- 8 nov. 2025
Mer från Revolutionära Konservativa Internationalen, eller närmare bestämt dess brittiska sektion, Revolutionary Conservative Party, i form av ett nytt avsnitt av Fiona Lalis och Khaled Malachis nya program, eller podd, A World on Fire:
“The end of the Cold War was meant to usher in an unprecedented era of world peace.
Yet, three decades of endless conflict have instead left a trail of destruction and barbarism across the globe. Far from being peacemakers, the Western powers carry a blood-soaked record that speaks for itself.
Now, as tensions rise once again in Latin America, Ukraine, and the Middle East, we ask: Why do capitalists go to war?
Is it enough to point to the profits of the arms industry, or is war and militarism rooted more deeply in the very foundations of the capitalist system itself?”
Liksom i förra avsnittet ligger de intressant nära en Mckays analys och bild av världsskeendet, med starkt fokus inte bara på högerns utan lika mycket på vänsterns fel. De trotskistiska särdragen framstår nästan som nedtonade på ett sätt som kanske i bästa fall pekar mot en framväxande konservativ samsyn på de här behandlade områdena. Åtminstone är det ett faktum att det föreligger stora gemensamma överlappningsytor.
Och detta gäller även i relation till den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken. Man kan sammanfatta det som att Lali och Malachi helt enkelt säger det mesta av det väsentliga som alltid återfunnits också i den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken av neocons och interventionistliberaler på de behandlade områdena, och att de säger det på samma sätt, men att de också tillför de marxistiska delsanningar – ekonomiska, sociologiska, politiska – som saknas i denna kritik.
Deras frånvaro i den högerbundna kritiken gör, trots allt det som är rätt och riktigt i den, så långt den går, att den ändå är helt otillräckligt verklighetsförankrad och verkningsfull; ja, att den rent principiellt förblir maktlös i de för den nödvändiga förändringen avgörande avseendena. Och detta även nu när den i USA slutligen rör sig utöver de begränsade intellektuella kretsar där den under mycket lång tid kontinuerligt formulerats, och utöver Pat Buchanans och Ron Pauls politiska minoritetsfalanger. Under det förenade inflytandet av verklighetens oignorerbara tryck och omprövande populära mediapersonligheter som är för stora för att tystas och marginaliseras är den på väg att bli en majoritetsriktning bland de republikanska väljarna.
Men det kommer inte räcka. Det kan inte räcka, när denna opinionsriktning fortfarande uppvisar de brister jag pekade på även i min kommentar till Daniel McCarthys i övrigt bra framställning av de olika huvudtyper som länge ensamma utgjort konservatismen i Amerika. Krigen, det kulturella förfallet och massmigrationen beror till avgörande del på den kapitalism eller marknadsekonomi som även de själva tjänar; på den borgerliga ideologins konstitutiva begränsningar.
Nu kompletteras de typer av konservatism McCarthy gick igenom förhoppningsvis av den amerikanska sektionen av RCI, Revolutionary Conservatives of America, om även de förmår fasthålla de i min mening konservativa tendenser vi ser i den brittiska. Och i USA finns ju också – såväl i de avseenden som diskuteras i detta avsnitt av ‘World on Fire’ som i viktiga andra – den nya, nödvändiga konservativa socialismen tills vidare representerad av American Conservative Party med InfraHaz som ordförande. Som vanligt handlar det om den inifrån USA kommande förändring som förblir det viktigaste av allt när det gäller att rädda västerlandet.
Men har dessa nya partier och denna nya international verkligen förmågan att lyckas med detta? Har de resurserna att övervinna det modernitetens allmänproblematiska idéarv som marxismen i så hög grad bygger på? Har de perspektiv och insikt nog att revidera det, uppge sina reduktionistiska vetenskaplighetsanspråk, och utveckla en genuint filosofisk förståelse av de verkligheten som helhet och dess överordnade värden?
Trots de genombrott som skett inom det marxistisk-aktivistiska lägret i USA under, ungefärligen, de senaste fem åren – med början strax efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018 som visade att den inte tänkte utvecklas i den riktning jag hoppats på och därför tvingade mig till nya omprövningar – uppvisar de hittills existerande organiserade politiska uttrycken alltför stora ofullkomligheter i detta avseende.
