DD Geopolitics, 27/8:
Till skillnad från hans oändliga, improviserade knull-liveströmmar fungerar Haz mycket bra inte bara i hans sällsynta korta, disciplinerade videopresentationer, utan också i intervjuer. Även i dem undviker han knullspråket.
Det borde vid det här laget börja bli uppenbart för de flesta hur knullad den populistnationalism och “alternativhöger” som lierat sig med den vanliga atlanticistiska högern är. Inte minst i Sverige, vars variant av denna höger inte har någon minsta lilla tendens att ens frambringa ledare av Trumps typ. I Italien är atlantfanatikern Meloni långt värre än Trump, i linje med den tidiga NATO-postfascismen. Det är akut nödvändigt att uppställa ett verkligt konservativt alternativ.
Vad som händer i USA är avgörande, såtillvida som bara amerikanerna själva kan stoppa sin regims – och dess bakomliggande krafters – fortsatta imperialism och, i värsta fall, utlösande av ett tredje världskrig, ett globalt atomförintelsekrig.
Haz Al-Din, InfraHaz, knull-Haz, har förstås för länge sedan insett att MAGA-kommunismen inte kan förlita sig på Trump själv, att den givetvis måste gå utöver honom, att den handlar om hans anhängare, de enorma och i verkligheten hela tiden växande väljargrupper som hans ursprungliga budskap riktade sig till.
Han erbjuder MAGA-kommunismen som utvägen och räddningen för de många arbetar- och lägre medelklassväljare som lurades att stödja den populistnationalism som visade sig inte vara något mer än en den vanliga högerns stödtrupp, som sammansmälte med den, ja som nu ofta bara på det historiskt samtidigt mest banala och beklämmande sätt tenderar endast i riktning mot en ny form av den gamla fascismen. Vi såg det i althögerns vulgära trogloform, och vi ser det i Europa i Melonis inordning i atlantetablissemanget. En inordning som också Le Pen kommer behöva fullborda och avsluta innan hon kan tillträda som president i Frankrike, liksom AfD kommer behöva göra det för att ta över efter Scholz alltmer impopulära Ampel-regering. Frågan är hur det då kommer gå med deras socialpolitiska förespeglingar. Deras uppgift kan ju snabbt bli att, i kraft av det tillfälligt starkare stöd som begränsade eller bara retoriska etablissemangskoncessioner i invandrings- och kulturkrigsfrågorna gett, genomföra drakoniska åtgärder för att värna den sjunkande atlantkapitalismens intressen i Europa och övriga världen. Det blir då den generiska fascismens väg i den kollapsade unipolaritetens tid.
Haz’ – och i mildare form Caleb Maupins – amerikanska alternativ är ett som upptar populistnationalismens, ja i viss mån konservatismens legitima klagomål och krav, men befriar dem från den högerns förödande ekonomi och politik som gör varje förverkligande av ett nationellt och konservativt alternativ omöjligt, och i stället till synes oundvikligen måste leda till en ny variation av fascism.
Trump själv, som populistnationalisterna nu typiskt nog, synbarligen oförmögna till politisk och ideologisk utveckling, inför det amerikanska presidentvalet för tredje gången börjar entusiasmera sig för, är naturligtvis för mycket av ett dumknull (Soleimani, Syrien, JCPOA, Abrahamavtalen, Assange, den ekonomiska politiken, Pence, Bolton, Pompeo, Kushner m.m.) för att kunna erbjuda det verkliga, nödvändiga alternativet. Inte ens en verklig alternativhöger. Men det är alltså givetvis inte Trump själv och hans politik som för Haz utgör MAGA-kommunismen. Haz vill representera en alternativ vänster, en förnyad och modifierad paleovänster, en kommunism helt bortom vad vi idag förstår som vänstern. Samma projekt som Maupin, i mer måttfull form, driver under den även av vissa existerande socialistiska länder använda beteckningen 21:a århundradets socialism, och som en rad andra marxister i anglosfären som befinner sig på motsvarande intellektuell nivå ifråga om genomskådandet av den dominerande kapitalistiska och amerikansk-imperialistiska woke-vänstern, numera åtminstone mer eller mindre ansluter sig till i sak. En kommunism eller socialism som, givet vad vänstern har blivit, överhuvudtaget inte vill vara vänster.
