Mordet på Alexander Dugins dotter Daria fick till resultat att Dugin till slut verkligen uppmärksammades, och erkändes, av Putin – något som såvitt jag förstår tidigare, trots många påståenden om motsatsen, inte skett.
I en ny intervju för RT ger han nu sin syn på kriget och dess innebörd i det nödvändiga större perspektivet. Mina allmänna invändningar mot hans tänkande, utförligast formulerade i inlägget Revising the Fourth Political Theory för snart tre år sedan men delvis också långt tidigare, kvarstår givetvis och kan tillämpas på och på några punkter vidareutvecklas ifråga om vad han nu säger.
Bl.a. har ju min vision varit ett närmande mellan Ryssland och ett Europa som är självständigt och fritt från den globala liberalismen och atlanticismen – ett närmande som skulle omöjliggjort kriget men som i sig omöjliggjordes av USA, EU och NATO.
Men även vad som kunnat identifieras som Dugins viktiga poänger kvarstår, förefaller det mig, i krigets nya tragiska sammanhang.
Statsvetaren Martin Lindström har glädjande nog utgivit sin gamla uppsats i Statsvetenskaplig Tidskrift från 1997 i bokform.
Så här presenteras den:
“Tage Lindbom (1909-2001) var en av Sveriges mest originella filosofiska och politiska tänkare under 1900-talet. Tage Lindbom hade Herbert Tingsten som handledare och disputerade 1938 i statsvetenskap om den tidiga arbetarrörelsens historia i Sverige. Lindbom var chef för Arbetarrörelsens Arkiv 1938-1965 och en av socialdemokratins främsta kulturpolitiska företrädare. Efter avfallet från socialdemokratin med «Efter Atlantis» (1951) utvecklade Lindbom sina idéer om Västerlandets utveckling och kris med utgångspunkt i de filosofiska idéer och sociala krafter som drivit utvecklingen. Tage Lindbom var arkivchef, kulturpolitisk företrädare och senare i livet muslimsk mystiker och religionsfilosof, men i föreliggande essä är fokus på Tage Lindboms statsvetenskapliga syn på konservatismens utveckling i ljuset av den fortgående sekulariseringen.”
Simon O. Pettersson recenserar på Insikt.