InfraHaz, med sitt uttryckliga bejakande inte bara av element av konservatism utan, via Dugin, förutom heideggerianska inslag också rent traditionalistiska i den traditionalistiska skolans mening, nådde i sina tidiga framställningar längst, tillsammans med Maupin som numera t.o.m. övergått till att benämna sin socialistiska position “innovationistisk” i stället för marxistisk.
Under samma tid utvecklade Mckay i Britannien en i sak i hög grad motsvarande konservativ argumentation utan någon som helst teoretisk revision, vilket bekräftade rimligheten av det begrepp jag velat använda: paleosocialismen. D.v.s. en socialism av äldre marxistisk typ som, fastän givetvis också kulturradikal i väsentliga avseenden, låg så långt från postmarxismens kapitalistiska överbyggnads- och surrogatvänsters politiska korrekthet att den trots den allmänna materialistiska åskådningen ändå i vissa avseenden kunde jämförelsevis betraktas som i god mening konservativ i kulturell mening och med rätta benämnas så. Och som även i mycket kunde ses som den norm och historia som västmarxismen, som Losurdo och Rockhill visar, kommit att avvika från i synnerhet under kalla kriget; som implicerades av vissa av deras forskningsresultat.
Vad som talar för att marxisterna kommer fortsätta utvecklas i rätt och i ny mening revisionistisk riktning är dels att kulturen i allmänhet har fortsatt röra sig bort från den kontextspecifika 1800-talsmaterialism – långt bortom den metodologiska, den möjliga, blott fenomenellt-metodologiska – som marxismen alltid suttit fast i, genom spridningen av fler religioner och andliga traditioner än den anpassade och försvagade kristendomen i väst, om än icke sällan i otillbörligt förenklad nyandlig popform, i sin tur anpassad till andra problematiska moderna västerländska kulturella tendenser: modernitetens romantiska sida, i stället för den rationalistiska.
Och dels att yngre socialister därför rimligen mer och mer komma upptäcka att denna materialism numera kommer från högern och kapitalismen. Det är dess systems behov av teknologiutveckling som nödvändiggör en materialistisk utbildning och indoktrinering som ensidigt formar hela samhället och därmed bryter ned dess kulturella, moraliska och andliga förutsättningar. Systemet är ett maskineri drivet av i hög grad historiskt och kulturellt betingade intressen. Det är dess krav som exempelvis oavbrutet, direkt och indirekt, befrämjar den akademiska filosofins helt dominerande s.k. fysikalism i olika former, som allmän åskådning den mänskliga illusionens tätaste mörker.
Som Chris Hedges har framhållit och jag tagit upp i några inlägg är också den s.k. “nya ateismen” en distinkt atlanthögerprodukt. Förr, påpekar han, fördömde den amerikanska högern Sovjetblocket för dess ateism; idag är det just från denna höger som ateismen kommer. Till skillnad från Mckay försvarar han nu teismen i sig. (Det kunde ju på den punkten nu invändas att neocons och atlantevangelikaler – med svenska efterföljare särskilt i KD, L och SD – nu håller på att förvandla även kristendomen till en folkmordsideologi.)
Allt detta gör att det framstår som osannolikt att socialister i yngre generationer idag och i nya i framtiden på allvar ska kunna omfatta marxismens som helhetlig åskådning problematiska gamla idéarv. Men deras existerande organisationer har länge stått under ledning av äldre personer som varit ofullkomligt mottagliga för de nämnda förändringarna och i hög grad insisterat på ortodoxi, och de yngre företrädarna ansluter sig till och följer dem hittills explicit. Här finns ett oerhört tröghetsmoment.
Ändå måste frågan ställas om det är mer sannolikt att högerkonservativa skulle på effektivt sätt tillägna sig och införliva marxismens sanningar än att de socialistiska marxisterna accepterar konservatismens och traditionalismens. Svaret på den frågan är nej, så länge det innebär eller omfattar en historiens rörelse utöver kapitalismen. Det är en av marxismens viktiga sanningar att kapitalismen inte är ett tidlöst system och inte kommer bestå för evigt. Och det är en delsanning som alla konservativa borde välkomna. Men tillhör de den borgerliga högern kan de ju inte göra det.
