Man kunde kanske tycka att ett utförligt och detaljerat bemötande även av Dulnys andra avsnitt av Vita Pillret 2021 med ett långt inslag om mig, denna gång tillsammans med Daniel Friberg, ett inslag av samma slag som det första, är överflödigt. Dulny befinner sig och verkar alltså på den nivå där han sålde “judiska näsor” i form av klistermärken, och Friberg, sedan tonåren tydligen långt mer formad av den radikalnationalistiska sunkbunkern än vad det tidigare kunnat synas, fortsätter att samarbeta med honom.
Men från sin hopplösa högerextremistiska position uttrycker Friberg och Dulny flera beklagliga saker som är nödvändiga för mig att beakta inte bara p.g.a. det förhållningssätt jag själv länge intagit till Fribergs projekt Motpol, Identitär Idé och Arktos, utan också, och därmed förstås nära sammanhängande, med anledning av den tills vidare kvarstående frågan om möjligheten av en verkligt alternativ höger.
Motpol, Identitär Idé och Arktos har haft många viktiga inslag. I synnerhet introduktionen och utgivningen av tänkare som Alain de Benoist och Alexander Dugin, och inte bara i Sverige och på svenska utan även i anglosfären på engelska, ja på ytterligare europeiska språk, har i högsta grad bidragit till och förstärkt deras historiska inflytande på den europeiska politiska och kulturella debatten under de senaste årtiondena. De är givetvis inte okontroversiella, tvärtom i flera avseenden i hög grad problematiska, men det hindrar inte att de har uppenbara, värdefulla insikter på andra punkter eller områden. Flera andra notabla författare och intellektuella har också figurerat i dessa Fribergs organ.
Mycket av det Friberg bidragit med genom sina projekt är därför något som måste räddas. Näs-althögern, inte minst i dess av honom och Dulny organiserade form, komprometterade detta. Hans medverkan i den, sådan den kom att utvecklas, äventyrade på katastrofalt sätt hela det viktiga innehåll som han, bland mycket annat, tidigare förmedlat. Den hotade att omintetgöra dess spridning och seriösa och kvalificerade reception. Och det är det bestående värdet i denna hans insats som introduktör som gör att hans respons på min problematisering av alternativhögern och dess identifikation som höger, och hans samarbete med Dulny, är så allvarliga. Det är därför de måste bemötas på det sätt jag gör.
Utomordentligt signifikativt är att just de Benoists och Dugins tänkande tydligt illustrerar det otillåtligt trivialiserande, reduktiva, ja helt enkelt felaktiga i Fribergs och Dulnys förpackning och marknadsföring av allting som bara “höger”. Det är deras sätt att göra just denna term till sammanfattande beteckning, deras otillräckliga avgränsning av detta sitt högerbegrepp – även när de på i sig viktigt och värdefullt sätt vill få fram en “riktig”, “genuin” höger, en “djuphöger” – från den vanliga, borgerliga, kapitalistisk-imperialistiska atlanthögern, som jag nu ännu en gång måste skjuta in mig på.
Jag använder även nu vad jag kallar “forumformatet”, med kompletta citat.
Dulny:
“Nu, nu Daniel Friberg, nu ska vi pivotera till nånting helt annat, jag kallar det för Motpol biff, men låt oss vara ärliga det har varit en intressant stringent och delvis i alla fall särskilt från din sida ett försök till att ha en intellektuellt hederlig diskussion. Det är inte alltid lätt med kontrahenten Jan Olof Bengtsson”
Inga samvetsbetänkligheter hindrar den Åkesson länge närstående Dulny att inleda med att påstå att jag är intellektuellt ohederlig. Vi påminns alltså omedelbart om vilken typ av miljö det är vi har att göra med här.
“som jag och mina vänner kallar för Jöoub. Och det är väl lite The Book of Jöoub man får känslan av när man läser Jan Olof Bengtssons alster.”
Den turboamerikaniserade Dulny tror att Job är amerikan och att hans namn och namnet på hans bok följaktligen ska uttalas på amerikanska. Det blir desto mer pinsamt eftersom han upprepar detta flera gånger.
“Det här är ju en man som inte sparar på tangentknäppningarna minst sagt.”
Med hänvisningen till Jöoubs bok menar Dulny bara att mina texter är för långa för honom, långa som böcker. Här har vi återigen det bisarra troglobrölet om att jag skriver för mycket eller för långt, och jag måste än en gång kommentera det. Det kan bara komma från personer som inte läser vanliga tidskrifter. Inte ens mina längsta inlägg i den här bloggen är längre än vad som är vanligt i sådana. För inte länge sedan fanns också något som kallades böcker. Har Dulny hört talas om dem? Hur många böcker har jag skrivit? Titta på Publications-sidan här i bloggen. Det är inte många. Och när det gäller de tidskrifter som nämns kan jag försäkra att de i de flesta fall bara publicerat en enda artikel av mig. Bloggen kan synas innehålla många texter, men jämfört med riktiga skribenter är det inte så: man måste beakta att bloggen nu har funnits i 15 år!
“Jan Olof Bengtsson – vad kan man säga om honom för folk som inte vet vem han är, jag tror det är ganska många, möjligen, jag nämnde honom lite kort förra gången men Friberg du har ju ändå kanske känt till honom längre än vi har, haft samröre med honom också.”
Naturligtvis är det ytterst få som vet vem jag är.
Friberg:
“Det tror jag.”
Dulny:
“En av dina närmsta förtrogna.”
Friberg:
“Ja nämen han är väl en av dina gamla partivänner, ni har väl umgåtts ganska tätt genom åren.”
Dulny:
“Han kom, han såg, han segnade kan man säga i SD.”
