Ryn i SvD: Presidentmaktens stärkande igen

Claes Ryn återvänder till SvD med en viktig artikel om presidentmaktens ickekonstitutionella utvidgning och stärkande i USA, med rubriken ‘Var försiktig med vad du önskar’. Den motsvarar en annan, nyligen publicerad i The Hill (jag tror ursprungliga rubriken där var ‘Be careful what you wish for, liberals – you might just get Donald Trump’, d.v.s. lik SvD:s).

Ryn upprepar en huvudtes i sin första i USA publicerade bok, Democracy and the Ethical Life (1978). Ryn utgår från att den starka presidentmakten bärs fram av liberaler, vänstern och allmänt “progressiva” krafter, medan instanserna i det konstitutionella systemts checks and balances är en “konservativ” kraft i betydelsen representerande den högre etiska orienteringen.

Som jag påpekade redan under Trumps första presidentperiod uppkommer emellertid frågan hur situationen ska förstås när förhållandet är det omvända: när kongressen och högsta domstolen, och hela det politiska etablissemanget, domineras av i problematisk mening liberala krafter, inklusive neokonservativa, och det i stället på åtminstone vissa centrala områden är den starka presidentmaktens företrädare som, oaktat sin formella radikalism, i substans står för de modererande, mer konservativa värderingarna.

Vår tids populistnationalism gör frågan aktuell på ett sätt den inte var på 1970-talet – väl dock med visst undantag för Nixon, som Ryn nämner men inte i detta perspektiv. Det allmänna och äldre fenomenet bonapartismen kunde förtjäna att beröras mer i detta sammanhang, som del av Revolutionens paradigmatiska historiska utvecklingskurva, och med dess dubbla politiska innebörd och potential.

Tilläggas kan förstås även, som jag också diskuterat i några av mina texter om Ryns tänkande, att kravet på Konstitution ju en gång var den liberala Revolutionens stora fältrop, mot den absoluta furstemakten. Ryns konservatism, som bygger på en viss filosofisk uttolkning av den konstitutionella andan snarare än den exakta formuleringen av en bestämd existerande konstitution, är primärt en “sann liberalism” i Babbitts mening.

Konfucii analekta

Trevlig film (om det kallas så) från CGTN, i deras serie ‘China in the Classics’:

Postliberalism?

Den svenska populistnationalismen i SD:s form har sedan länge konstruerat en enkel motsatsställning mellan sig själv och högern å ena sidan (Tidö), och vänstern och vänsterliberalismen å den andra. Det strider mot och omöjliggör politiskt arbete i enlighet med det egna principprogrammet, där det talas om att “kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna”, och hänvisas till historiska, Sverige definierande politiska reformer som i hög grad utgör resultat av vänsterns – i vid mening – politik.

Hur har de kunnat komma undan med detta grova, förenklade, rent högerpopulistiska grepp? Åtminstone i termer av opinionsstödet kan det tyvärr lätt förklaras. Utöver de numera ganska stora väljargrupper som verkligen tillhör högern, kommer från högern, och alltid i största allmänhet varit mot vänstern, och utöver även de lägre medelklass- och arbetarväljare som kommit att rösta höger under ett halvsekel av nyliberal propaganda, finns bland de egentliga och i det förflutna partikaraktäristiska kärnväljarna framför allt ett i stor utsträckning annat, vitt utbrett ogillande av vänstern, såväl den socialdemokratiska som den mer radikala.

Det är ett ogillande, ett s.k. missnöje, som riktar sig mot en historiskt ny politik på under detta halvsekel uppkomna nya områden. Främst naturligtvis invandringen och multikulturalismen, men också den utvidgade och accentuerade postmarxistiska och postmoderna kulturradikalism som kritiserats under amerikanska benämningar som politisk korrekthet och, senast, wokeism. En ny, alienerande, överbyggnadsorienterad vänster har vuxit fram, skild från den som var avgörande för förverkligandet av den solidariska välfärdsmodell, den välfärdsstat, den höga grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet och det folkhem som SD:s principprogram hyllar redan i sin korta inledning.

Detta motsvarar eller är en del av en internationell utveckling inom den västerländska vänstern, som under senare år utmanats av en lång rad kritiker som jag velat beteckna som “paleosocialister” och med viss utförlighet försökt introducera. Mckay och MWM:s Noah Khrachvik ger i en intervy (i den franska betydelsen av entrevue, ett möte, ett samtal) nyligen, under rubriken ‘Battling the Fake Left‘, en introduktion till vänstern sådan den på det hela taget sett ut i väst i allmänhet under hela mitt liv, sådan även jag repellerats av den, sådan även jag avvisat den – sådan den gjort mig till konservativ.

