- 12 nov.
Två tal av svenska sektionen av RKI:s, d.v.s. RKP:s, ledare Ylva Vinberg bekräftar att dessa trotskister numera inte bara i mycket framför samma kritik av vänstern som mina mer konservativa marxister, CPI:s Maupin, ACP:s InfraHaz och CPGB-ML:s Mckay, utan samma kritik av vänstern som dessa framför mot just trotskismen. Detta äger förhoppningsvis motsvarigheter i den strida strömmen av publikationer från den nya internationalens centrum i Britannien.
Jag kan ha fel, och jag är medveten om den underliggande problematiska motivationen ifråga om deras förhållningssätt till postmarxismens karaktäristiska frågor. Men det framstår ändå, s.a.s. på ytan, som en tillspetsning av tidigare formuleringar av deras positioner som inte är helt betydelselös, ens när man erinrar sig den historiska mångfalden och variationen inom trotskismen som även tidigare kunnat ge upphov till mer eller mindre av sådana partiella överensstämmelser på icke alltid självklara områden (tolkningen av Trotskij själv är ju också en ständigt fortgående process, men den kan inte alltid vara relevant för de nya frågor som kommit att dominera vänstern, inklusive västmarxismen, i vår tid).
Det ena talet är en internationell orientering om världsläget på en workshop i Göteborg i september, det andra en inrikespolitisk genomgång på RKP:s andra kongress i juni.
I grunden måste man dock tills vidare anta att positionen är oförändrad. Redan tidigare, innan partiet bildades och Vinberg bara företrädde organisationen Revolution som i sin tur bara var en svensk sektion av Internationella Marxistiska Tendensen, var hon kritisk mot exempelvis identitetspolitiken (ras, gender, sexualitet). Men dess fel var bara att den splittrat och försvagat arbetarklassen och kommit att ersätta klasskampen som universallösning för “allt förtryck”; de ekonomiska frågorna hade ersatts av identitetspolitikens sociala och kulturella. Analysen pekade riktigt på att identitetspolitiken medvetet och avsiktligt användes av kapitalismen på det beskrivna sättet, men den var ändå ganska enkel och begränsad.
Det är inte så att hon med de starkare formuleringarna nu faktiskt närmat sig McKays, InfraHaz’ och Maupins mer djupgående paleosocialistiska uppfattning att åtminstone några av de olika identitetspolitiskt fokuserade intressena och kraven i vissa avseenden också är problematiska i sig själva. Att det inte handlar endast om sådant som identitetspolitiken anses ha rätt i att det behöver befrias. Att den inte främst anses ha fel endast i att prioritera dem framför den gemensamma, enade klasskamp som s.a.s. automatiskt kommer leda även till deras frigörelse.
Det kan finnas skäl att återkomma till den djupare motivationen för Vinbergs formuleringar i dessa frågor, sådana de framkommer exempelvis i detta föredrag från 2021. Här vill jag dock begränsa mig till de ovan länkade föredragen, där svagheterna ändå också är uppenbara, särskilt i frågorna om massmigrationen och dess orsaker, multikulturalismens karaktär som ideologi och krafterna bakom den, och exempelvis, som följd av dessa, gängkriminalitetens konkreta problem. Vinberg nämner visserligen att massinvandringen är något kapitalet och storföretagen behöver och tjänar på, men hon betonar det inte alls på samma utförliga sätt som dem jag vill se som mer eller mindre konservativa socialister. Här kvarstår inte minst en karaktäristisk skillnad i synen på nationen och olika kulturella traditioner; Maupin, InfraHaz och Mckay kan peka på den sovjetiska nationalitetspolitikens principer på ett sätt som en trotskist knappast kan.