Nyligen gjorde Trump ett klant-förvirrat utspel i linje med den gamla vanliga högern och dess hopplösa tillbakablickande på sedan länge överspelade förhållningssätt, ett utspel som klart bekräftar den fascistiska tendensen. “Using federal law”, förklarar han, “I will order my government to deny entry to all Communists and all Marxists… So we’re going to keep foreign Christian-hating Communists, Marxists and Socialists out of America.”
Detta är kalla krigets, ja McCarthyismens retorik och politik. Försvaret för kristendomen, motståndet mot ateismen, kunde vara autentiskt. Men i det helhetliga världspolitiska sammanhanget blev dess användning, som vi inte minst kan se idag, i historiens ljus, falskt. T.o.m. idag, i en helt annan tid, när Sovjetunionen inte finns kvar, när Ryssland inte längre är kommunistiskt, när Kina i snart ett halvsekel genomgått långtgående bucharinistiska marknads- och uppöppningsreformer, är det fortfarande nödvändigt att ägna utrikes- och försvarspolitiken huvudsakligen åt krigsförberedelser mot dem, bara för att de inte underordnar sig de amerikanska intressena.
Det kastar rimligen för många ett nytt ljus över vad det var som skedde under kalla kriget, över vilka det var som i verkligheten önskade fred och vilka som inte gjorde det. Detta är atlanticismen. Samtidigt som Demokraterna oavbrutet utmålat Trump som förbunden med Putins Ryssland, förklarar Trump i intervjun med Tucker Carlson härom dagen att Biden är en Manchurian Candidate! Journalistern Michael Tracey kommenterade: “Seems odd that Biden would be a ‘Manchurian Candidate’ for China and Russia, then wage a sprawling war effort against Russia in Ukraine, do a giant military buildup on China’s perimeter, and repeatedly threaten war over Taiwan…Obviously this talking point from Trump is just a low-effort inversion of Russiagate, and probably makes even less sense than Russiagate did, seeing as Biden has been way more bellicose on Russia/China than Trump ever was, despite allegedly being ‘compromised’ by those countries.”
Kommer världen ens vilja fortsätta resa till Trumps och finansoligarkernas sjuka, förslummade USA, som svenska vänsterister som Daniel Suhonen nu anstränger sig för att skönmåla i syfte att inordna Sverige i NATO och dess krigsförberedelser mot resten av mänskligheten? Hur många kommer vilja ha detta USA? För Haz bevisar Trumps utspel tvärtom MAGA-kommunismens nödvändighet. “Without the guidance of Scientifc Socialism even Trump can’t figure out who the enemy is, and must chase nonexistent ghosts”, twittrar han. “The enemy is not Marxists Trump, but monopoly capital. We will make sure your supporters understand that. [Min kursiv.]”
Och han fortsätter: “Trump simply does not know how to identify the enemy, and resorts to silly boomer nonsense that has no basis in reality. The enemy are not ‘communists,’ but only appear that way because of the way monopoly capital aggregates and centralizes the productive forces.” Och: “Boomers chasing ghosts cannot win the country. MAGA must now evolve into a forward thinking, state of the art, and advanced outlook. Without Communism, MAGA is dead in the water. The federal reserve, public sector, together with monopoly capital is the true enemy.”
Maupin instämmer. Trump behöver lära sig att kommunismen idag ser annorlunda ut, att den har förändrats: “Someone should tell Trump that Communists do not hate Christians. The head of the Russian Communist Party Gennady Zyuganov is a Christian. The slogan of Nicaragua is ‘Christianity, Socialism & Solidarity’. The 20th century is over. Now western capitalism hates Christians.” Kinas förändrade hållning till de traditionella religionerna, och dess mer allmänna positiva, i god mening konservativa uppfattning av sitt eget såväl som andra civilisationers kulturarv, måste förstås också nämnas här.
Men detta är alltså en förändring som ägt rum på senare tid, även om kristna socialister, ja kristna kommunister givetvis alltid funnits. Det har inte alltid sett ut så här. De amerikanska (och andra) antikommunister som fokuserade på Sovjetunionens faktiska religionsförföljelse, dess programmatiska ateism (där man exempelvis inte officiellt firade jul utan bara nyår), marxismens hela materialistiska åskådning, förstådd som en helhetlig verklighetsförklaring, inklusive inte minst människosynen, måste fortfarande försvaras. Socialismens och kommunismens materialistisk-ateistiska huvudströmning var i detta avseende alltid, redan från början, en grotesk produkt av 1800-talets sekulära humanism; existentiellt var den en ren absurditet, en av den västerländska moderniteten skapad, total, nästan ofattbar blindhet.