Friberg:
“Nä jag har faktiskt inte ens träffat honom vad jag kan minnas, det är möjligt att jag har stött på honom i förbigående på nåt Identitär Idé-evenemang men”
På det första Identitär Idé-evenemanget jag var med på stod vi och pratade vid serveringen, eller i baren snarare, och Friberg erbjöd sig att signera den just utkomna, av honom och Joakim Andersen redigerade antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, som jag just plockat upp från bokbordet. Eftersom kaffet visade sig ha tagit slut var jag dock tvungen att gå ut till det alldeles utanför entrén belägna gatuköket för att få tag på det. På det andra av de två Identitär Idé-evenemang jag besökt hälsade vi bara kort på avstånd. Friberg och jag har också i begränsad utsträckning e-korresponderat.
Dulny:
“Han var där ett par gånger vet jag.”
Friberg:
“Ja, jag tror minst två eller tre, att döma av antalet recensioner på hans sajt då där han för övrigt valde att fokusera på när vi hade vårt första riktigt stora genombrott då dubblade deltagarantalet från 100 till 240 typ från ett år till ett annat, så ägnade han typ halva recensionen åt att klaga på att kaffet tog slut och att han var tvungen att gå på en lång promenad till ett gatukök och han beskrev så här ingående sin dialog med så här gatukökspersonalen som egentligen inte sålde kaffe men de var hyggliga nog att bjuda honom på deras eget fikakaffe, och det berättade han flera stycken i stället för att fokusera på det viktiga, det vill säga publikrekordet, innehållet i talen kanske, sånt som folk brukar vilja läsa om liksom när de läser om ett nationellt evenemang.”
Friberg förstår helt enkelt inte vad han kallar recensionen. Den var skämtsamt upplagd så att den framhöll det starkt ökade deltagarantalet genom att uppehålla sig vid de många praktiska problem det skapade, och som först bara framstod – och det gjorde de förvisso – som märkliga.
“Men nä nä. Men detta går som sagt som en röd tråd genom allt hans skrivande, det är pedantiskt, det är överdrivet detaljerat, det är jag vet inte det är nästan lite autistiskt och framför allt så är det väldigt långrandigt. Jag vet att detta förmodligen inte alls stämmer överens med hans egen självbild men sin imponerande akademiska titel till trots så är han faktiskt inte nån särskilt duktig skribent, åtminstone så är han ingen särskilt duktig stilist, vilket gör att det blir en större plåga än nödvändigt att läsa hans texter, och detta har jag fått genomlida den senaste veckan med råge.”
Det här är en huvudlinje i Fribergs och Dulnys attack, och den kräver två helt olika slags bemötande.
För det första förutsätter den att jag är något slags författare eller åtminstone “skribent”. Det stämmer inte. Jag skriver så kort och så lite att jag överhuvudtaget inte kan räknas som sådan. Några få saker jag skrivit har visserligen publicerats, men det mesta av det var för länge sedan. Numera kludd-klottrar jag ju nästan bara lite anteckningar för mig själv i den här helt okända bloggen, och inte ofta. Det räknas ju helt enkelt inte. Jag deltar väl egentligen inte i debatten, är såtillvida ingen verklig "röst", tillhör överhuvudtaget knappt offentligheten. Det var länge sedan jag var akademiker, åtminstone i betydelsen verksam vid ett universitet, och jag är inte heller någon intellektuell. Jag ser mig verkligen inte som och gör inga som helst anspråk på att vara någon duktig skribent och god stilist, och det kan alltså ifrågasättas om jag s.a.s. överhuvudtaget skriver.
Men samtidigt förhåller det sig, för det andra, så att det missförstånd av mitt inlägg om Identitär Idé som Friberg här uppvisat redan har givit vid handen att just han inte är rätt person att bedöma det här. Faktum är också att inte alla delar hans omdöme, att många genom åren uttryckt sig uppskattande om mina få texter, även i formella avseenden. De i Sverige som åtminstone känt till mig som kvantitativt blygsam politisk idédebattör, kulturskribent och akademiker tror jag visserligen för länge sedan har glömt mig. Berömmet kommer från nya läsare av den här bloggen, och det beror väl främst på dess politiska innehåll, även när det tar upp formen: de inlägg det främst handlar om är sådana jag skrev när jag försvarade och var medlem i SD.
Men ändå: en vänlig läsare skrev exempelvis att mitt inlägg ‘Farväl till Axess’ skulle räknats som en svensk polemisk klassiker om det inte vore för den politiska korrekthetens klimat, och jämförde det med Tegnér. (Ganska snart insåg jag att dess rubrik var litet överdriven och orättvis; i själva verket handlade det bara om en enda kort text av Johan Lundberg. Den var visserligen avsedd som en redaktionell programförklaring, men efter dess publicering fick han sluta som redaktör.) Jag minns inte vem detta var, eller var, men även i kommentarerna till mina tidiga inlägg här i bloggen finns ett flertal mycket positiva omdömen.
För mig, vars strävan inte ligger i riktningen vara skribent, var denna respons ändå litet intressant. Den var sådan att den skulle ha kunnat förleda mig till att ägna mig mer åt att skriva texter av detta slag. Men jag fortsatte ändå att bara skriva när det var något jag tyckte att ingen annan sa, eller sa tillräckligt bra, och när detta var något jag uppfattade som så viktigt att det verkligen borde sägas (dock finns mycket i dessa kategorier som jag inte tycker att jag själv kunnat säga tillräckligt bra och därför ännu inte sagt, i synnerhet i de för mig viktigaste ämneskategorierna - andligheten, filosofin, den humanistiska kulturen, konsten - som hamnat i skymundan till förmån för den ständigt påträngande politiken). I övrigt är det väl i första hand mina tryckta, engelska akademiska texter som i någon mer betydande utsträckning rönt positiv uppmärksamhet.
