- 18 maj
Trevlig film (om det kallas så) från CGTN, i deras serie ‘China in the Classics’:
- 16 maj
Det är viktigt att förstå den fulla innebörden av Haz’ förklaring av ACP:s förhållningssätt till “kulturkriget” som jag nyligen diskuterade. Min förhoppning har förstås varit att partiet skulle omfatta de positioner Haz företrätt i Infrared.
I förklaringen bekräftade han visserligen anslutningen till Lenins linje mot Proletkult och försvar för det klasstranscenderande värdet även av äldre, icke-proletär kultur, av kulturarvet. Men formuleringarna kring kulturkriget svarade tyvärr inte alls mot denna förståelse. De kan säkert förklaras som taktik, nödvändiggjord av partiets för vänsterns tillstånd signifikativa kritiker, av behovet att visa att ACP är ett riktigt kommunistparti och inte fascister. Men behövs verkligen denna kompromisstaktik? Varför måste egentligen sådan hänsyn tas till den vanliga vänster de i så väsentliga avseenden avser att motarbeta politiskt? Maupin har helt riktigt släppt allt sådant.
Man måste titta närmare på Haz’ formuleringar:
“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture.”
Det här är en position jag föreslår att man fullständigt måste ta avstånd från. I vissa centrala avseenden, ifråga om de överordnade värdena, är det nödvändigt att ett visst slags kultur föreskrivs. Att förneka det är relativism eller nihilism. Föreskrivandets former kan diskuteras och variera, men det vissa slagets kultur är ytterst vad allt handlar om. Om ACP överhuvudtaget inte är intresserat av att föreskriva den, måste man ta avstånd från ACP.
“We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people.”
Detta är helt enkelt fullständigt fel. Vad vi uppfattar som den materiella verkligheten bidrar givetvis till att definiera kulturen, och även i enlighet med marxismens analys. Men vad är egentligen denna verklighet? Kan Haz filosofiskt försvara materialismen? Jag har inte ens hört honom försöka det. Den 1800-talsmaterialism som trots dess dialektiska och historiska sofistikation präglar marxismen är i sig en filosofiskt och sofiskt vederläggbar absurditet.
Och kulturen definieras primärt av en lång rad andra faktorer: historiska överföringar och kontinuiteter, insikter, förståelser, egenskaper, medvetandeinnehåll och andliga tillstånd och sanningar bortom och delvis oberoende av den materiella verkligheten i den mening Haz med marxismen avser.
“You cannot create that or prescribe that on an ideological level,”
Kulturen inte bara kan utan måste definieras och föreskrivas på ett sätt som går utöver Haz’ materiella verkligheter, på en i vid mening “ideologisk” nivå.
“so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it,”
Om så, bör ingen intressera sig för ACP. Kulturen måste alltid kämpas för.
“we are interested in waging the class struggle first and foremost.”
Haz har redan fått klasskampen att framstå som nihilism och potentiellt barbari.
Historiskt har den, på det hela taget inte visat sig vara det eller leda till det, men det beror på att den har fungerat på ett helt annat sätt än det Haz beskriver.
“Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that,”
Givetvis kommer en framtida proletär kultur uppvisa sina egna, unika, organiskt framvuxna, sälvständiga drag, även om den ju enligt marxismen inte kommer förbli proletär utan, efter det de historiska, produktionsordningsdefinierade klassernas försvinnande, som omfattar även proletariatet, utvecklas till en gemensamt-mänsklig kultur. Och självklart kommer det vara fråga om kulturella element i positiv mening, som tillförs den framtida, universellt-mänskliga kulturen. Men det räcker inte med arbetarrörelse, arbetarpolitik och arbetarklasskamp som sådana, och det framstår som rent kuriöst att Haz talar om att dessa bara “troligen” kommer generera en proletär kultur i – får man förmåda – positiv mening. Vad händer om så inte sker?
“we’re not interested in putting the cart before the horse,”
Endast för en extrem vulgärmarxism kan arbetarrörelsen som förändrande folkets materiella realiteter genom klasskamp ses som en häst som drar kulturens vagn. Rätt “ideologiskt” definierad är kulturen den häst som drar alla vagnar.
“we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”
Hade jag hört Haz säga detta på Infraredkanalen 2021 hade jag knappast ägnat honom någon fortsatt uppmärksamhet.
Kulturen omfattar, fullständigt definierad, den andliga kulturen. Ingenting har mig veterligen hörts som tyder på att Haz närmare studerat den traditionalistiska skolan i sig. Men hans intresse för Dugin var tillräckligt för att han skulle förvärva åtminstone ett mått av förståelse av vad den handlar om. Som ledare för Infrared välkomnade han den, välkomnade han personer som anslutit sig till den men också var välvilligt inställda till Haz’ dåvarande politiska program. Detta omfattade en helt annan kultursyn än den Haz nu förklarar är ACP:s, en kultursyn som även kunde inkludera traditionalismens andlighet, ja t.o.m., kunde det tyckas det, i dess “hårda” form, den form jag själv som helhet avvisar.
Här fanns hursomhelst en lysande öppning för en ny amerikansk rörelse för marxismens nödvändiga revision på dess svagaste – rent ohållbara – punkter, eller, som jag skulle föredra, för att programmatiskt gå utöver hela marxismen och reducera den till delsanningar inom ramen för en ny konservativ socialism. Det vore tragiskt om vad som nu är Haz’ huvudprojekt, ACP, skulle stänga denna öppning och återfalla till den för mig oacceptabla, oavkortade marxism som kan tolkas på det sätt Haz gör i sina nya ord om kulturkriget.
