- 13 maj
Haz försvarar ACP mot kritikerna medels en rad förtydliganden, och etablerar en demarkationslinje mellan det nya partiet å ena sidan och såväl hans tidigare projekt Infrared som den memetiska MAGA-kommunismen å den andra.
Här är jag inte med längre. När han talar om kulturkriget förfaller Haz nu till total historiematerialistisk reduktionism av enklaste och grövsta kommunistiska slag, även ifråga om kulturen i sig, som helhet:
“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture. We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people. You can not create that or prescribe that on an ideological level, so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it, we are interested in waging the class struggle first and foremost. Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that, we’re not interested in putting the cart before the horse, we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”
Det finns mycket att säga om dessa extrema och absurda formuleringar (Haz kanske menar att det är en i Infrareds mening konservativ proletär kultur som “troligen” kommer uppstå, men att så kommer ske organiskt som bara en naturlig följd av framgångsrik klasskamp är närmast en paradoxal form av romantisk utopism). Men jag begränsar mig till att konstatera att med dem förlorar det från mitt perspektiv viktiga, nya och originella som Haz fört fram sin teoretiska grund, och börjar helt enkelt överhuvudtaget blekna bort.
Det utesluter de överordnade värdena, och strider mot de positioner Haz försvarade i Infrared när jag upptäckte honom hösten 2021 och, med användning av hans egna ord, försökte introducera honom som representerande en konservatism som kunde bringas till överensstämmelse med den sociala som jag tror på.
Det är både teoretisk-filosofiskt ohållbart och existentiellt idiotiskt, på samma sätt som Mckays – för en person på hans allmänna intellektuella nivå – idag nästan ofattbart primitiva, inskränkta och okunniga uppfattning om religionen. Detta är den marxism och kommunism som jag alltid försökt motsätta mig. Maupins CPI visar sig ligga långt framför ACP i den nödvändiga nya politiska idéutvecklingen.
De formuleringar Haz använder återfinns inte i partiprogrammet, men han talar här entydigt och uteslutande i egenskap av partiordförande. Vad han säger framstår dels som en följd av partiets anspråk på att vara den legitima fortsättningen av det gamla CPUSA, som sedan länge spårat ur och från vilket många medlemmar gått över till ACP. Så felfri som ACP tycks mena var inte vad jag kallat paleosocialismen.
Men det ser dels tyvärr i någon mån faktiskt också ut som svaga anpassningar och eftergifter från partiets sida till just de kritiker – inom den vanliga vänstern och de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska – som Haz bemöter.
I övrigt säger han förstås mycket bra, främst i de rent organisatoriska frågorna. Men att det är en bra, effektiv organisation som står för den kultursyn som Haz nu förklarar gör det ju knappast bättre. Förhoppningsvis finns möjlighet, genom den öppenhet för kritik, nya idéer och icke-marxistiska socialister och nationella befrielserörelser, för den nya syntes som Haz ändå fortfarande talar om, till omprövning på denna avgörande punkt.
- 12 maj
Nyutgåva av Babbitts första bok, publicerad av Claes Ryns National Humanities Insitute 1986, med inledning av Russell Kirk:
Babbitts verk “will”, enligt Ryn, “always stand as a monument to American intellectual culture at its finest”.
Jag har tidigare publicerat ett av kapitlen, What Is Humanism?, uppdelat i fyra delar, och med en inledning där jag diskuterar varför denna fråga är viktig, och varför även just Babbitts svar är viktigt.