Hur mycket de etablerade kyrkorna än var lierade med den feodala eller halvfeodala överhetens maktordning och förtryck, kan det inte döljas eller förnekas att en sann humanism kräver kristendomen eller annan motsvarande religion eller andlig lära. En sekulär, materialistisk humanism är ingen humanism. Den är en omöjlighet. Det visade den tidigare kommunismen ibland i tragisk utsträckning. Överhuvudtaget gäller att den marxistiska socialismen filosofiskt i mycket bygger på moderna idéströmningar som i sig är helt ohållbara, osanna. Här finns mycket djupgående problem som kristna och andra religiösa och andligt inriktade socialister sällan förstått och börjat hantera på det sätt som är nödvändigt. Ja, man vågar påstå att de ännu aldrig gjort det.
Här håller jag därför inte med Haz, även om han med sina filosofiska kunskaper förstår detta faktum i en helt annan utsträckning än exempelvis Maupin. Han bejakar principiellt religionen, men även hans förståelse och tillägnelse av den är ofullständig. Mest är det en s.a.s. filosofiskt “monoteistisk” grundhållning. Om Maupin, på ett annat men likaledes otillräckligt sätt modifierar marxismen utifrån en kristen tro definierad i enlighet med liberalteologins långa omtolkningshistoria och i möjligaste mån försöker göra Jesus till kommunist, sker Haz’ justeringar främst med hjälp av Heidegger, förstådd i linje med Dugin. Men när det gäller det reella andligt-traditionalistiska innehållet är dess status inom ramen för Haz’ kommunism oklar på samma sätt som det är inom Dugins fjärde politiska teori (även om Haz med all säkerhet sagt mycket mer om detta i sina oändliga liveströmmar än vad jag hört).
Här hänger inte alla de kvalificerade amerikanska marxister som i hög grad också genomskådat dagens woke-, imperialist- och allmänna kapitalvänster med. Det gäller bland annat den livaktiga gruppen Midwestern Marx, som har flera begåvade medlemmar, exempelvis Carlos Garrido som är doktorand vid dynamiska filosofiska institutionen vid Southern Illinois University i Carbondale, specialiserad på den amerikanska filosofins guldålder, där jag en gång höll en gästföreläsning. Han har nyligen givit ut två både teoretiskt och politiskt relevanta böcker, antologin Marxism and the Dialectical Materialist Worldview, med en egen längre inledning, som återupptar den förlorade helhetliga förståelsen av dialektiken i förhållande till totalitetskategorin och den hegelianska förståelsen av det konkreta universella – en diskussion jag försökt föra inom ramen för 1800-talets och det tidiga 1900-talets idealism – och pekar på försummat sovjetiskt tänkande på detta område, och The Purity Fetish and the Crisis of Western Marxism.
Det finns hos Midwestern Marx ett “vänster”-artat motstånd mot Haz’ och Maupins linje, trots att även de ofta i mycket hög grad genomskådar wokevänstern och Garrido rentav uttryckligen pekat på den vanliga MAGA-högerns avancerade politiska medvetande på centrala områden. Inte minst finns en del med detta sammanhängande teoretiska oklarheter här. Det gäller också för Gabriel Rockhill, såtillvida som det åtminstone för mig är litet oklart exakt var han i teoretiskt avseende kommer hamna efter sin förtjänstfulla, grundliga uppgörelse med CIA-vänstern, nyvänstern, poststrukturalismen och deras politiska innebörd. Hans kvardröjande wokeism härstammar mer från just de postmarxistiska riktningar han förkastar än från de problematiska aspekterna av marxismens ursprungliga kulturradikala konsekvenser.
Detta motstånd skymtar ibland fortfarande t.o.m. hos den i övrigt oftast exceptionellt klarsynte wokekritiske britten Alexander Mckay, som nyligen faktiskt uttryckligen påstod att MAGA-kommunismen överhuvudtaget inte var kommunism utan bara MAGA – d.v.s. samma fel som Richard Wolff gjorde. Troligen beror denna missuppfattning på att varken Mckay eller Wolf orkar lyssna på Haz’ många timmar långa strömmar. Men det är sådant som normalt bara hörs från de riktningar som är det primära föremålet för Mckays kritik.