Efter några dagar visar det sig emellertid att han skärpt sig och återigen låter som Infrared. D.v.s. han motsäger nu helt det citerade stycket i försvaret av partiet.
Vad han nu ånyo säger ska ses som en allmän vision; de historiska hänvisningarna till Trotskij, Stalin och västmarxismen är mycket förenklade och håller verkligen inte helt (Trotskijs litteraturkritik, exempelvis, görs inte rättvisa, inte heller alla västmarxister, och Stalins kulturkonservatism var förstås långtifrån tillräcklig p.g.a. hans materialistiska statsideologi). Men det är den helhetliga visionen, den allmänna historiska förståelsen, även av kulturen, som jag från början uppfattade som det viktiga med Infrared, och såg som lätt vidareutvecklingsbar till den socialistiska konservatism jag själv skulle vilja försvara. Jag citerar därför in extenso de nya formuleringarna:
“According to orthodox Marxism, the development of history is divided into discrete stages:
1) Primitive communism
2) Slave society
3) Feudalism
4) Capitalism
5) Socialism (lower and higher phases)
Following the 1917 October Revolution, Russian Marxists anticipated the beginning of transition into Socialism, a new stage of history.
However, there was uncertainty about how to make meaningful sense of the past.
According to certain trends associated with Trotsky, the arrival of Socialism meant the complete liquidation of the past.
Socialism was to be an abrupt change that totally eliminated everything before: Family, culture, art, nationality, etc. – in order to set about building a totally new society from scratch.
Everything from the past would be thrown away: All traditions, all wisdom, all culture – since these belonged to ‘lesser’ stages of history.
Many ‘Marxists’ in Western countries share this perspective.
Lenin fiercely rejected these trends. In a speech, he remarked:
‘[…] it would mean falling into a grave error for you to try to draw the conclusion that one can become a Communist without assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind. It would be mistaken to think it sufficient to learn communist slogans and the conclusions of communist science, without acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result. Marxism is an example which shows how communism arose out of the sum of human knowledge.’
‘We must bear this in mind when, for example, we talk about proletarian culture. We shall be unable to solve this problem unless we clearly realise that only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture. The latter is not clutched out of thin air; it is not an invention of those who call themselves experts in proletarian culture. That is all nonsense. Proletarian culture must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society.’ [ Båda styckena är hämtade från Lenins tal om ‘Ungdomsföreningarnas uppgifter’ vid Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds kongress 1920.]
Lenin’s interpretation of Marxism was clear, an interpretation that would be faithfully carried out by Stalin:
In addition to discrete stages of society, there is one, indivisible, integral whole of history irreducible to any specific mode of production.
Not everything that came from the past is eternally stamped by one specific economic system.
Communism can be understood not just as the common ownership of society’s economic wealth, but the common integration of all history:
The common thread that unites all world-history into one, continuous, rational and holistic development – what Marx called the ‘riddle of history solved.’
Across every stage of history, there is
1) A particular mode of production
2) The total accumulation and integration of history.
This second aspect is the context, background, and shadow that follows all stages of historical development. It is there, in the background, as the very context of class struggle – a fight for the entire accumulated historical existence of mankind.
In this sense, communism exists in every stage of history as a hidden context, a shadow, a spectre, or ‘riddle of history solved.’
Communism doesn’t annihilate all aspects of culture, family, tradition, or norms of present society.
For these are not just ‘capitalist structures’ but also the accumulated wisdom, experience and knowledge of generations of peoples across all world history.
Lenin’s ‘sum of knowledge’ interpretation was faithfully implemented under Stalin.
Throughout art, architecture and culture, the integrity of history was preserved, and inspirations were drawn from all epochs. Stalinist art incorporated styles from all eras of history.
Family life was not annihilated, but enriched and freed from the anti-human evils of capitalism.
Trotsky’s view was condemned as bourgeois. It found its home in the West only.”
Så långt alltså Haz’ senaste utläggning. Orden inger hopp, återger det hopp som var på väg att försvinna efter det grova avståndstagandet från kulturkriget. Men efter det senare inställer sig ju ändå oundvikligen frågan: är det nu ACP:s uppfattning som presenteras, eller är det bara Haz’ egen? Talar han även här som partiordförande, eller bara som sig själv, i linje med sitt första projekt, Infrared?
Lenins kultursyn är givetvis också otillräcklig p.g.a. hans materialism. Men om, som han säger, “assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind”, “acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result”, är nödvändigt; om “communism arose out of the sum of human knowledge”; om “only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture”; om denna kultur inte är “clutched out of thin air”, inte är “an invention of those who call themselves experts in proletarian culture”; om tron att så förhåller sig är “all nonsense”; om den proletära kulturen “must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society” – redan då är det ändå omöjligt eller åtminstone oriktigt att se kulturen som blott en kärra medsläpad av klasskampens av folkets materiella realiteter drivna häst.
Redan då måste i stället ett visst slags kultur “ideologiskt” föreskrivas. Och om så ska ske är kulturkriget nödvändigt. Inte minst kriget mot uppfattningen att det är “gibber” – och mot partier som hyser denna uppfattning.