- 5 nov. 2025
Selected Essays
Arktos, 2015
Förlagets beskrivning på baksidan:
This volume, a companion to Evola’s Fascism Viewed from the Right and Notes on the Third Reich, contains many of his occasional essays on the topic of fascism as understood from a traditionalist perspective which were written between 1930 and 1971, thus comprising both his contemporary and post-war assessments of the fascist phenomenon.Here we find Evola’s views not only on Italian Fascism and German Nazism, but also his discussions of other movements such as the Spanish Falange and the Japanese Imperial ideal, as well as his commentary on such diverse subjects as Nazi esotericism, the idea of a new spiritual Order to lead Europe, and the reasons for his rejection of Nazi biological racism.Also included are interviews Evola personally conducted with Corneliu Codreanu, the leader of the Iron Guard, and Count Coudenhove-Kalergi, the founder of the Pan-European Movement (the forerunner of the European Union), and the full text of ‘Orientations’, the famous essay Evola wrote in 1950 concerning the proper approach of the European Right in the post-war era which he further developed in Men Among the Ruins. These essays show Evola to have been an unsparing critic of fascism, always urging traditionalists to aspire for something higher than the merely political.
Julius Evola (1898–1974) was Italy’s foremost traditionalist philosopher, as well as a metaphysician, social thinker, and activist. Evola was an authority on the world’s esoteric traditions and one of the greatest critics of modernity. He wrote extensively on the ancient civilisations of both East and West and the world of Tradition, and was also a critic of the political and spiritual movements of his own time from a traditional perspective. Arktos has also published his books Metaphysics of War (2007), The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography (2009), Fascism Viewed from the Right (2013), and Notes on the Third Reich (2013). [Subsequently they would also publish Recognitions (2017), The Bow and the Club (2018), The Mask and Face of Contemporary Spiritualism (2018), and Pagan Imperialism (2024).]
JOB:s kommentar:
I den här volymen från 2015 samlade och översatte Arktos många av Evolas till fascismen relateade artiklar från 30- och 40-talen (och även några senare) som är mindre kända än de likaledes av Arktos i engelsk översättning publicerade skrifterna Il fascismo visto dalla destra och Note sul Terzo Reich. Närmare bestämt just det urval som Edizioni Mediterranee i sin imponerande samlade opere-utgåva valt att komplettera sin utgåva 2001 av de två senare böckerna med under den gemensamma titeln Fascismo e Terzo Reich. Dock med undantag för försvarstalet vid rättegången 1951, eftersom det, som redaktören nämner i sitt förord, redan publicerats i engelsk översättning av Inner Traditions i Men Among the Ruins (som ett appendix); det har ersatts av en artikel om den vetenskapliga rasismens misstag från 1942. Till detta har, som framgår av baksidestexten ovan, lagts en översättning av första upplagan av den korta programmatiska skriften Orientamenti från 1950.
Kriterierna för detta urval, som alltså med de nämnda skillnaderna ursprungligen gjorts av Edizioni Mediterranee, framstår dock inte helt klara, såtillvida som det finns många fler artiklar i samma ämnen och från samma tid, men det måste ju ha bedömts omfatta de viktigaste och mest centrala. De många fler har dock också återpublicerats, även i översättning (åtminstone till franska); helt nyligen kom en ny volym i Edizioni Mediterranees utgåva, Dal Mediterraneo al Nord Olimpico: Articoli e conferenze (1920-1945) nella Mitteleuropa, med massor av dessa andra artiklar – och föredrag – av Evola, ursprungligen publicerade i Mitteleuropa (i den mening han accepterade) och på tyska, från 1920-45 som alltså inte medtogs i Fascismo e Terzo Reich och därmed inte heller återfinns i denna Arktos-samling.
Evola är ju, som jag alltid brukar påpeka, en problematisk hårdtraditionalistisk tänkare som, utöver allmänna hårdtraditionalistiska problematiskheter, dessutom avviker på problematiskt sätt i vissa av sina centrala utgångspunkter från andra hårdtraditionalister (och givetvis från alla mjuktraditionalister). Jag behöver inte upprepa mig om detta här.
I stället vill jag framhålla att det också finns en del viktiga distinktiva positioner hos honom som faktiskt fördelaktigt skiljer honom från den övriga hårdskolan. Till dessa hör framför allt hans långt mer exklusiva anslutning till vad som i väst uppfattas som den esoteriska andligheten, och därmed en frånvaro av det vanliga insisterandet på exoterismens nödvändighet i de olika “religionerna” och de för denna angivna skälen. Detta sammanhänger i sak med hans i jämförelse med den hårda huvudlinjen långt mer kritiska inställning till kristendomen eller, i stor utsträckning, abrahamismen i allmänhet. Och det är givetvis också av betydelse för hans politik.
