- 26 jan.
“Entweder Spinozismus oder keine Philosophie”, sa, berömt, Hegel i en filosofihistorisk föreläsning. Det är en riktig formulering såtillvida som den åsyftar den för filosofin definierande och konstitutiva demarkationslinjen gentemot den exoteriska bokstavsabrahamismens ortodoxa åskådning, i stor utsträckning även sådan den elaborerats i teologin. Här några allmänna konventionella reflexioner om detta, föranledda av ett avsnitt i Holms förtjänstfulla nätbildningsprojekt som jag vill stödja, följda av en mer specifik om personbegreppet i detta sammanhang.
Den renodlade ortoexoteriken ser Spinoza som ateist inte bara p.g.a. hans panteism, utan även hans panenteism, om man p.g.a. hans uppfattning om Guds/naturens/substansens oändliga attribut förstår hans ståndpunkt som en sådan. Filosofin kan godta kritiken av den enkla formuleringen av panteismen som helt enkelt en identifikation av Gud med och en reduktion av Gud till den fenomenella manifestationen eller vad ortoexoteriken förstår som skapelsen.
Men om även panenteismen avvisas blir den position som nödvändigt följer en för ortoteologin problematisk, eftersom den fenomenella manifestationen eller “skapelsen” då måste finnas “utanför” Gud i en mening som nödvändigt begränsar Gud själv. Gud kan inte vara helheten som innesluter den som en del, varför både “världen” och Gud måste vara ändliga delar inom en annan och större helhet.
Vad är det hela? Detta är på ett annat sätt än för ortoteologin filosofins fråga, sådan filosofin har kommit att förstås i väst. Och denna kan svara och har svarat: det absoluta. Exoteologin har alltså svårt att acceptera detta som skilt från och något annat än Gud, och är därmed, om panenteismen avvisas, involverad i olösliga svårigheter om den gör anspråk på att vara filosofisk.
Men filosofin har med Spinoza definierat Gud på ett sätt som möjliggör Guds identifikation med helheten eller det absoluta. Panenteismen kvarhåller en dimension av Guds transcendens i förhållande till den fenomenella manifestationen, samtidigt som den i enlighet med filosofins egen tankenödvändighet också gör det den strikta ortoexoteriska abrahamoliteralismen vägrar, nämligen inkluderar denna manifestation i Gud förstådd som detta helhetsabsoluta.
Klassifikationen av Spinoza som ateist beror således naturligtvis enbart på definitionen av Gud. Han är ateist i den meningen att han inte tror på den abrahamitiska bokstavsteologins Gud. Från denna teologis perspektiv blir noga taget alla som inte tror på just denne Gud, som tror på någon annan definition av Gud, ateister.
Central här har frågan om ortoexoterismens förståelse av Gud som personlig varit. Här är Spinoza tydligare än i frågan om panteism contra panenteism. Den rena bokstavsabrahamismen förstår Gud som personlig i antropomorfistisk mening, under det ortoteologin normalt – utan att för den skull bli esoterisk – vill ge begreppet en icke-antropomorf betydelse. Men även ortoteologin insisterar på bestämningen som sådan.
I det Spinoza däremot klart avvisar den, blir det relevant i det sammanhanget att använda den form av ordet Gud som jag föreslagit i några av mina texter, nämligen den neutrumform som svenska språket, liksom även exempelvis tyskan, grekiskan och latinet, tillåter: Gudet, ett Gud, som omväxling och tydligare alternativ till de ord som ibland används om en opersonlig gudig verklighet (Gudomen, die Gottheit, the Godhead, la divinité o.s.v.). Det är givetvis relevant främst i diskussionen även av många “mystiker” (Spinoza är i någon mån påverkad av kabbalismen) och österländska sofiska läror.
Men redan ortoteologins insisterande på att kvarhålla personbegreppet som Gudsdefinierande men ge det en annan mening än den exobokstavliga pekar på det faktum som föranlett vad som för mig blivit ett huvudtema, nämligen att detta begrepp, hur många viktiga betydelser som än på unikt och komplext sätt, formande en rikedom av värdeinsikter, knutits till det under det västerländska tänkandets hela historia, långtifrån har någon entydig och slutlig mening. Inte ens på människans nivå, och ännu mindre på Guds. Spinozas specifika, reduktiva definition av det som ändligt modus, som givetvis utesluter dess identifikation med det absoluta förstått som Gud, är i sin undantagsmässigt godtyckliga specificitet bara en illustration av detta faktum.