När det gäller skrivande är Fribergs egen genre ju den vi sett exemplifierad i hans två inlägg på Motpol, och vi finner den även i hans korta bok Högern kommer tillbaka (2015), bestående av några andra artiklar från samma publikation. Det finns inte många fler. Hans kritik rörande pedanteri, detaljeradhet, autism (!) och långrandighet framstår som med Dulnys jämförbart troglobröl, föranlett av att han inte förstår vad jag säger och inte heller tycks vara van vid den typ av texter som är nödvändiga för att säga det. Han är, märkligt nog, främmande för hela den problematik, hela det ämne det handlar om, helt instängd i den inom hans egna tankeriktningar rådande förståelsen. Varje stycke i mina inlägg i denna debatt innehåller sådant som Friberg skulle ha behövt bemöta, men bara ignorerar, och de spartanska resonemangen i hans egna svar i Motpol såväl som här i Vita Pillret visar att det helt enkelt beror på hans bristfälliga grepp om de involverade frågorna.
Mina inläggs längd är i själva verket mycket begränsad i beaktande av det budskap de förmedlar. Hela den här debatten sattes igång av min utomordentligt korta inläggssnutt ‘Alternativhögerns öde’. Visserligen kan detta budskap säkert också formuleras som korta slagord eller texter av Fribergs typ, men det skulle inte göra dem mer begripliga, givet hur debatten ser ut i Sverige, Europa och väst. För att förändra det klimat som representeras inte bara av etablissemanget utan även av Fribergs otillräckliga alternativ krävs, och kommer krävas, långa böcker. Mina artiklar kännetecknas av i det av Friberg oförstådda verkliga sammanhanget minimal längd och komplexitet.
Dulny:
“Ja du och alla som läser Motpol regelbundet, förutsatt att de inte bara hoppade över. Vi nämnde det här förra gången eftersom jag var apostroferad och då hade det skrivits ja en replik eller så och nu har det eskalerat litegrann, och eftersom vi också ska prata senare om en bok där Daniel Friberg framhävs yvigt och ofta”
En bok? Det låter som många tangentknäppningar.
“så var det ju helt rätt för dig och göra en ja temporär comeback i alla fall, ta en ledighet från din föräldraledighet så att säga. Närå Friberg har såklart jobbat på med Arktos och fortsätter ge ut litteratur vilket är din primära verksamhet idag, och var även då kan man ju påpeka också.
Men Jan Olof Bengtsson som sagt han har en akademisk bakgrund, han har vart verksam på Stockholms universitet tror jag om jag inte är helt fel ute, har sin blogg då som är väl hans primära källa för sina skriverier, och har ju liksom doppat sin näbb lite grann i SD som du sa, försökt vara med där det händer, han var ju med på nån AfS-tur där i början och han gick runt och såg ungefär lika missnöjd ut och miserabel som han gör i alla sammanhang.”
Har jag försökt vara med där det händer? Det var intressant att höra. Kanske rentav roligt. De som känner mig uppfattar mig som en person som, med undantag för frukostmöten och - numera med långa mellanrum - vissa konferenser, nästan aldrig är med någonstans, i några sammanhang, vid några evenemang o.s.v. där saker "händer" i vanlig, yttre mening. Så få, i själva verket, att jag gjorts medveten om önskvärdheten av att göra något åt det. Därför var jag förra året med på inte mindre än två Nej till NATO-demonstrationer på Odenplan, och dessutom - för första gången sedan före pandemin - på Socialistiskt Forum på ABF-huset.
Jag var medlem i SD i fyra år utan att gå på ett enda partimöte, något som Dulny skulle kunna tänkas veta eftersom han var ordförande för SD Stockholms stad vid just denna tid. Den första gången jag var med där det hände var när jag efter stor tvekan låtit mig övertalas att ställa upp i den styrelse där, som gamla SDU tog initiativ till 2015. Men jag ställde inte upp för omval, och lämnade dessutom redan följande år partiet. Det hela var sannerligen inte mer än ett doppande av näbben. Jag “segnade”, enligt Dulny ovan. Men jag var snabbt på benen igen på ett antal förberedande möten inför AfS bildande, vid partiets lansering våren 2018, och på tre torgmöten, men redan före det Dulnyinspirerade, radikalnationalistiska valrörelsehaveriet detta år tackade jag nej till uppdrag och poster, och efter det förnyade jag inte mitt medlemskap.
Orsaken till det hat Dulny och Friberg nu uppvisar är helt enkelt de åsikter om högern som de först nu, med stor plötslighet, upptäckt genom ‘Alternativhögerns öde’ och mitt svar, ‘Höger, alternativhöger, fascism’ (av Patrik Ehn omdöpt till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ vid hans publicering av det på Motpol), på Fribergs första svar. Detta är det viktiga.
Bör jag säga något om Dulnys och Fribergs utseende? Det finns en likhet. De har ett drag gemensamt.
Nej, jag avstår.
“Han hade ju en fikamaffia där som samlades på Vetekatten vilken jag var inbjuden till aldrig tackat ja, undvikit Jan Olof Bengtsson i mångt och mycket vilket har lett för honom till nån slags besatthet av att recensera mig då om och om igen,”
Detta svammel, som syftar till att fylla Dulnys psykologiska behov att framställa sig som en betydelsefull person, bemötte jag utförligt i mitt första svar till honom.
“mynta av ett då i och för sig fyndigt begrepp troglodytnationalism så som han benämnde oss då där.”
Detta avsnitt av Vita Pillret visar att begreppet fortfarande är nödvändigt.