Mycket av det Vinberg säger i dessa frågor skiljer sig inte från den vanliga vänstern, och det gör s.a.s. inte heller det hon inte säger. “Rasism” är även hos henne en primär analytisk kategori – en kategori som är relevant ifråga om radikalnationalismen, men fullständigt otillräcklig för det helhetliga grepp om de nämnda ämnena som jag försökte antyda i ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Detta blir därmed naturligtvis en sakligt onödig låsning för RKP i förhållande till den populistnationalistiska opinionen, av samma vänsterborgerligt korrekta slag som de som fick Frank Baude, Robert Mathiasson och andra ledare för trotskismens bokstavsförkortade gamla motståndare inom bokstavsvänstern, K, att lämna det partiet.
Analysen av migrations- och mångkulturfrågorna blir otillräcklig på just det sätt den i övrigt på ytan riktigt kritiserade vanliga etablissemangsvänsterns och postmarxismens är det, och således även från ett marxistiskt perspektiv. Hela bilden, hela det komplexa kausalsammanhanget – fattigdomen, imperialismen, neokolonialismen, krigen, behovet av och önskan om löneneddrivande billig arbetskraft, den ofantligt utvidgade, allmänt välfärdsstatsomöjliggörande reservarmén av arbetslösa, det ideologiska eller intressebetingade opinions- eller propagandaarbetet från olika håll och med olika motiv för etnisk och kulturell mångfald, för upprotning av lokala kulturella traditioner och för gränsers allmänna nedbrytande, måste beaktas och i grunden förstås om en adekvat bedömning och behandling av frågorna ska bli möjlig.
Men Vinberg säger ändå också mycket som är riktigt och viktigt – har visat sig vara viktigt och riktigt – om populistnationalismen och rasismen. Och min poäng här är alltså inte betydelsen av skillnaden gentemot bättre marxistiska analyser, utan tvärtom den möjligen litet anmärkningsvärda likheten på ett plan i analys och ståndpunkter även hos denna svenska RKI-representant med de nämnda av annan ideologisk socialistisk-politisk inriktning, som jag försökt lyfta fram som relevanta för en konservativ socialism. Dessa likheter blir snabbt uppenbara för den som börjar lyssna på de ovan länkade talen och därmed gör det onödigt för mig att här återge Vinbergs exakta ord.
Alla andra skillnader ifråga om det historiska skeendet under 1900-talet kvarstår utan tvekan, som framgår av annat material från RKI. I det första talet här kommer Vinberg exempelvis med i ljuset av den historiska problematikens komplexitet litet vansklig korthet kort in på frågorna om strategin mot nazismen och den spanska fascismen. Men den samsyn som nu delvis tycks finnas inte bara ifråga om högern, inte bara det geopolitiska skeendet, med visst undantag (dock ett mindre sådant än, i Sverige, hos SKP och, tror jag, de äldre trottarna kring tidskriften Internationalen) för frågan vilka länder som är imperialistiska i Lenins mening, och inte bara ekonomin, utan t.o.m. åtminstone på visst sätt även den vanliga vänstern och dess distinkta politiska korrektheter, kan kanske sägas med ganska god marginal uppväga oklarheterna på dessa punkter.
Den kunde rentav ge åtminstone viss anledning att undra hur länge det kommer anses meningsfullt att fortsätta upprätthålla de skarpa organisatoriska gränslinjerna och politiska identifikationerna i termer av förhållandena, skeendena och delvis rent personliga motsättningarna under första hälften av 1900-talet. Hur relevanta är 60- och 70-talens gamla bokstavsvänsters oändliga sektanstrukna splittringsdynamik för vår tids nya förhållanden och för yngre generationer? Flera årtionden efter Sovjetunionens upplösning och dengismens Kina? Det är en ny historisk situation.
Ingetdera lägret kan ju ha helt rätt, ha hela sanningen. Och från konservativt-socialistiskt perspektiv har ju båda fel i mycket, framför allt på det större åskådningsmässiga, filosofiska, värdemässiga och kulturella planet. Från det perspektivet finns i alla fall ingen som helst anledning att alltför mycket uppehålla sig vid deras gamla rigiditeter.
From their album Who’s Got Trouble? (2005).
An intelligent cover of Eno’s song from his 1974 album Taking Tiger Mountain (By Strategy).
