Henry A. Wallace

Roosevelts i Europa mycket populäre vicepresident, som kom från en känd republikansk familj (hans far var jordbruksminister under Harding och Coolidge) men utvecklades i socialistisk riktning under the New Deal, och inledningsvis kvarhölls som minister men sedan avvisades av Truman, och själv, av för mig okända skäl, tycks ha anpassat sig till kalla-krigslinjen under Koreakriget, hade, i förening med sin humanitarianism, liberalism och socialism, ett starkt intresse för estoterism, “mystik” och österländska andliga traditioner, och deltog i Teosofiska samfundets verksamhet.

Han borde vara ett lärorikt fall att studera för förståelsen och utvärderingen – inte minst, men inte uteslutande, i ljuset av de analytiska perspektiv Babbitt i ett tidigare skede tillhandahöll – av den karaktäristiska helhetliga åskådning som under 1900-talet kunde ta form i väst i mötet mellan hans typ av politik och den esoförstådda andligheten.

Mitch Horowitz diskuterar honom i ett tal om esoterismens historia i USA.

Thomas Girtin: Durham Cathedral and Bridge

Intervju med Ryn

En kort, äldre intervju på YouTube i två delar med Claes Ryn från 2013 som jag tror att jag tidigare missat:

Förvirrande nog upprepas introduktionen från första delen i början av den andra:

Mycket finns givetvis att tillägga här, men Ryn talar på ett så allmänt ideellt plan om kulturella förutsättningar för konstitutionen i tradition och historia att det i en mening blir uppenbart sant, okontroversiellt och viktigt. Men ganska radikalt annorlunda perspektiv på revolutionen måste komplettera detta, och förvisso även den typ av tolkning Ryn kritiserar straussianerna för.

Lika viktigt som historiska enskildheter kring den amerikanska revolutionen är den filosofiska formulering i termer av vad han kallar värdecentrerad historicism som Ryn i samarbete med Folke Leander utarbetat i linje med det slags tänkande som här kommer till uttryck i revolutionens specifika sammanhang och som svar på en fråga om den amerikanska konservatismen.

Betonas måste också som vanligt att vi i denna värdecentrerade historicism rör oss på den immanent-humanistiska kulturens plan, att det i sig inte är det högsta, och att vad som i verklig mening är beläget över det, vad som är nåbart genom vad Babbitt kallade meditationens till skillnad från mediationens nivå, och ur vilket fenomenellt manifesterade värden ytterst springer, ingalunda utgörs av rationalistiska abstraktioner.