- 14 apr.
- 12 apr.
Den traditionalistiska skolans svenska grundbok, 1959.
Ganska stora puertoricanska X-kontot COMBATE (@upholdreality) jämför några idag framträdande aspekter av vad det uppfattar som Kinas och USA:s ekonomiska system och deras funktionssätt och resultat i en tråd vars nio delar jag lägger samman här:
“The United States consumes what others build.
China builds what others need.
In a conflict over trade, finance, and supply chains – Only one system can scale production, redirect flows, and absorb pain.
This isn’t a war China fears. It’s one it calculated.
–
The U.S. economy rests on financial rent and military coercion.
Its power depends on maintaining monopoly control over flows it no longer produces: – Software it licenses – Patents it enforces – Currency it prints
The U.S. outsourced labor, privatized infrastructure, and handed capital the steering wheel.
China retained state control and made production the spine of its development strategy.
It now produces more manufactured goods than the U.S., Japan, and Germany combined – because it never surrendered the means to do so.
–
The U.S. economy is dominated by the FIRE sector – Finance, Insurance, and Real Estate – which makes up over 20% of U.S. GDP (doubling the manufacturing share), yet produces no tangible goods.
Credit flows to speculation: asset inflation, buybacks, and debt servicing – not production.
The U.S. Federal Reserve defends asset prices, not industrial stability. China’s financial system is subordinated to national goals.
Over 70% of banking assets are state-controlled.
China’s “Big Four” banks are among the largest in the world – funding infrastructure, manufacturing, and tech development.
State-owned enterprises control over 40% of China’s industrial assets, directing capital into strategic sectors: energy, telecom, transport, and heavy industry.
One system is ruled by finance.
The other commands finance to serve production and sovereignty.
–
This isn’t just a clash of policies – it’s a clash of economic systems.
The U.S. economy is structurally driven by short-term profit and private capital. Results:
– Core industries outsourced
– Infrastructure neglected
– Annual trade deficits over $1 trillion, financed via money printing and debt
– More GDP from fictitious assets and paper than goods
China’s economy is built under long-term state direction:
– Investment flows to infrastructure, industry, and technology – before demand exists
– National priorities guide capital, not stock prices
– Projects are judged by strategic impact, not quarterly returns
– Economic planning spans decades, not election cycles
Where one system waits for the market to justify action, the other builds the foundation first – then scales everything around it.
Only one of these models is structurally equipped for a prolonged struggle.
–
In response to sanctions, embargoes, and global instability, China did not beg for reintegration.
It reorganized.
Xi Jinping’s Dual Circulation policy, launched in 2020, formalized this pivot:
– Internal circulation builds a self-sustaining cycle of production, consumption, and tech upgrading
– External circulation reroutes trade and investment toward non-hostile, dollar-optional partners
In 2023:
– Roughly 60% of GDP growth came from domestic demand
– Manufacturing investment rose 8.5%, led by semiconductors and green tech
– Yuan-based trade settlements increased 35% YoY [year-over-year]
– Most export growth went to BRICS+, ASEAN, and RCEP
This was not isolation. It was systemic insulation – a deliberate firewall against imperial leverage.
–
Structural insulation requires monetary sovereignty – not symbolic, but operational.
China is dismantling the architecture of dollar dominance not through confrontation, but through replacement: a parallel financial system rooted in state control, commodity trade, and productive alignment.
– The People’s Bank of China has signed currency swap agreements with 40+ central banks, allowing trade to bypass the dollar
– CIPS, China’s alternative to SWIFT, cleared over ¥100 trillion in 2023 across 65+ countries
– Yuan-denominated oil contracts in Shanghai now cover nearly 10% of global Brent trade [Nordsjöolja]
– The digital yuan has processed ¥1.8 trillion, designed for cross-border use under sanction conditions
As Xi Jinping stated, “Financial security is an important part of national security.”
China’s response is not reactive.
It is systemic: an architecture built to protect development from the empire of debt.
–
Monetary sovereignty alone is insufficient.
If the core technologies remain foreign-controlled, so does the future. The West does not defend innovation – it defends monopoly.
– Intellectual property functions as a rent extraction regime
– Licensing locks in dependency
– Export bans are not regulation – they are containment tools
China’s answer is structural:
– ¥1.3 trillion ($180B+) invested in semiconductor autonomy since 2020
– Huawei’s in-house 5G phones broke U.S. containment in 2023
– SMIC [Semiconductor Manufacturing International Corporation] has reached 7nm fabrication under sanctions
– Beidou satellite system fully replaces GPS in national infrastructure
– AI, quantum, and biotech are now embedded in state-directed research pipelines
You cannot build a sovereign economy on rented code, outsourced fabrication, and foreign-controlled patents.
China understood this – and began severing the licensing leash.
–
China is not merely defending itself from economic warfare.
It has built the capacity to escalate – quietly, structurally, and at scale.
– IP enforcement is discretionary – China can revoke recognition of U.S. patents and copyrights, undermining entire rentier sectors
– Effective monopoly over rare earth production
– U.S. tech firms subject to exclusion from procurement and regulatory access
– Divestment from U.S. treasuries is gradual, but real
And beneath the surface:
– China’s undeclared gold reserves are estimated by some analysts at 5,000-8,000 tons, well beyond the official figure
– A gold-backed yuan or BRICS trade currency would not need global adoption- just bilateral trust from major energy and commodity exporters
– A formal declaration would trigger capital flight from dollar assets, upward pressure on gold, and questions about U.S. solvency in real terms
The U.S. depends on threats and spectacle.
China leverages material chokepoints and policy discretion.
Escalation does not need to be loud to be effective.
It only needs to be unanswerable.
–
What gives China the advantage in a prolonged economic conflict isn’t just its resources.
