valt att komplettera sin utgåva 2001 av de två senare böckerna med under den gemensamma titeln Fascismo e Terzo Reich. Dock med undantag för försvarstalet vid rättegången 1951, eftersom det, som redaktören nämner i sitt förord, redan publicerats i engelsk översättning av Inner Traditions i Men Among the Ruins (som ett appendix); det har ersatts av en artikel om den vetenskapliga rasismens misstag från 1942. Till detta har, som framgår av baksidestexten ovan, lagts en översättning av första upplagan av den korta programmatiska skriften Orientamenti från 1950.
Kriterierna för detta urval, som alltså med de nämnda skillnaderna ursprungligen gjorts av Edizioni Mediterranee, framstår dock inte helt klara, såtillvida som det finns många fler artiklar i samma ämnen och från samma tid, men det måste ju ha bedömts omfatta de viktigaste och mest centrala. De många fler har dock också återpublicerats, även i översättning (åtminstone till franska); helt nyligen kom en ny volym i Edizioni Mediterranees utgåva, Dal Mediterraneo al Nord Olimpico: Articoli e conferenze (1920-1945) nella Mitteleuropa, med massor av dessa andra artiklar – och föredrag – av Evola, ursprungligen publicerade i Mitteleuropa (i den mening han accepterade) och på tyska, från 1920-45 som alltså inte medtogs i Fascismo e Terzo Reich och därmed inte heller återfinns i denna Arktos-samling.
Evola är ju, som jag alltid brukar påpeka, en problematisk hårdtraditionalistisk tänkare som, utöver allmänna hårdtraditionalistiska problematiskheter, dessutom avviker på problematiskt sätt i vissa av sina centrala utgångspunkter från andra hårdtraditionalister (och givetvis från alla mjuktraditionalister). Jag behöver inte upprepa mig om detta här.
I stället vill jag framhålla att det också finns en del viktiga distinktiva positioner hos honom som faktiskt fördelaktigt skiljer honom från den övriga hårdskolan. Till dessa hör framför allt hans långt mer exklusiva anslutning till vad som i väst uppfattas som den esoteriska andligheten, och därmed en frånvaro av det vanliga insisterandet på exoterismens nödvändighet i de olika “religionerna” och de för denna angivna skälen. Detta sammanhänger i sak med hans i jämförelse med den hårda huvudlinjen långt mer kritiska inställning till kristendomen eller, i stor utsträckning, abrahamismen i allmänhet. Och det är givetvis också av betydelse för hans politik.
- 4 nov.
Efter att ha anslutit sig till dem 1930 ledde Peter Flach Pasadena-teosoferna i Sverige under ca 40 år, i mycket, tror jag, tillsammans med sin fru Kathinka.
Ännu under första hälften av 80-talet kunde man träffa honom på de huvudsakligen av äldre djuptänkande damer arrangerade mötena i soffgruppen i hörnan längst in vid bortre väggen och fönstren i deras takhöga sal med strama pilastrar på första – eller var det möjligen andra – våningen i det strama, tidigt 20-talsklassicistiska huset vid korsningen Sveavägen-Tegnérgatan, där en jämförelsevis stram bokhylla bl.a. innehöll några titlar av Brunton.
I denna lilla broschyr stramar Flach ned teosofin till ett grundläggande minimum, fritt från de otroliga eklektisk-spekulativa utsvävningar som fyller Blavatskys böcker (med visst undantag för Nyckel till teosofien, där även hon tycks ha insett behovet av en stramare framställning).
Kata Dalström var teosof. Många socialister ända från 1800-talet förstod att marxismens tidsspecifika materialism, som ledande kommunister kunde insistera på även som ateism, var ohållbar som helhetlig världs- och livsåskådning. P.g.a. den, och till den knuten mer allmän, outrerad kulturradikalism, kunde socialismen inte nå mer helhetlig, entydig och bestående framgång under 1900-talet, och så länge den kvarstår kommer den aldrig kunna göra det.
Ännu återstår behovet av en stramning även av de alternativa, likaledes i hög grad 1800-talsspecifika, på det djupare åskådningsmässiga planet idealistiska formerna av socialism, som ofta accepterade inte bara kristendomen i idealistisk 1800-talsform, utan var mottagliga också för egentlig – d.v.s. esoandlig – upplysning genom österländska traditioner, inledningsvis bl.a. genom teosofin.
Endast genom en korrigerande revision av en del av deras romantiska moment kan socialismen också bli den de överordnade värdenas konservatism, som högern och kapitalismen under den nyliberala eran har visat att de inte kan representera.
