Fördelen med att hitta och ansluta sig till ett politiskt parti som i stort har rätt i de väsentliga frågorna är, som jag ofta betonade när jag anslöt mig till SD, att det underlättar ens politiska kommunikation. Det räcker att hänvisa till partiet, eller att folk bara vet att man är medlem i det, för att ens uppfattning ska stå klar, och man slipper därmed tala och skriva så mycket om politik själv och kan ägna sig mer åt kulturen, filosofin och andligheten.
Nu blev ju inte SD vad jag trodde att det skulle bli, och inte heller AfS, så det blev ändå nödvändigt att fortsätta tala och skriva mycket om politik. Men fortfarande gäller i alla fall att jag bara skriver om det när det är något viktigt jag finner att andra inte säger, eller inte säger tillräckligt bra, eller ibland bara inte tillräckligt mycket eller ofta.
Sedan länge har jag inget parti. Men i Tyskland och USA har den konservativa socialismen börjat växa fram i organiserad form (mer än i Frankrike, där den bara finns som idéströmning). Därför har jag de senaste åren kunnat hänvisa mycket till dess analyser i dessa länder, utan att behöva publicera egna. Men vare sig i den tyska eller den amerikanska håller jag med om allt, eller finner jag allt tillräckligt, och det har därför varit nödvändigt att tillägga vissa reservationer i egna tillägg.
Så är fallet också i denna senaste av InfraHaz på X om Trump och fascismen:
“The United States has been on a trajectory toward open fascist dictatorship for many decades.
Under George W. Bush, Obama and Biden, this transition by far accelerated the most.
In 2016, Trump and the MAGA movement actually slightly disrupted this transition.
The oligarchical elites then made a genius move. Understanding the total failure of Biden and the Democrats, they appropriated Trump’s disruptive populist politics and now employ it to expedite the transition into fascist dictatorship.
In 2016, left-liberals falsely accused Trump and MAGA of ‘fascism’. So-called ‘antifa’ libtards turned ‘anti-fascism’ into a bizarre psycho-sexual and cultural phenomenon.
They discredited all resistance to fascism with their ridiculous attempts to smear all anti-hegemony voices as fascists, and characterize basic cultural norms as ‘fascism’.
They set the stage for real fascism to take hold without any resistance, by discrediting all anti-fascist politics.
To be clear:
‘Trump’ is not a fascist. MAGA is not fascist. The oligarchical elites are fascists, and fascist dictatorship is a tool by financial capitalists.
Fascism is not ‘strongman’ or ‘authoritarian’ politics. It is not about strong conservative values or anything like that.
It is the open terrorist dictatorship of financial capitalist elites, to rescue decaying capitalist societies through militarist aggression.
Trump is just a showman who is being used to fulfill an agenda that has been in place for decades.
Real anti-fascism is about defending popular sovereignty and resisting militarist aggression. It is about upholding principles of national self-determination, and fighting slavery.
It is about rejecting Silicon Valley’s planned caste system and neo-feudal agenda.
Remember, Silicon Valley elites are all defense contractors. They are now being given unprecedented control over the government infrastructure by controlling all the software.
Private sector oligarchs are being given direct backdoor access to the reins of power in both the military and government.
These same Silicon Valley oligarchs created the ‘woke left’. A bogeyman that was meant to be destroyed and discredited.
Now they facilitate transition into open fascist dictatorship. And conveniently all the symbols and language of resistance have been discredited – associated with mentally ill, bizarre antisocial freaks.
Militarist designs on Mexico, Panama, Cuba, and Venezuela are part of the agenda.
Everyone must understand that no one is defending ‘American democracy’. No one is claiming Trump is some threat to ‘democracy’.
But there is a difference between open dictatorship and shadow dictatorship.
When elites get so bold that they start making moves toward open fascist dictatorship, the next step is driving the country to war, destruction, madness, nihilism and ruin.
A downward spiral our country has been on for decades culminating in total carnage and devastation.
Should you fear Trump? No.
You should remain vigilant. The US is headed to constitutional crisis and reconstitution.
Do not so easily accept the slavery these twisted, dark elites will propose to you in the name of ‘freedom’.”