It’s the structure of its political economy – shaped by revolution, consolidated by planning, and never fully surrendered to private capital.
– Land is publicly owned. There is no rentier landlord class extracting rent from the productive sector.
– The banking system is majority state-owned.
– The state holds commanding positions in energy, transport, telecoms, and heavy industry.
– Billionaires are allowed but not in command. When they move against the national plan, they are removed – legally, administratively, or, when necessary, terminally.
Capital is permitted to operate. It is not permitted to rule.
This system reflects a historical break from Western capitalist development.
This is not simply a policy difference.
It is a different historical resolution to the question of who governs the economy.
In this economic war, the system that still commands its own foundations holds the strategic high ground.”
Vad kan man tillägga här? Säkert finns punkter och siffror som kan ifrågasättas. Men den helhetliga bilden framstår som viktig. Västs argument känner vi ju väl, eftersom de är vad vi dagligen för höra i våra gammelmedia. Kanske bör sägas att västs borgerliga ekonomer inte förstår arten och betydelsen av den mer helhetliga systemskillnaden, utan bedömer Kinas agerande dels utifrån västs kapitalisms kriterier i deras ideala, eller ideologiska, form, dels utifrån västs verkliga realism, ja dess direkta imperialisms operationsmönster.
När det system som enligt deras egen intressebestämda ekonomiska vetenskap aldrig kan fungera tycks överträffa deras eget (såsom många i väst uppfattade var fallet även med det i jämförelse med dagens Kina betydligt mindre kapitalistiska sovjetiska systemet från slutet av 1920-talet – stora depressionen, första femårsplanen – till 1950-talet), framstår problemet för västs analytiker – som exemelvis Victor Davis Hanson vid Hoover Institution – därför som att Kina dels bara konkurrerar medels vad som utifrån de illusoriska ideologiska marknads- och frihandelsprinciperna stämplas som orättvisa metoder, såsom assymetrisk merkantilism, men dels också genom lömska strategier eftersträvar global hegemoni genom neokolonialism.
Responsen är anmärkningsvärd inte bara i ljuset av den i ledande kretsar sedan länge explicita amerikanska hegemonisträvan, utan också av USA:s egen (men i väst ingalunda nya) långtgående statliga sammanväxt med kapitalismen, rakt motsatt “marknads”-propagandisternas officiella ideal.
Det allra minsta man kan säga om detta är att det är ett ensidigt och partiellt sätt att uppfatta saken. Fångade i den klassiska liberala nationalekonomins snäva perspektiv är de helt enkelt fortfarande inte medvetna om den historiska och samhälleliga totalitetens kontinuerliga dynamik i rörelsen utöver kapitalismen. De tolkar ännu skeendet i linje med den situation som ledde till de båda världskrigen, då olika nationellt formerade borgerligt-kapitalistiska imperialismer stod mot varandra, och kan bara hantera det genom egen regression till just merkantilism. Mer avvikelser från de egna ekonomiska idealen blir följden för det primitiva och föråldrade systemet, nya vilda Trump-tullar, sanktioner och militära hot lösningen.
Om tusen år kommer övergången, föreslår jag, vara lätt att förstå för alla. Det är inte en lång tid i kosmiskt perspektiv. Och möjligen kommer den vara lätt att förstå mycket tidigare. Man kan s.a.s. med säkerhet förutse att mycket, både materiellt och ideologiskt, kommer ha förändrats långt utöver vår nuvarande förmåga att föreställa oss.
Europas och Amerikas väg till socialismen kommer vara en annan än Kinas. Men som vi hurhelst det kommer gå för Kina under de närmaste århundradena väl redan kan börja ana där, kommer socialismen överallt se mycket annorlunda ut än den i sig konstitutivt revolutionära borgerlighetens enkla och ständigt massproducerade propagandas trött-slitna skräckbilder.
Den kommer inte vara utopia och inte ett gudsrike på jorden. Den kommer inte vara ett Historiens och Mänsklighetens Mål. Den kommer inte präglas av något likhetsjäm. Den kommer inte skänka det mänskliga livet dess verkliga mening.
Men med rätt nytänkande och de nödvändiga teoretiska omprövningarna kommer den inte bara förbättra de materiella och sociala villkoren, utan även i högre grad än dagens kapitalism och dess ohämmade fortsättning kunna erbjuda förutsättningar för att rädda de överordnade värden som enligt Ambjörnsson den önskvärda konservatismen borde hävda: naturen, kulturen och samlevnadsmoralen. Socialismen är inte en frälsningslära och inte en helhetlig världs- och livsåskådning, utan måste förstås som endast en följd av modernitetens faktiska utveckling; som ett nödvändigt sätt att hantera den.
Den borgerliga kapitalismen och dess liberala och liberalkonservativa ideologi är uppenbart, förstådda som i essentiella grunddrag avslutade och bestående giltiga formationer, ett historiskt halvvägshus. Det enda konsekventa alternativet till socialismen är vad jag föreslår bör kallas den inte bara ideologiska utan materiella mediaevalism som reaktionärerna aldrig orkar tänka till slut och explicit artikulera som politiskt mål för nuet. I likhet med borgerligheten förstår de att den är omöjlig, och önskar de den i verkligheten inte; även de är ju i grunden formade av moderniteten. Så har det varit ända sedan 1700-talet.
Och fascismen i vid mening är, hos dess åtminstone i god tro tänkande ideologer, d.v.s. de som inte bara är krisredskap för den vanliga högerns repression utan verkligen eftersträvar vad de tror kan vara en självständig tredje väg, resultatet av den samtidiga vägran att förstå både socialismen och feodalismen i adekvata historiska termer. Därför sitter den oundvikligen mer eller mindre fast i den borgerliga kapitalismens konditionalitet.