“Men i alla fall, han hann ju med då att mellan sina olika sågningar, jag såg att han sågade Jonas Nilssons ganska utmärkta dokumentär också om Sverige och mångkulturalismen, så kom det ju här då apropå ingenting egentligen en recension av alternativhögern, där han”
Friberg:
“Precis.”
Apropå ingenting? Återigen: Dulny och Friberg orkar inte och är inte intresserade av att läsa mina inlägg (till skillnad, vill jag tillägga, från Ehn). Nästan allt jag har skrivit sedan valrörelsen 2018 handlar om samma sak som ‘Alternativhögerns öde’. SD:s satsning på högerblocket och AfS’ althögriga – och således misslyckade – kampanj detta år (Dulny och de han inkluderade i althögern härjade här ett år efter Charlottesville) tvingade mig att ta ännu ett steg i den konservativa brytning med högern som jag trott att redan min övergång till SD inneburit och fullbordat.
Dulny:
“Ja kör.”
Friberg:
“Ja, som kom flera år för sent. Jag menar jag har absolut ingenting emot konstruktiv kritik, men det är liksom svårt att leverera konstruktiv mot ett fenomen som är flera år gammalt, som inte har funnits i nån väsentlig utsträckning på åtminstone två år.”
Friberg & Dulny tänker bara på sin “Alt-Right Corporation” och “Nordisk Alternativhöger”, d.v.s. alternativhögerns organiserade form och dess varumärke. Deras haveri var förvisso en icke oviktig del av misslyckandet. Men vad jag främst skrev om var givetvis althögerns idéinnehåll, althögerns misslyckande som idérörelse, att den inte blev vad den, som jag uppfattade det, inledningsvis såg ut att kunna ha blivit i detta avseende, alldeles oavsett organisation och namn.
Det är ett ämne som inte bara än idag är aktuellt, utan som kommer att förbli det under lång tid. Eftersom althögern gjorde anspråk på att ha upptagit och att respresentera så många idépolitiska dissidentströmningar fungerar dess namn än idag i viss mån som en sammanfattande benämning av dem, även om den i flera fall är orättvis, givet det helhetliga paketets näsinnehåll och det faktiska agerandet.
Enligt Joakim Andersen finns det flera år gamla fenomenet althögern i mycket väsentlig utsträckning än idag. Dess idéer har enligt honom lämnat ett viktigt arv, ja rentav “blivit självklara i en bredare miljö”. Det sistnämnda kan visserligen ifrågasättas, eller åtminstone måste det sätt på vilket idéerna lever vidare tittas närmare på. Om de har blivit självklara i en bredare miljö är althögern förstås enligt Andersen en framgång. Men om den lever vidare bara i sin misslyckade form är detta ingalunda av godo.
Det intressanta och lovande sätt på vilket den lever vidare är, som jag framhöll i mitt inlägg ‘Joakim Andersen och högern’, i stället den amerikanska MAGA-kommunismen, som, förutom sitt rent formella övertagande av althögerns jargong, utmärker sig genom sin paleosocialistiska, innehållsliga konvergens med althögern i åtskilligt som har att göra med den postmarxistiska vänsterns karaktäristiska politiska korrekthet och wokeism, dess “commodified rebellions“, det vänstern reducerats till att ägna sig åt, det enda område där den ansett sig kunna uppnå något, under den nyliberala eran, och som även högern signifikativt nog kunnat använda för sina egna syften.
Men det viktiga här är framför allt att fortlevnaden i sig ingalunda motsäger min förståelse av misslyckandet. Såtillvida som althögern utvecklades som den gjorde var mitt syfte inte att komma med konstruktiv utan destruktiv kritik. En althöger, eller en rörelse som stod för det som jag inledningsvis uppfattade det som att althögern skulle kunna komma att stå för, var önskvärd, men för att göra det måste den existerande althögern från grunden rekonstrueras, ja den önskade rörelsen helt nykonstrueras. Och detta måste involvera en omprövning av själva högeridentifikationen eller, som ett minimum, förhållandet till den vanliga högern.
Vad firma Friberg & Dulny talar om men Andersen i ljuset av althögerns fortlevnad i vidare mening rentav avfärdar som oväsentligt, är vad han beskriver som althögern “som etikett och faktiskt existerande gruppering”, d.v.s. just det Friberg och Dulny ensidigt fokuserar på, nämligen varumärket och de ovan nämnda organisationerna, som “kvästes av repression”. Man kunde kanske tycka att det inte vore för sent ens att skriva om detta, men inte heller jag begränsade mig alltså till det, fastän jag förvisso vände mig mot namnet, som givetvis var den mest synliga delen av högeridentifikationen och därför i sig bidrog till misslyckandet.
Till skillnad från Andersen var det för mig naturligt att hävda att althögern misslyckades genom dess självidentifikation som höger överhuvudtaget. Det den borde ha blivit var ett alternativ till högern som, samtidigt som det kvarhöll konservativa positioner som ensidigt och numera felaktigt kommit att associeras med den realexisterande högern, i verkligheten gick utöver högern sådan den sedan länge formerats som helhet. En post-paleokonservatism.
Men som jag förklarade i mitt första svar till Dulny och Friberg var jag också beredd att i en mindre långtgående version av kritiken begränsa mig till att säga att althögern inte lyckades prestera något tillräckligt alternativ inom ramen för en mycket generell höger, en ram som rymmer det ideella moment Friberg insisterar på som den riktiga och genuina högern. Vad min kritik i det formatet går ut på är då – som också framgick av min argumentation – bara att althögern inte tillräckligt avgränsades mot den vanliga högern.