Givetvis finns också i den åtminstone skenbart genuint antiimperialistiska amerikanska socialismen och kommunismen bestående element av de allra mest ohållbara och farliga inslagen från förr. Bakom den wokeism och politiska korrekthet man där anammar utan förståelse av deras verkliga väsen, ursprung och funktion, finner man fortfarande ofta hela den militanta materialistiska ateismen. Man finner detta exempelvis ibland hos Brian Becker och hans Party for Socialism and Liberation, parallellt eller uppblandat med sakligt utmärkta mediaproduktioner med många kunniga personer och specialister på olika områden. Det är beklagligt att de hamnar så nära den blinda, nihilistiska och ofta rent patologiska vänsterradikalism som marxismens huvudformer normalt tagit avstånd från.
The Grayzone, med Max Blumenthal och en lång rad andra drivna medarbetare, är tämligen entydigt ombord på den nödvändiga antiwokeistiska inriktningen, och är väl de som nått ut mest och längst med kritisk journalistik utifrån detta perspektiv. Som Maupin framhållit borde den stora demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington i våras göras till “a litmus test…People who boycotted this IRL event over petty internet drama are untrustworthy & not serious”. Här deltog Blumenthal och andra från Grayzone vid sidan av libertarianer och MAGA-folk. Maupins uttalande föranleddes av en av de libertarianer som inte ställde upp, men hans kritik gäller förstås, i linje mot hans långvariga kamp mot den “syntetiska” vänstern, i minst lika hög grad den vänster som inte gjorde det.
Det är signifikativt att mycket aktive Ben Norton bröt med The Grayzone när de tog ställning för de kanadensiska lastbilschaufförerna. Norton producerar fortfarande ofta utmärkt, kritisk geopolitisk-ekonomisk journalistik, men håller sig nu till SPL-kretsen som alltså ännu inte följt med på den antiwokeistiska vägen och uppenbart inte förstår vad det handlar om här. Norton kan inte erkänna några delsanningar inom populistnationalismen och konservatismen, eller ens hos en Tulsi Gabbard. Förvisso är antikrigshållningen hos många kända dissidentrepublikaner falsk, såtillvida som den bara gäller Ryssland och i verkligheten bara syftar till att i stället koncentrera krigsförberedelserna till Kina. Men Tucker Carlson har också släppt fram både Blumenthal och Jimmy Dore, och exempelvis Douglas Macgregor motsätter sig uttryckligen även krigsförberedelserna mot Kina. Norton vägrar inte bara erkänna de sanningar som dissidentrepublikanerna uttalar, utan går utöver avståndstagandet från dem och avfärdar alltså också, med hela den vanliga vänstern, Trumps arbetaranhängare och fördömer fanatiskt, ytligt och okunnigt MAGA-kommunismen.
Det är som om denna vänster – den enda vi har i exempelvis Sverige – inte förstår någonting av den roll särskilt nationalismen spelade för kommunismen alltsedan Lenin, och verkligen inte bara i de kolonialiserade länderna. Under kriget och efterkrigstiden, ja delvis ända in på 60-talet, innan nyvänstern tog över, handlade den europeiska kommunismen trots banden till Moskva i själva verket lika mycket om nationalism och patriotism som om vad folk idag förstår som kommunism.
Ibland kan Norton släppa fram kommunismen i dess allra värsta former. I all dess obehaglighet blev detta rent kuriöst i en intervju förra året med journalisten Marlon Ettinger, som hävdade att sången Amazing Grace var ett uttryck för ondska, eftersom den handlar om att förlita sig på Gud och inte på människans egen strävan.
Därför kan jag heller inte instämma med Haz när han skriver att “The demonization of Communism by the deep state during the cold war forms the greatest, most nefarious, methodical, elaborate lie in American history. It had to be – because the elites knew that in reality, Communism is as American as apple pie.” Förvisso demoniserades kommunismen, och så fortsätter att ske i den borgerliga historieskrivningen och politiska propagandan såväl som i den västerländska vänsterns. Vi vet idag att den amerikanska kapitalismens antikommunism inte handlade om försvar för kristendomen eller traditionella kulturvärden. Som Maupin säger är det nu den västerländska kapitalismen som hatar de kristna. Kristendomen visade sig också överleva i långt större utsträckning under kommunismen än under kapitalismen.