På ett mycket allmänt plan innebär detta förhållande att Gud för att förstås som personlig inte behöver reduceras till en begränsad del vid sidan av världen inom en större helhet, utan att en möjlighet föreligger till en uppfattning av Gud t.o.m. som i någon mening personlig även som den absoluta helheten.
Men detta är givetvis ett svårt ämne, där alla stora i Guénons allmänna, begränsat etymologiska mening metafysiska system, även när de inte själva vill erkänna det, och västerländska som österändska, filosofiska som sofiska, visar att förnuftet, vid vår vidaregång till konkret “erfarenhet” av det och medvaro i det, måste stanna inför ett nödvändigt accepterande av det absolutas paradoxalitet. Ett accepterande som dock inte innebär eller medför att dess behandling av det är meningslöst och inte, inom dess ram, kan nå avgörande insikter.
- 25 jan.
- 25 jan.
Trumpregimen har lett till en kris för den amerikanska s.k. paleokonservatismen.
Tidskriften Chronicles gick tidigare alltid längst i motståndet mot neokonservatismen, krigsinterventionismen och imperialismen i allmänhet, om än ej förstådd helt i leninistisk mening, även om t.o.m. inslag av ett slags allmänt leninistisk inflytande ibland kunde sägas skönjas i paleokonservatismens teoribildning.
Men genom att alltför starkt ha bundit upp sig till Trump, efter de linjer även jag i någon utsträckning sympatiserade med och halvhjärtat kunde stödja åtminstone mot Hillary Clinton och de andra republikanska presidentkandidaterna 2016, ja när man med Paul Gottfried t.o.m. i viss mån kunde tro på utvecklingen av en meningsfull, större alternativhöger, har tidskriften den senaste tiden tyvärr havererat.
Det alltför starka fasthållandet vid trumpismen, trots att dess oförmåga att upprätthålla och genomdriva den lovande linjen från 2016 års kampanj var på flera områden tydligt redan under den första presidentperioden. Och detta generella fastklamrande har fortsatt under det tragiska år som gått av den andra, och på ett sätt som, med Gaza, Iran, Venezuela, Grönland och den nakna makt- och våldspolitik som nu släppt alla de gamla förespeglingarna - både neocons' och den liberala vänsterns - av demokratistisk humanitarianism, drivits in absurdum och lett till en kollaps.
Många av paleokonservatismens ledande figurer har givetvis förkastat detta övergivande av det mesta av det som var det viktiga och värdefulla i den, och besvikelsen är stor. Man orkar knappt ge exempel; den interventionistiska omsvängning som man smugglat in bakom vad som ska se ut som en oförändrad paleokonservativ argumentation är alltför deprimerande. Den som är intresserad kan själv lätt gå in och läsa artiklarna 'Why the International Left is Silent on Iran', 'The Maduro Operation Revealed Trump the Realist', 'A Return to the Only "Rule-Based International Order": National Interest', 'Trump Avoids Neocon Pitfalls in Venezuela', 'Don't Let the Neocons Turn Venezuela Into a "Democracy" Project', 'Maduro's Fall Could Save Lives in America', 'Trump's Biggest Challenge with Venezuela is Domestic', 'The Trump Doctrine', 'In Defense of "Pax Trumpiana"', 'A Solid National Security Strategy' och 'How Trump Changed America'. Och ta del av läsarreaktionerna i kommentarfälten (även i sociala media).
The American Conservative, det andra och större paleokonservativa huvudorganet som tidigare vacklade betydligt oftare än Chronicles i de för mig avgörande frågorna (inte minst fatalt genom avskedandet av Mellanösternanalytikern Daniel Larison), har förvisso fortsatt göra det även under Trumperan. Men intressant nog är det nu faktiskt där som fortfarande en och annan lysande, för paleokonservatismen när den varit som bäst alltfort representativ artikel publiceras.
Exempel på sådana, som till skillnad från de senaste månadernas Chronicles behandlar Trumps centrala katastrofområden som just sådana, är Hunter DeRensis’ Zionism Is Not an American Principle, Jennifer Kavanaghs Trump’s Backyard Imperialism Won’t Work, och nu senast Naman Habtoms (en tidigare gästforskare vid Försvarshögskolan i Stockholm, knuten till Quincy Institute) Opposing Greenland’s Annexation should be about Sovereignty, not Saving NATO.