Andersens senaste årskrönika på ekonomen Fribergs egen Motpol, till exempel, från vilket ovanstående citat är hämtat, är tyvärr ännu en tydlig illustration av detta förhållande. Det är där fortfarande, för tredje gången, Trump som gäller, och nu, efter den redan mot fascismen starkt tenderande Bolsonaro, t.o.m. Milei. För att inte tala om – Tidöavtalet! Allt detta är enligt Andersen uttryck för ett “folkligt uppror”, och visar, liksom Elon Musk, på att saker och ting utvecklas i “rätt riktning”. De brister som kan iakttas beror på att vi bara befinner oss i en “relativt tidig fas av konflikten”.
Vad det handlar om är fortfarande att få den vanliga högern att uppta så mycket som möjligt av althögerns idéer. Därför är djupgående, konsekvent och effektiv kritik av denna höger förstås utesluten. Det är den man sätter sitt hopp till, i lika hög grad som Meloni och Åkesson. Att som Andersen slänga in ett kort omnämnande av kritiken av “kapitaletlogiken” räcker i detta sammanhang inte långt. Andersen är säkert uppriktig, men i sak motsvarar detta bara fascismens gamla vanliga trick eller, i bästa fall, till självbedrägeri gränsande förvirring – en kritik som ju också präglar de gamla, otillräckliga formerna av borgerliga socialkonservativa strävanden, ja även mycket av socialdemokratins välfärdspolitik. Althögern var och är den felutvecklade populistnationalistiska alternativsfär som det atlantimperialistiska etablissemanget kan använda för att söndra och härska, och, i viss utgestaltning, för att vid behov med våld slå ned det verkliga motståndet.
Förvisso finns ett moment av folkligt uppror i populistnationalismen och althögern, och dess autentiska och legitima karaktär är vad som skulle ha behövt tas fasta på i den typ av ideologisk vidareutveckling som vore nödvändig men som fullständigt uteblivit. Men detta fenomen kräver en långt mer djupgående och nyanserad sociologisk och ekonomisk analys än de beskrivningar vi erhåller i dessa rörelsers egna organ, som Motpol. Vid närmare påseende – och det torde väl för många ha blivit mer och mer uppenbart även utan sådan analys – framträder idag tydligt de helt andra krafter som är involverade i dem, som i allt större utsträckning styr och manipulerar dem, koopterar dem, och underordnar dem, inordnar dem i tjänst hos det system de föreges vara ett uppror mot.
Den vanliga högern, den neokonservativa och liberalinterventionistiska borgerliga högern, formar sig idag, med stöd av socialdemokratin, till en ny global fascistisk “väst”-front med nya krigsförberedelser, just nu med Netanyahu i spetsen. Tidös Åkesson hyllar i sitt nyårstal “Israels viktiga arbete med att bekämpa såväl Hamas som deras islamistiska terrorkusiner i området”. Förutom det folkmordsliknande kriget mot och fördrivningen av palestinierna i Gaza och attackerna på Västbanken och i Libanon och Syrien omfattar detta arbete givetvis de ständigt förnyade och intensifierade försöken att starta ett gemensamt västligt men av USA lett krig mot Iran – något som, liksom ombudskriget i Ukraina, lätt kan eskalera till ett atomvärldskrig.
Här uppstår milt uttryckt problematiska motsägelser för näsfirma Friberg & Dulny. Enheten mellan Netanyahu och Andersens “rätta riktning” blir omöjlig att förneka till och med för dem som förträngt eller aldrig förstått hur Trumps verkliga politik såg ut (Soleimani, Syrien, JCPOA, Abrahamavtalen, Assange, den ekonomiska politiken, Pence, Bolton, Pompeo, Kushner m.m.). Av Trump hyllade och som “Argentinas Trump” själv hyllade Milei överväger rentav att konvertera till judendomen, i syfte att förstärka och tydligare kommunicera sitt stöd för Netanyahu och den sionistiska staten. Hans “folkliga uppror” består bl.a. i att införa dollarn som valuta och sälja ut Argentinas litiumtillgångar till Elon Musk, en annan av den “rätta riktningens” exponenter, en av världens allra rikaste kapitalister, vars bidrag enligt Andersen består i att ha tillåtit mer yttrandefrihet på sin privatägda globala infrastruktur X, men som där nu, efter sin konflikt med ADL, likafullt agerar som sionistisk censor.
Friberg:
“Och man undrar varför han väljer att göra det just nu och varför han väljer att göra det på det här sättet. Jag det är klart att jag tror att jag har svaret på den frågan. Han skriver de här ganska negativa gnälliga recensionerna för att få en reaktion, för att få uppmärksamhet, det är ett sätt för honom, kanske det enda sättet för honom att få läsare, så att och genom att jag svarade på hans debattartikel, hans första artikel, och deltog i hans debatt så har ju han fått tusentals fler läsare än vad han nånsin haft, än vad han haft totalt förmodligen på sin privata blogg, så att det är ju i mångt och mycket en ren vinst för honom i form av uppmärksamhet.”
Om jag skrev saker och intog ståndpunkter för att vinna uppmärksamhet och läsare skulle jag väl ha fortsatt skriva i de vanliga, gamla media och publicera mig på stora förlag – om nödvändigt, efter Expos och andras påhopp, med hjälp av mina gamla vänner och kontakter där, i kulturlivet, i akademin, i kyrkan och i högerpolitiken. Mina svar på angreppen mot mig – som jag redan från början skulle ha kunnat kräva att få införda i DN och övriga tidningar som återgivit dem - hade då blivit allmänt kända. Men i stället har jag ju nästan helt och hållet dragit mig tillbaka och tystnat. Vad Friberg säger är en ren projektion av hans och hans firmas vinstintresse och reklambehov.