Här måste tilläggas att definitionen av fascismen är för kortfattad och sakligt begränsad. Den militära aggressionen har historiskt syftat inte bara till territoriell expansion (av det slag Trump i sitt nya installationstal uttryckligen säger att han ska verka för) utan också till att krossa systemhotande alternativa samhällsordningar, och som en del av det övergripande syftet att slå ned arbetarrörelsen i allmänhet, något som också åstadkoms med andra medel i det egna landet. Här föreligger givetvis inte något sakligt missförstånd hos Haz, det är bara nödvändigt att även uttrycka denna del av definitionen i detta sammanhang.
Men även denna mer fullständigt artikulerade, centrala och korrekta definition – Kominterns gamla – är också något ensidig. Om man fokuserar litet mer på fascismens egna subjektiva innehåll, arten av dess nationalism, etnicism, rasism, dess kulturella och historiska romantik, dess mer allmänna attityder på andra områden, dess klassbetingade socialpsykologi, sådant allt detta tar sig uttryck i dessa rörelsers massföljarskap i sociala media, ser man tydligare än Haz här vill vidgå den utsträckning i vilken MAGA-rörelsen, liksom den europeiska populistnationalismen, i sig tillhör och uttrycker övergången till fascismen, är protofascistisk.
Den s.k. MAGA-kommunismen var ett försök att anknyta till och rädda den legitima populistiska oppositionen genom att extrahera och separera den från detta likaledes förefintliga innehåll, och koppla den till en annan, helhetlig ideologi eller politisk förståelse.
Att wokevänstern är en skapelse av Silicon Valley-oligarkerna i syfte att kompromettera motståndet mot den fascism de nu bereder vägen för är en teori Haz lagt fram på senaste tid (även i ett av de inlägg jag hänvisade till här). Även om det skulle ligga sanning i den är den givetvis högst ensidig.
Wokevänstern är en av många karaktäristiska produkter av västmarxismens utveckling (sådan Rockhill och Losurdo analyserat den) och av postmarxismen, en alltmer bisarr surrogat- och pseudoradikalism som intellektuellt svagt rustade yngre generationer omedvetet, objektivt, tvingats retirera till efter många årtionden av nyliberalism, eller helt enkelt p.g.a. den allmänna nyliberala ideologiska hegemonin faktiskt tror är den enda rätta eller viktigaste formen av revolt. Den har hela tiden varit ett atlantkapitalismens politisk-korrekta propagandainstrument och tjänat dess syften, även globalt, långt innan det blev nödvändigt att förbereda en fascistisk utveckling.
Dylan Shaul introducerar den tyska s.k. panteismstriden i tre presentationer på den av Holm rekommenderade kanalen Seekers of Unity.
Del 1: Spinoza, Lessing, Jacobi, Mendelssohn
Del 2: Kant
Del 3: Hegel
Striden är central i min historiska argumentation rörande personalismens ursprung och tidiga utveckling, och man vill ibland ropa “stopp” och tillfoga kommentarer av olika slag, inte minst ifråga om den moderna panteismens mer fullständiga innebörd och förstås just personalismens framväxt, Jacobis fullständiga filosofi, och den sene (eller mellerste och sene) Schelling.
Spinozismen är en typ av brytning med den allmänabrahamitiska exoterismen och dess ortodoxa teologiska utläggning, och som sådan sofiskt partiellt giltig, men den uppvisar distinkt moderna särdrag som skiljer den från den platonska traditionen, och som blir än tydligare om man betraktar Hegels profanhumanistiskt-immanistiska system, delvis baserat på särutvecklingar inom den specifikt västerländska esoterismen, som slutresultat av panteismstriden av lösning av dess “problem”.
Jacobis åskådning har drag av exoterismen, men kan inte reduceras till den, i synnerhet som han utöver sin trosfilosofiska salto mortale utvecklar en högre förnuftsuppfattning mer i linje med platonismen och de former av den postkantianska idealismen som närmar sig den. Genom att ta fasta på och införliva detta – och en del andra – moment hos Jacobi nådde den personalistiska idealism som utvecklades parallellt med och efter hegelianismen fram till en position som utan att avvisa panteismen som brytning med bokstavsexoterismen höjde sig över den till vad som kunde uppfattas som en ny form av idealistisk teism.
Shaul beaktar inte denna aspekt eller dimension av panteismstriden och dess utgång, utan kvarstannar i det vanliga perspektivet på dess huvudaktörer. Men det innebär inte alls att hans framställning är dålig i sig, så långt den når. Shaul är assistant professor i filosofi vid University of California, Riverside.