En del mindre paleokonservativa nättidskrifter som fasthåller vid den klassiska och definierande, icke-interventionistiska paleokonservativa linjen finns också. Men att Chronicles kunnat avvika på det sätt som nu skett markerar dock entydigt en paleokonservatismens kris. Ja, mer: kanske dess slut. Det är tillräckligt för att i praktiken bevisa det som tidigare alltid stått klart i teorin, nämligen att paleokonservatismen i sig är ideologiskt otillräcklig. Det många hoppades på hos Trump och alternativhögern när de först dök upp är i verkligheten omöjligt inom de ramar de är begränsade till och saknar förmåga att röra sig utöver.
Gottfried skapade en gång den skämtsamma men ingalunda meningslösa termen paleokonservatism. Han har länge varit paleokonservatismens ledande tänkare, och är sedan länge också Chronicles chefredaktör. Och han var ett av Daniel Fribergs två exempel medels vilka han i sin polemik mot mig på Motpol hösten 2021, fortsatt på kloaknivå tillsammans med Christoffer Dulny i dennes rent kuriöst obsoleta althögerpodd Vita Pillret, menade sig kunna visa hur fel jag hade i att det inte fanns någon alternativ höger, vad Friberg nu kallade en “riktig höger", att den höger han avsåg i verkligheten till så stor del överlappade med den vanliga högern att de tillsammans bildade en större, oacceptabel högerhelhet och högerenhet.
Det är nödvändigt att hela tiden återvända till och vidareutveckla argumentationen i denna centrala debatt, eftersom huvuddelen av den västerländska dissidensen fortfarande tror att den enda framkomliga vägen går genom högern eller en till högern knuten radikalnationalism. Man måste analysera och förklara varför detta är att sitta fast i en illusion. På denna väg kan den “konservativa revolutionen” aldrig bli mer och annat än en enkel s.k. kontrarevolution. De modernitetens förhållanden vi oundvikligen rör oss inom nödvändiggör en helt annan, radikal men naturlig förändring och fortbildning av det förhandenvarande systemets ekonomiska och politiska grunder. Endast genom en sådan egentlig revolution kan de meningsfulla konservativa värdena räddas undan det nuvarande alltmer allsidiga atlantförfallet.
Signifikativt nog förnyade Friberg under Trumps andra valkampanj 2024 sin trumpism. Elon Musk blev hans säkert mest återXade person, t.o.m. före Nick Fuentes - vilket är tillräckligt för att förstå den politik hans form av höger representerar, hur alternativ den är. Om detta är den "riktiga högern" kan man bara betacka sig. Friberg visar, liksom exempelvis Richard Spencer, att den "riktiga högern" är den vanliga högern. På sitt förlag Arktos publicerade han en nästan overkligt bisarr bok om "esoterisk trumpism" av Constantin von Hoffmeister, som om den inte kom från Arktos bara skulle kunna förstås som ren satir över just Arktos. Så här presenterades den:
“Esoteric Trumpism delves into the profound and often unexplored dimensions of Donald Trump’s political journey, presenting it as a pivotal moment in the grand narrative of Western civilization. Through the lens of Oswald Spengler’s cyclical theory of history, the book explores Trump as a Faustian figure, striving against the tide of decline, embodying the spirit of American exceptionalism and the fierce battle for national identity.
Infused with a blend of Lovecraftian mystery and the barbaric glory of Robert E. Howard, Esoteric Trumpism offers a unique, philosophically rich perspective on Trump’s era, blending biblical motifs, apocalyptic imagery, and historical parallels to frame his presidency as a critical turning point in the saga of the West. A scholarly and artistic analysis, styled in a poetic manner, it offers an intriguing exploration of Trump’s unconventional approach to leadership.”
Mer än någonsin, och på det mest konkret allvarliga sätt, är det nu uppenbart att paleokonservatismen måste modifieras, kompletteras, vidareutvecklas och fördjupas. Att den nödvändigt måste bli en post-paleokonservatism. Och att den måste bli det i den mening jag försökt föreslå, om någonting av det som var betydelsefullt i den överhuvudtaget ska kunna räddas och förbli relevant även för Europa.