Dulny:
“Det var ju det jag tänkte, att till skillnad från dig så tänkte jag bara att det skulle i stort sett tiga ihjäl det eftersom den kritiken han kommer med inte är särskilt relevant, den är inte ens korrekt, han tar upp libertarianismen som nån slags avgörande faktor till varför alternativhögern då inte existerar, men också det faktum att jag har gjort upp det här gjort upp om alternativhögern för flera år sen och det är överspelat då,”
Jag nämnde ju själv i ‘Alternativhögerns öde’ som stöd för min argumentation att Dulny sagt sig inte längre vara alternativhöger. Men alternativhögern, pseudoalternativhögern, är alltså inte överspelad annat än i formen av Fribergs, Richard Spencers m.fl:s groteska “corporation” och “Nordisk Alternativhöger”. Den existerar, om än bara som misslyckad – eller räddad in i MAGA-kommunismen.
Andersen har skrivit mycket som är bra, och framstår som den mest kunnige och kultiverade i denna högerkrets, trots hans pseudonymitet, hans obegripliga och kuriösa vägran att ens någon enda liten gång framträda på bild (vad säger egentligen reklamavdelningen om detta?), och naturligtvis de allmänna begränsningarna i hans högeråskådning, av vilka hans överdrivna förlitande på de otillräckliga managerialismteorierna väl är den mest centrala och framträdande (Musk är förvisso ingen manager...). Det är svårt att tänka sig honom på firmans näsavdelning eller ens denna pilleravdelning. Han bidrog visserligen till att stoppa Ehns publicering av mitt andra svar till Friberg på Motpol, i enlighet med chefens vilja, men gav sig inte in i debatten på dennes mot mig riktade sätt. Min poäng här är emellertid att inte heller han företräder någon tillräckligt alternativ höger. I titeln på hans egen bok finner vi precis som i Fribergs och deras gemensamma antologis firmans allmänna varumärke: Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram (2017). Höger, höger, höger.
“men du var ändå tillräckligt generös och faktiskt ge honom den här uppmärksamheten, så det är nästan så att man undrar här, hade du nån slags dold agenda i att lyfta upp”
Dulny vill göra gällande att uppmärksamhet från Friberg är värdefull reklam. Det skulle och borde det kunnat vara, men är det tyvärr av här redovisade skäl inte annat än i althögerns egen krets; och det är, lika beklagligt, inte heller någon fördel utanför denna krets att ens artiklar får många läsare i den genom att publiceras på Motpol.
Friberg:
“Nej, faktum är att den här artikeln dök upp som en ren överraskning.”
Artikeln kan alltså bara ha varit en överraskning för den som inte läst något annat av mig sedan 2018.
“Jag hade till och med glömt bort att Jan Olof skrev på Motpol emellanåt i och med att det inte är jag som hanterar publiceringar och det är inte jag som har haft nån kontakt med Jan Olof heller, utan det är Patrik Ehn som har hjälpt honom med dessa publiceringar,”
Som jag förklarade i mitt förra svar och i inlägget 'Althögern, Motpol och jag’ har jag aldrig skrivit på Motpol, och har därför aldrig behövt någon hjälp med några publiceringar där. Det var enbart Ehn som med jämna mellanrum hörde av sig med förfrågningar om han fick återpublicera artiklar av mig.
Friberg berättar här själv att han inte läst dem heller.
“så att men när artikeln väl var uppe och innehöll så pass många felaktigheter som den gjorde, inklusive framför allt då den fullkomligt barocka slutsatsen att anledningen till att alternativhögern misslyckades var att den identifierade sig som en höger, vilket är så fel det kan bli. Och det är så det blir lite provocerande också när han inte ens bemödar sig med att försöka ge några argument eller förklaringar eller underbygga det här ganska kontroversiella påståendet på något sätt, så utan det är liksom bara hans eget tyckande, och sen så med utgångspunkt i den här icke-underbyggda slutsatsen så fortsätter han, eftersom det fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Och sen så går han vidare med Donald Trump som han verkar hata något enormt, av rent utrikespolitiska skäl är min gissning, men ja jag vet inte vad man ska säga mer om hans första artikel där, hans första recension av alternativhögern, men den var så oinsatt och felaktig att jag kände liksom att jag kan inte låta detta stå obesvarat utan jag måste skriva någonting. Jag har inte postat någonting på Motpol på ja på två år något sånt där och det var inte min tanke att jag skulle göra min comeback i och med ett svar på Jan Olof Bengtsson, men hans artikel, utan kanske något lite mer trevligt och konstruktivt men nu blev det så här, och det kanske var nyttigt att jag fick en spark där bak så att jag tog tag i mitt skrivande igen.”
Den enda innebörden av dessa icke-underbyggda påståenden är fortfarande bara att Friberg varken förstått ‘Alternativhögerns öde’ eller läst mina många övriga, nära relaterade inlägg, och att han bara framhärdar i den av mig analyserade högeridentifikationen.
Det inte minst anmärkningsvärda med detta inslag i Vita Pillret är att det är inspelat efter att både Friberg och Dulny läst även mitt första svar till Friberg, ‘Höger, alternativhöger, fascism’. Ändå fortsätter Friberg påstå att jag “inte ens bemödar [m]ig med att försöka ge några argument eller förklaringar eller underbygga det här ganska kontroversiella påståendet [althögerns misslyckande p.g.a. högeridentifikationen] på något sätt”. D.v.s. han har inte förstått detta svar heller.
