Genesis: Seven Stones

Från deras album Nursery Cryme (1971).

Genesis’ imaginativa orientering måste, som jag flera gånger nämnt, diskuteras, och i prog-sammanhanget gärna, för tydlighetens skull, i jämförelse med Yes’. Den är givetvis ett centralt moment i deras helhetliga artistiska vision. Men liksom i fallet Pink Floyd reducerar den inte den musikaliska kvaliteten. Detta är s.a.s. “seriös” musik i jämförelse med det myckna lättviktiga – inte därmed oviktiga, och naturligtvis inte heller ointressanta eller värdelösa, men just lättviktiga – inom den s.k. “klassiska” musiken, tidigare epokers pop.

Det här är en av de saker som är så viktiga att förstå. Musik blir inte bra, för att inte tala om “klassisk” i en av de två egentliga betydelserna, bara för att den blir äldre, blir kulturhistoria. Den banalaste och trivialaste pop av olika slag från 1900-talet har idag blivit vad som uppfattas och behandlas som s.k. “finkultur”. Men just detta är vad som också hänt, utan urskillning eller åtminstone tillräcklig urskillning, med hela den äldre s.k. “klassiska” musiken.

Därför finns ofta, ja nästan alltid, i musikkritiska sammanhang anledning att peka på och påminna sig om det som förblir lättviktigt, ja det som förblir mediokert i äldre tids musik, och vars felaktiga värdering förskevar receptionen av det viktiga nya. Och detta handlar om mer än modernistens gamla predikament.

Inte heller all tidig prog är viktig, intressant, tungviktig, “bra”, bara för att den tidiga proggen generellt, som genre, var det. Men problemet skärps i dess fall p.g.a. den ofta delvis giltiga men lika ofta malplacerade eller felanvända distinktionen mellan det seriösa och det populära och deras olika definierande genremässsiga och övriga kännetecken och deras allmänna kulturella konnotationer. Demarkationslinjerna utgör här alltför ofta hinder för den egentliga och djupare musikaliska förståelsen, och fastän det ignoreras i den allmänna oreflekterade uppfattningen är den rent genre- och epokmässiga determinationen av musikalisk kvalitet givetvis en högst begränsad faktor.

Den nödvändiga komplexifieringen av Burkeförståelsen

De som idag försöker – och de som tidigare, i mer begränsad omfattning, har försökt – konstruera en Konservatismen, en konservatism i bestämd form singularis och s.a.s. med stort K, fokuserar oftast på Burke. Han blir ett slags flexibel, i enlighet med hur hans egna principer med avsevärd rätt uppfattas, men också tidlöst giltig ungefärlig norm för denna Konservatismen förstådd som bevarande och förnyande vissa centrala högre värden i och genom inte bara den historiska förändringen, utan vad som direkt uppfattas som utvecklingen, det historiska framsteget. Som en “modern” och “framstegsvänlig” konservatism.

Detta fokus är generellt väl valt. I den mån den förstås som ett filosofiskt uttryck för konservatism, som en konservativ politisk filosofi, springer den värdecentrerade historicismen ur just detta tänkande, denna Burketolkning, och jag har själv sedan alltid anslutit mig till den.

Men jag har gjort det med vissa reservationer, modifikationer och tillägg, som nödvändiggjorts av de filosofiska och övriga åskådningsmässiga riktningar jag utöver den värdecentrerade historicismen försökt tillägna mig. Till desssa hör personalismen såväl som den fullständigare anslutningen till den moderna idealismen och den affirmation av den traditionalistiska skolans “österländska metafysik” i den mjuka tolkning jag velat förespråka.

Här finns stora, rent filosofiska – kunskapsteoretiska, etiska, värdefilosofiska, historiefilosofiska och metafysiska – frågor som jag här inte ska gå in på. Jag vill i stället bara helt kort signalera att det finns områden av politisk-filosofisk och helt enkelt bara politisk betydelse där förståelsen av Burke, och enkannerligen Konservatismens förståelse av honom, den förståelse Konservatismen-anhängarna omfattar, behöver komplexifieras, ja rentav problematiseras.

Man kunde tala om två stora, huvudsakliga sådana områden. Det första har jag länge i olika sammanhang berört, nämligen hans förhållande till liberalismen, den framväxande kapitalismen, den borgerliga revolutionen. Ingen Konservatismen innebär ett förespråkande av återgång till feodalismen och medletiden eller uppställande av dem som tidlöst giltiga. Burke som del av den specifikt moderna historien, denna politisk-, ekonomisk- och allmänt socialhistoriska dimension, har dessutom blivit allt viktigare för mig genom min av min av samtidshistoriens egen utveckling förändrade förståelse av den borgerliga politiska högerns väsen och potential (begreppet höger, som vi använt ända sedan Burkes egen tid eller den franska revolutionen, är självklart som de flesta begrepp inom historia, samhällsvetenskap och humaniora relativt, och givetvis inte mer så än begreppet vänster eller ens begreppen liberalism, socialism, eller demokrati, och huruvida denna relativitet är en svaghet eller helt irrelevant för den avsedda användningen beror helt på vilken historiefilosofi eller allmän förståelse av historien man omfattar). Den ibland extrema kruditeten i Burkes rent borgerligt-liberala försvar av kapitalismen och marknaden går inte längre att ignorera i diskussionen av vad som ofta kallas “liberalkonservatismen”.