De är inte klassiska socialdemokrater av den typ som i Sverige och i varierande grad i väst i allmänhet genomförde de nämnda, i någon mån till den materiella basen relaterade reformerna. De är i stället klassiska kommunister, men sådana som p.g.a. den nya överbyggnadsvänstern, den som förklarar möjligheten av SD:s nya, ensidiga, allmänt vänsterfientliga retorik och politik, kommit att starkt betona de sidor av den klassiska marxism-leninismen som direkt strider mot denna uppenbara postmarxism.

Det är detta som gör dem viktiga. Det är deras avgörande, nya bidrag till en konservativ socialism. Men en socialdemokratisk, delvis motsvarande tendens, som betonar hur den klassiska socialdemokratin skilde sig från den nya vänster som stött ifrån sig den arbetar- och lägre medelklassopinion som den äldre byggde på, har också vuxit fram i form av brittiska Blue Labour och i kretsen kring den amerikanska tidskriften Compact.

Det är med en korrekt blick både för opinionsläget och det faktiska sakpolitiska som i Sverige Tiden-redaktören Payam Moula sedan flera år försökt driva även den svenska socialdemokratin i riktning mot vad som i denna internationella riktning benämns postliberalism, och som i någon mån kunnat förena sig med den inom anglosfärens höger framvuxna “national conservatism”-rörelsen, där Patrick Deneen (Why Liberalism Failed, Regime Change: Toward a Postliberal Future) är ett ledande namn, också använder termen.

Denna postliberalism är temat för förra årets sista nummer av Tiden. Medverkar gör Blue Labours Maurice Glasman, som senast utgav Blue Labour: The Politics of the Common Good (2022), och den av den brittiska teologiska riktningen radical orthodoxy (John Milbank m.fl.) påverkade, i Britannien verksamme tyske stats- och religionsvetaren Adrian Pabst, nu vid University of Kent, författare till The Crisis of Global Capitalism : Pope Benedict XVI’s Social Encyclical and the Future of Political Economy (2011), The Demons of Liberal Democracy (2019), Postliberal Politics: The Coming Era of Renewal (2021) och, senast, tillsammans med Ian Geary utgivare av Blue Labour: Forging a New Politics (2025).

Den socialdemokratiska delen av denna omsvängning är varken lika överbyggnadskonservativ eller lika basradikal som den kommunistiska. Efter den långa nyliberala erans kapitulationer och anpassningar kan socialdemokratin – inklusive brittiska Labour och amerikanska Demokraternas vänsterfalang – överhuvudtaget inte räknas till den socialistiska vänstern ens i den historiska reformistiska meningen; inte ens Corbyn eller Sanders kan beskrivas i termer av klassisk socialdemokrati. Detta gör att SD:s ofta förekommande identifikation av dagens vänster med vänsterliberalismen i alla fall är korrekt. Men denna vänster är ingalunda så skild från SD:s egen höger som de tror och gör gällande i det parlamentariska spelet.

Den parlamentariskt representerade vänstern, och den nästan totalt dominerande mediala, är idag i dess helhet ingenting annat än en vänsterborgerlighet som tagit många nya steg åt höger. T.o.m. de radikalare grupper som äger visst medialt och organisatoriskt utrymme är i verkligheten tillsammans med SD ombord på ett helhetligt vänsterborgerligt intressemässigt och politiskt-operativt maskineri i imperialismens tjänst – den imperialism, såväl i specifik leninistisk som allmän för-leninistisk mening, som en meningsfulla typ av värde-, moral- och kulturkonservatism måste motsätta sig.

I detta perspektiv blir gränserna för den socialdemokratiska postliberalismen tydliga, gränserna för den innebörd den där kan tänkas erhålla. Postliberalism är i sig ett bra begrepp eftersom det, förstått som i lika hög grad gällande det kulturella som det ekonomiska, är tillämpbart på båda leden i begreppet konservativ socialism. Men det kan, föreslår jag, inte ersätta det senare, eftersom detta, på just det sätt som behövs, är både mer positivt och mer entydigt.