Dulny:
“Alltså han har ju han hade ju lite förvirrad formulering om libertarianism att det skulle vara en av de två viktiga komponenterna, att man på något sätt hade en god relation med libertarianerna. Alltså jag har ju då han nämner ju Klaus Bernpaintner här senare och att han har figurerat i VP-sammanhang och även Boris Benulic, alltså faktum är att jag är alltså en vän med Klaus Bernpaintner, jag har känt honom i tio år, långt innan jag lämnade SD och gjorde det här, så att det finns ju en helt annan faktor till varför Klaus Bernpaintner är med, och senast han var med i VP så pratade vi om revolution, så det är ju bara oinformerat av honom.”
Bernpaintner skulle alltså bara ha varit med för att han är gammal vän till Dulny och talade om revolution, och althögern skulle inte haft någon koppling till libertarianismen. Det är givetvis nonsens. Andersen bekräftar just nu denna koppling genom sin omfamning av Milei. T.o.m. den radikalnationalism som Dulny räknade som en del av althögern har ju idag starka sådana kopplingar, som jag påpekade särskilt i inlägget om Jonas Nilssons film. Och skulle Dulnys och Bernpaintners vänskap inte ha något med deras gemensamma åsikter att göra (det är f.ö. inte bara Dulny som är intresserad av libertarianismen, utan Bernpaintner är av allt att döma också intresserad av fascismen)? Bernpaintner medverkar självklart inte i Vita Pillret enbart p.g.a. en “helt annan faktor”.
“Men också det orimliga är att påstå att alternativhögern då inte lyckades för att man hade just begreppet höger i sitt namn. Alltså varför lyckades alternativhögern från början när den har hetat just alternativhögern hela tiden.”
Friberg:
“Precis.”
Det var verkligen inte bara i sitt namn som althögern hade högern. Min kritik handlar givetvis främst om den faktiska, sakliga, innehållsliga högeridentifikationen. Namnet är självklart inte oväsentligt när det handlar om en organisation, en corporation av det slag Friberg och Dulny satsade på att bygga upp. Men det är det i jämförelse med detta innehåll, som Andersen framhåller.
Dulny:
“Då måste han ju förklara varför det ens blev ett fenomen till att börja med.”
Nej, jag måste alltså inte förklara det.
Friberg:
“Exakt, det finns liksom ingen logisk, det finns liksom ingen logik någonstans i det här, jag menar vad var det som förändrades? Jag menar alternativhögern var enormt tongivande under 2015-2016 fram till mitten av 2017, fram till augusti kanske till och med, där kollapsen sen började i kölvattnet av Charlottesville med all. Och då kan man fråga sig, och man borde fråga sig, Jan Olof borde ha frågat sig vad förändrades, hur kan den här rörelsen som var så framgångsrik under ändå två och ett halvt år plötsligt kollapsa. Jo, Jan Olofs slutsats är att det var för att den identifierade sig som en höger. Det är inte seriöst.”
Att alternativhögern blev ett “fenomen”, var “enormt tongivande”, och i denna mening “framgångsrik”, var redan det, givet vad den blivit i dess innehållsliga substans, ett uttryck för vad jag menar med misslyckandet. Den erbjöd alltså inget verkligt alternativ till den vanliga högern, identifikationen som genuin höger var inte tillräckligt avgränsad och kunde inte vara det med de intellektuella resurser som dess valda utvecklingsväg hänvisade den till. Den formlösa monstruositet till rörelse som dök upp i Charlottesville var förstås lätt att slå ned. Men det var inte i denna förvisso högst reella kollaps för dess organiserade form och dess valda namn som det väsentligaste i misslyckandet bestod.
Herr D:
“Det hade varit en sak om han pekade på att den amerikanska delen av althögern satte för mycket tilltro till att man skulle kunna påverka republikanska partiet där det ändå finns liksom vänster höger, att man identifierade sig för mycket med Trump och tänkte att vi kommer kunna få igenom vårat genom det republikanska partiet. Men det är ju inte den kritiken han framför. Men det hade åtminstone funnits nån poäng i det.”
Det var precis den kritiken jag framförde, även på ett mer allmänt plan: kritiken gällde den allmänna högeridentifikation som inkluderade överlappningar med den vanliga högern.
Dulny:
“Ja och där fanns det ju olika strategier och förståelser för hur viktigt det var att identifiera sig med Trump också. Jag tycker den definitionen eller den strategin som mina vänner haft är bra, d.v.s. Trump är bra så länge han är bra för det vi gör, men om slutändamålet är att få in Trump i Vita huset, då kom man stå och falla med Trump. Och uppenbarligen så är vi alla verksamma fortfarande och gör saker och ting som är relevanta och har ganska stor publik, och det är ju inte p.g.a. att Trump längre existerar för det gör han ju kort och gott inte i den politiska sfären, särskilt inte med relevans för det vi gör här i Sverige exempelvis eller Europa.”
Herr D:
“Somän donera till Donald Trumps stop-the-steal-kampanj.”
Dulny:
“Ja, 2024, fuck it, MAGA-hats back on. Jaja, folk får lägga sina ägg i den korg om de vill.“
Ja, som sagt. För tredje gången sätter althögern och Andersen nu på sig MAGA-hattarna. Knulla det. Min argumentation förblir tyvärr i högsta grad aktuell eller, med bolagsmännens mot marknadens för stunden förefintliga efterfrågan orienterade favoritord, relevant.
“Men det rör oss då till ditt svar här, och jag vill börja med hostarkiel ändå och du är ju väldigt god stilist Friberg och det är synd att du faktiskt inte skriver mer än vad du gör, men det tar ju tid, det tar ju tid såklart, gör det, så.”
Även Dulny framträder som litterär kännare. Men såvitt jag kan se har han skrivit ännu mindre än Friberg, ja nästan ingenting alls utöver det kapitel i det ledande nazistorienterade förlaget Logiks bok Vad är alternativhögern? som jag citerade i mitt första svar. Som läsare är båda odugliga.