Inte minst Maupins kulturhistoriska liveströmmar – betydligt kortare än Haz’ – visar i vilken utsträckning kommunismen, från 30- till 50-talet, verkligen kunde vara lika amerikansk som äppelpaj. Inför presidentvalet 1932 hade CPUSA:s ledare och kandidat William Foster skrivit boken Toward Soviet America. Stalin själv beskrev den parti- och statsfunktionärernas ledarstil som leninismens teoretiska och praktiska skola utbildade som en förening av rysk revolutionär schvung och amerikansk saklighet, och bredde ut sig om förtjänsterna med den senares anda. Det fanns många moderna, tekniska och estetiska likheter mellan USA och Sovjetunionen. Stalintidens karaktäristiska skyskrapor uppvisar stor likhet med de amerikanska, om än karaktäristiskt nog bara den föregående epokens stilmässigt förmodernistiska. Med Henry Wallace som Roosevelts vicepresident, och själv presidentkandidat, såg det ut som om USA skulle ha kunnat utvecklas vidare i en med Sovjetunionen gemensam riktning. Stalin vurmade för USA, och många amerikaner, även i etablissemanget, vurmade för Stalin.
Men här finns flera oklara historiska punkter, och de blev än tydligare under Chrusjtjovs tid. Helt äppelpajsamerikansk var kommunismen knappast i sig. Det finns utan tvekan en annan, omisskännlig ingrediens i äppelpajen, som inte minst den framför allt efter kriget framväxande amerikanska intellektuella konservatismens rörelse representerade. Den rörelse som, när den var som bäst, innan de avfallna New York-trottarnas neokonservatism tog över, i ett större historiskt, filosofiskt och kulturellt perspektiv kunde belysa den dittills manifesterade kommunismens – och för den delen i lika hög grad liberalismens – djupare, problematiska, sekulärt-utopiska dimensioner. Den hade rätt i att till den amerikanska pajen hörde ett kristet och även i övrigt äldre europeiskt kulturellt, moraliskt och politiskt arv, som kommunismen i otillbörlig utsträckning – om än inte i den utsträckning som den egentliga demoniseringen gjorde gällande – avfärdade som blott ideologisk överbyggnad i marxismens reduktiva mening.
Så länge den materialistiska ateismen är vänstern, så länge den är socialismen, så länge den är marxismen, måste man stå kvar på den gamla antikommunistiska högerns ståndpunkt i denna fråga och många relaterade frågor. Man måste stå kvar där jag en gång ställde mig av just detta skäl.
Men hela poängen med den MAGA-kommmunism som går utöver Trump själv, med den anti-wokeistiska, 21:sta århundradets socialism som nu ser ut att möjligen kunna växa fram även i övriga världen, är att den faktiskt tycks vilja vara något annat: en socialism som lärt av sin historiska erfarenhet, en mot kristendomen och annan traditionell religion och andlighet öppen socialism som förmår representera en de överordnade värdenas konservatism på det sätt atlantkapitalismen helt enkelt visat sig inte kunna. Den kapitalism som nu i stället hotar mänskligheten med dess största förstörelsekatastrof någonsin.
USA är på många sätt ett fantastiskt land, i verkligheten ofta något helt annat än det vi kallar atlanticismen. Parallellt med inte minst Kina kan det skapa en ny, konkret-universell konservativ socialism. Det är en ofantlig utmaning, och kräver inte minst ett mycket omfattande, ytterligare teoretiskt arbete. Mänskligheten kan förstås i princip utföra det arbetet, om den inte utplånas av den existerande högern och vänstern. Men man måste förhålla sig avvaktande. Det är på intet sätt säkert att det går att i tillräcklig utsträckning övervinna det ohållbara idéarv och den problematiska kulturella dynamik som, parallellt med marxismens oundgängliga delsanningar, präglar inte bara dagens dominerande vänster i väst, utan präglade hela vänstern redan från början – ja i stor utsträckning redan när den bara var borgerlig och kapitalistisk.