Post-begreppen, som exempelvis postmodernism, och ett klumpigt och som litet humoristiskt avsett som jag använt, postpaleokonservatism, rymmer ju en dubbelhet i det att de inte markerar någon enkel negation eller något entydigt avlägsnande-från, utan bara något som kommer efter, ett nytt-annat som dock mer eller mindre förutsätter och i någon mån bygger på det föregående, det gammalt-samma. Givetvis måste en konservativ socialism också beakta de framsteg liberalismens historia, den av liberalismen präglade historiska epoken möjliggjort. Men som ideologisk beteckning blir postliberalism alltför derivativ.

Och vad Payam Moulas postliberalism innebär i aktuella sakpolitiska termer kan vi dessvärre se i en artikel i Aftonbladet nyligen, där han förklarade att “enorma summor”, “svindlande summor” ska gå till “försvaret”. Moula motsätter sig inte de nedskärningar i välfärden som kommer krävas, utan framhåller bara att de inte kommer räcka. För krigets skull krävs därför också en 50-procentig “krigsskatt” på bankernas räntenetto m.m. “Nu är det en fråga om att försvara vårt land. Och i en krigsekonomi måste alla dra sitt strå till stacken.” “Vår nöd är stor, och tiden är knapp” – alltså, innan ryssen kommer.

Denna extremt formulerade, skräckmånglande krigshets är atlanticismens imperialism, nu övertagen av Europa på det sätt Thomas Fazi och andra klargjort. Den är sveket mot den svenska och i högsta grad socialdemokratiska traditionen på utrikes- och fredspolitikens områden, med det anseende dess diplomatiska och andra initiativ givit oss i världen och den fördelaktiga ställning den nu skulle kunnat ge oss i den framväxande multipolära ordningen (även som kapitalistiskt land, om “näringslivs”-ledningen haft mer långsiktigt tänkande rådgivare).

Hur kan Moula (och Magdalena Andersson och alla andra) överhuvudtaget vara socialdemokrater om de tror på Aftonbladsartikelns politik? Partiet upprätthöll ju den svenska neutralitetslinjen t.o.m. under andra världskriget, när två av våra närmaste grannländer ockuperats och Sverige sannerligen var hotat. Hansson måste ju för dem vara den nattsvartaste landsförrädare och långt värre än Orbán, Le Pen, Weidel och Trump. Sverige har inte varit det minsta hotat av Ryssland i samband med det tragiska kriget i Ukraina som atlanticismen bär en så stor del av skulden för.

Moulas skräckmångleri är också ett uttryck för atlanticismens och EU:s kapitalregims försök till inhemsk konsolidering, övervakningskontroll och repression, som nödvändiggörs av systemets inbyggda fel och därav följande kontinuerliga nedgång. När imperialismen (råvaror, billig arbetskraft) och dess aggression inte längre fungerar som tidigare, måste i stället exploateringen av den egna befolkningen öka. Detta är ju också en möjlig innebörd av postliberalism. Maupin har i många år talat om "the low-wage police state".

Postliberal eller ej är den socialdemokratiska etablissemangsvänstern – numera helt och hållet inkluderande Vänsterpartiet – m.a.o. lika fake som den vänster Mckay och Khrachvik diskuterar, och detta gäller i hela väst. Därför är den enda teoretiskt intressanta och relevanta vänstern idag den som representeras av de nya “konservativa” socialister och kommunister jag försökt lyfta fram de senaste åren, och de vänstertänkare som åtminstone fullt förstår dem och ligger på samma allmänna våglängd, som Fazi.

De argumenterar plausibelt att den parasitiska monopol- och finanskapitalismen under den nyliberala erans ekonomiska verklighet dragit ned väst till en nivå där socialdemokratin inte längre kan erbjuda någon väg tillbaka till den typ av välfärdsstat som kunde förverkligas under efterkrigstiden. Det är således inte bara så att denna reformism förutsatte Sovjetunionens existens, var en eftergift som borgerligheten kände sig tvungen till för att förhindra samma utveckling i väst. Rent systemtvång driver nu i stället fram extern aggression och intern repression. Och de argumenterar förstås alltså även att den existerande etablissemangsvänsterns överbyggnadsbegränsade surrogatpolitik – den som Moulas kritiker inom vänstern försvarar – är en del av denna sjunkande kapitalisms ävenledes hopplösa och cyniskt politisk-korrekt använda kulturella, moraliska och värdemässiga förfall.

Under andra omständigheter skulle Moulas postliberalism kunnat bli en värdefull och sympatisk ny utveckling inom den svenska socialdemokratin, som låg mycket nära vad SD borde ha utvecklats till. Under dagens är det omöjligt. Moulas artikel i Aftonbladet visar tyvärr i vilka intressens tjänst postliberalismen tills vidare står.