“Men du kom ju med ett väldigt läsvärt och intressant och framför allt ett svar som innehåller ett par intressanta och roliga formuleringar. Det att kontrastera sig med Jan Olof Bengtssons replik på din replik, det var ju fruktansvärd läsning, det var faktiskt bland det värsta jag läst, jag klarade inte av det, försökte två gånger, jag tog mig igenom det men jag hoppade över vart tredje ord.”
Det uppstår inte ens den svagaste lilla aning hos Dulny att det skulle kunna finnas något i hans intryck som inte stämmer, något som bara beror på honom själv. Helt utan självförståelse ger han omedelbart, spontant, oförmedlat och avslöjande uttryck åt sin direkta upplevelse. All självkritik och eftertanke lyser med sin frånvaro i detta hjälplöst naiva beteende.
“Men där beskriver ju lite det som vi pratar om i alternativhögern, dess uppgång och fall och de externa faktorerna då, alltså här såg man någonting framgångsrikt som man ville krossa och så krossade man det för att man kunde göra det, det är liksom inte svårare än så egentligen.”
Friberg:
“Det är klart.”
Dulny:
“Det fanns bråk mellan folk, det fanns egon, det finns egon o.s.v., men ingen hade ju överlevt den anstormningen som skedde efter Charlottesville, ingen rörelse hade överlevt på det sättet.”
Nej, The Alt-Right Corporation och Nordisk Alternativhöger kunde förvisso inte överleva detta, men det är bara en del av vad jag talar om; Andersen talar inte alls om det.
Friberg:
“Precis, och hade det inte varit Charlottesville så hade det varit något annat.”
Dulny:
“Ja.”
Friberg:
“för systemet hade redan bestämt sig för att krossa den här rörelsen till varje pris, så att även om Charlottesville aldrig hade hänt så hade det skett nästa gång ett offentligt evenemang arrangerades, eller genom en ren psyop eller liknande, det hade skett på ett eller annat sätt.”
Här följer en längre utläggning om Charlottesville som jag hoppar över men, utan att vara närmare insatt, uppfattar som riktig. Jag har ställt en fråga till Friberg rörande detta efter hans kommentar till mitt inlägg om Charlottesville här i bloggen, men ännu inte fått något svar.
“Hursomhelst, alternativhögerns kollaps hade absolut ingenting att göra med vad den kallade sig, utan det hade snarare att göra med att systemet bestämde sig för att krossa den och gjorde det med alla tillgängliga medel.”
Att systemet, helt enkelt, systemet i dess helhet, bestämde sig för att krossa rörelsen till varje pris är en problematiskt förenklad förståelse. Det finns, på historiskt välbekant och förutsägbart sätt, allt större delar och allt starkare krafter inom det som på olika sätt, men för distinkta, enhetliga syften, stöder rörelsen i allmän form, något som även Andersen oavsiktligt implicit uppdaterar oss om. Rörelsen tror sig kunna förändra systemet, och när systemet kommer den till mötes tror den att den varit framgångsrik, trots att vad systemet gjorde bara var att använda den för egna syften. Och även om rörelsen upptäcker det, finner den det ändå vara gott nog. Huvuddelen av den var ändå hela tiden i centrala stycken överens med systemets högerdel. Trump själv försvarade ju delvis althögern t.o.m. under Charlottesville-händelserna.
Dulny:
“Alltså det är mycket enkelt, en rörelse som ändå har haft en ganska stor närvaro på internet, om dess namn förbjuds och så fort du använder det kommer du tas bort från plattformar, då är valet ganska enkelt. Vill du fortsätta vara relevant, vill du fortsätta finnas på plattformar, då använder du inte den termen. Och sen tror jag att många som var med i dåvarande alternativhögern har ju samma agenda, mycket av värderingarna är desamma, vissa saker förändras ju på ett personligt plan för vissa med tiden och så, men vi kommer till det sen, [Jason Reza] Jorjani i ett tal där 2017 listade bl.a. fem olika principer eller teser för vad alternativhögern är och så, och det är saker som jag till 100 procent skriver under på till denna dag. Så syftesgemenskapen och ideologin och agendan är nog ganska mycket desamma idag som de var då. Det säger ju någonting om att det inte handlar om ett övergivande av principer och så, utan det handlar mer om att kunna fortsätta verka, eller hur?”
Just så. Dulny och Friberg bekräftar själva att det verkligen inte är “för sent” för min kritik.
Friberg:
“Ja, och rent marknadsföringsmässiga överväganden, vilket är något som Jan Olof Bengtsson uppenbarligen inte förstår eftersom han lever i sitt eget universum på något sätt där vanliga principer och lagar helt uppbränns. Men när man lever i verkligheten så måste man ju ta hänsyn till sånt som hur man framställer sin rörelse gentemot dem man vill rekrytera och attrahera, det vill säga estetik, namnval och så vidare, och när vår fiende investerar så mycket pengar, kraft och energi i att demonisera alternativhögerbegreppet, för att inte nämna då som du nyss gjorde att man kan inte ens verka på sociala medier om man använder det begreppet idag, så säger det sig självt att det begreppet saknar framtid, det är liksom ingen framkomlig väg.”
Friberg & Dulnys affärsverksamhet, tydligen den enda verklighet de känner till, är sannerligen något annat än vad jag ägnar mig åt. Bolaget har blivit så beroende av sitt inarbetade varumärke - först bara höger, sedan under en kortare tid alternativhöger, nu bara höger igen - att herrarna tycks ha tvingats sluta tänka. Det här håller inte, när det handlar om att företräda även några verkligt betydelsefulla tankeriktningar. Det är inte seriöst. Produkten var undermålig.
Jag återkommer med fortsättningen av detta svar i en andra del.