Vad denna mer specifika problematisering allmänt handlar om framgår även av mina kritiska diskussioner av det senaste försöket att formulera – eller anspråken på att representera – en “alternativ höger”, en höger skild från just liberalismen, kapitalismen och den borgerliga revolutionen, trots att detta försök – och givetvis från mitt perspektiv fullt konsekvent och med nödvändighet – bl.a. utmärks av att det inte utgår från Burke.

Det andra området där Burkeförståelsen behöver komplexifieras är i vissa fundamentala avseenden egentligen inte sakligt skilt från detta första, utan bara en ytterligare aspekt eller dimension av det. Jag nämner det här som ett andra område delvis av det egentligen helt otillräckliga skälet att jag själv inte tidigare behandlat det som varande i behov av detta.

I likhet med de bästa av Konservatismens konstruktörer har jag tagit fasta på Burkes imperialismkritik, och bejakat försöket, exempelvis hos Russell Kirk, att identifiera en konsekvent och distinkt konservativ åskådning och linje bakom Burkes politik gentemot Irland, de amerikanska kolonisterna, och Indien.

Visserligen har jag haft problem med hans kampanj mot Hastings, som han trots den enorma mängd tid och kraft den tog i anspråk till slut helt enkelt formellt-juridiskt förlorade. Men detta har inte gällt den allmänna, sakliga innebörden av kritiken av imperialismens uttryck i Indien, försvaret av den gamla indiska kulturen som imperiet hotade genom sin framfart, utan endast att Burke faktiskt åtminstone i några avseenden tycks ha varit orättvis mot sin motståndare: Hastings delade såvitt jag förstår själv mycket av denna inställning och gjorde en del egna insatser för att bevara vad han uppfattade som den indiska kulturens värdefulla traditioner. Det finns, har jag tyckt mig märka, ett åtminstone något överdrivet, litet fanatiskt drag i den mångåriga personliga striden mot just Hastings, en fixering som till någon del stör vad som kunnat uppfattas som den bestående giltiga konservativa antiimperialism som alltså fortfarande representeras av de bästa av dem som bekänner sig till en Konservatismen.

Men stämmer bilden av Burke som helt enkelt motståndare till imperialismen? Det finns formuleringar hos en Kirk, och än mer hos en mot slutet i stor utsträckning av Kirk stödd paleokonservativ politiker och författare som Buchanan, som ger uttryck för vad som kan synas vara en inkonsekvens eller ett vacklande på denna punkt. Kirk kunde plötsligt, om än förvisso undantagsmässigt, börja tala om vikten av de plikter som han menade följde med USA:s faktiska ställning som imperium, på ett sätt som visserligen inte var något vanligt försvar för imperialismen, men ändå kan synas implicera ett accepterande av den som kan framstå som inkonsekvent. Och redan i undertiteln på Buchanans i flera avseenden problematiska bok Churchill, Hitler, and the Unnecessary War: How Britain Lost its Empire and the West Lost the World (2008) framträder vad som ser ut som samma hållning än tydligare. Hos andra konservativa, som den sene Burnham, är den förstås än tydligare, hur många viktiga sanningar den kritik av liberalismen som företas utifrån den än i övrigt rymmer. Scruton, som stödde Irakkriget 2003, uppvisar också entydigt en liknande hållning.

Men det finns en idéhistorisk förklaring till denna till synes oklara position. Inom Burkeforskningen har den etablerade förståelsen av denne högerwhigs kritiska förhållningssätt till imperiet ifrågasatts och reviderats av Daniel I. O’Neill i hans Edmund Burke and the Conservative Logic of Empire (2016). Delvis influerad av nyare riktningar i den allmänna imperialismforskningen, såsom den som representeras av David Cannadine i hans Ornamentalism: How the British Saw Their Empire (2001), avfärdar O’Neill både den vanliga tolkningen av Burke som helt enkelt liberal och förståelsen att han var antiimperialist.

I stället präglades hans tänkande på det aktuella området helt enkelt av en annan uppfattning av imperiet än de moderna liberalernas, av en distinkt konservativ logik, som säkert fortfarande, om än omedvetet eller oartikulerat, spelar en roll för många konservativa, liksom den med stor sannolikhet gjorde det för de nämnda tidigare konservativa under 1900-talet.

Det finns anledning att återkomma till och titta närmare på detta. Men de två områden där komplexifiering således är nödvändig hänger alltså ändå samman. Frågan om det allmänna förhållandet mellan konservatism och liberalism hos Burke, där det måste konstateras att den förra absolut inte var helt skild från den senare och de historiska krafter, intressen och förhållanden som den var ett uttryck för, återkommer givetvis i sammanhanget av imperiet såtillvida som detta, precis som whiglordernas samhälle i England, visserligen i någon mån trovärdigt kunde ges en konservativ legitimering, men i grunden var beroende av och en del av den helhetliga moderna historiska formation som liberalismen var ett ideologiskt uttryck för.

Marientorzwinger, Nürnberg